”Att skiljas är att dö en smula.” Det är ett vackert men sorgset uttryck som jag ändå tycker är en av de vackraste texter som finns. Det är ursprungligen ett franskt uttryck som på originalspråket lyder så här:

””Partir c’est mourir un peu”.

Det var precis så jag kände när jag sent i onsdags eftermiddag satte mig i bilen för att starta den tjugotre mil långa resan från mitt före detta hem i Tungelsta på Södertörn utanför Stockholm till mitt nya hem, gården ”Granåsen” i byn Älvhyttan i Nora kommun i västra Bergslagen.

Det kommer inte att bli min sista resa mellan Älvhyttan och Tungelsta. Vi kommer att åka tillbaka till Tungelsta för att ordna upp resterna av vårt gamla liv, slänga saker vi inte behöver och ta ett sista farväl av den plats där Bosse och jag har levt i tjugonio år och där jag själv har bott i fyrtio år!

Det känns som att slitas upp med rötterna. Det gör ont att lämna en plats som man älskar – inte minst när vi befinner oss så här sent i livet, Bosse och jag. Men jag kom för flera år sen fram till att jag måste sälja huset iTungelsta. Vi måste välja var vi vill bo. Jag har inte längre råd att betala för två gårdar. Det är huvudsakligen ekonomiska skäl som har styrt mitt beslut.

Vi måste också våga utsätta oss för förändringar. Jag har nämligen svårt att tro att förändringar skulle vara av ondo. Tvärtom tror jag att de är berikande. Många känner tryggheten i att stanna kvar i den miljö där de har levt länge. Själv känner jag att det var dags att bryta upp, att prova något nytt och kanske något bättre. Jag började vantrivas i Tungelsta. Jag behövde bryta upp.

Det är inte något nytt ställe vi flyttar till. Jag köpte gården i Älvhyttan redan 2002, alltså för tjugotvå år sen. Under de första åtta åren bodde vi där så ofta vi kunde. Sen blev jag svårt sjuk i cancer och förlorade flera år av mitt liv. Men jag har alltid älskat gården i Älvhyttan.

Samtidigt ligger den i Bosses hemtrakter. Han flyttar tillbaka till den plats där han växte upp. Jag flyttar till en plats som visserligen inte är ny för mig men som ändå blir en utmaning, en vändpunkt i mitt liv, kanske ett äventyr. För honom sluts cirkeln. För mig finns det ingen cirkel längre.

Jag kommer till en gammal svensk kulturbygd, med nedlagda järnmalmsgruvor, mystiska gruvhål, underbara sjöar, blommor och skogar, vackra röda bergsmansgårdar och här och var riktiga ”Bullerby-byar”.

Nu på söndag den 18 augusti mellan klockan 11.30 och 12.30 håller min fina mäklare Emelie från Länsförsäkringars Fastighetsförmedling den första visningen av huset i Tungelsta. Bosse och jag kommer inte att vara där. Det skulle kännas alltför traumatiskt att träffa de människor som kanske kommer att leva i det hus och på den plats där jag själv har tillbringat en så stor del av mitt liv.

Utropspriset för huset är 4 195 000 kronor. Det tycker jag själv är ganska billigt sett till storleken på huset, storleken på tomten, till taxeringsvärdet och till det faktum att det finns flera bostadshus på tomten. Men det är delvis ett mycket gammalt hus. Den ursprungliga delen, som bara var 35 m2 stor, var från början ett gammalt härbre från byn Olsbenning i Västmanland. Byggåret för härbret var 1863.

En man som studerade till byggnadsingenjör bestämde sig i början av 1960-talet för att göra ett examensarbete med detta lilla härbre som utgångspunkt. Han köpte det, plockade ner och numrerade varje timmerstock, fraktade timret till en ödslig plats i skogarna utanför Tungelsta. Året var 1963. Då var det bara en liten idyllisk och mycket originell sommarstuga som man inte kan hitta likheten till i den delen av landet.

Det var så jag hittade min dröm, en underbar vinterdag i mars 1984. Jag hade länge letat efter en sommarstuga eftersom jag vantrivdes i den lägenhet i Solna där jag bodde på den tiden. Det blev kärlek vid första ögonkastet mellan mig och den lilla röda stugan. Jag slog till efter bara några minuter – mitt framför näsan på en lång rad andra hugade spekulanter.

Därefter har den lilla stugan genomgått många förändringar, tillbyggnader, moderniseringar och renoveringar för att till sist bli det objekt med adress Vedasjön 15 som nu är till salu.

När jag skriver det här är det sen fredag kväll. Jag ligger i sängen och försöker känna efter hur jag mår. Och faktum är att jag mår ganska bra. Jag tror att den här flytten kommer att bli bra både för Bosse och mig. Livet blir annorlunda. Framförallt blir det billigare att leva här. Det blir även ännu ”grönare” än det liv vi hittills har levt. Här omkring oss finns det paradoxalt nog många fler människor än i Tungelsta.

Där kändes det ofta ensamt. Vi bodde vid en liten väg som slutade mitt inne i skogen. Här bor vi vid en byväg med en hel del trafik. Den här trakten ”lever” på ett helt annat sätt än vår gamla plats i Tungelsta. Kanske kan vi också få ett bättre socialt liv här än vi har haft i Tungelsta.

I tisdags anmälde jag till Skatteverket att min man och jag skulle flytta och byta bostadsadress. Sen igår, torsdag, är vi invånare i Nora kommun och inte längre i Haninge kommun. Man ska ju skriva sig där man bor. Och nu bor vi ju här!

Den underbara naturen omkring oss hoppas jag ska inspirera mig till att återuppta mitt älskade måleri. Det har legat nere i precis ett år. Jag har inte rört i penslarna på grund av sorg och depression. Lusten att skapa bara dog förra sommaren. Det gångna året har varit präglat av sjukdomar, oro, min mans flera allvarliga sjukdomar och osäkerheten inför framtiden.

Jag vill just nu inget hellre än att lusten och glädjen att skapa ska komma tillbaka. Kanske kan den födas på nytt i det nya hemmet där jag kan få nya perspektiv på tillvaron, träffa fler människor att tala med och inte bara läkare som det har varit sen 2011 när jag blev allvarligt sjuk.

Så återstår en annan viktig detalj: Gården här i Älvhyttan måste rustas upp. Förra sommaren målade Bosse och jag om fasaderna på de båda husen. Men det räcker inte. Invändigt är det gamla huset, där vi ska bo, nedslitet och i starkt behov av en renovering. Jag vet inte om Bosse orkar – men jag måste orka. Och orkar jag inte med allt så får jag anlita någon som hjälper mig.

Jag vill ha det fint omkring mig. Jag vill känna att jag bor i en gammal men ändå ny och fräsch miljö. Jag vlll slita bort linoleummattorna från golven på undervåningen och ta fram det fina brädgolv som döljer sig under de vidriga mattor som lades dit någon gång på 60-talet när det var omodernt med synliga bräder.

Badrummet måste kaklas och moderniseras. Det måste läggas nytt tak på verandan till det gamla huset. Det nya huset är inte ens färdigbyggt. Det saknas golv på halva övervåningen. Det finns ingen skorsten, inga vindskivor och inget badrum. Köket är ännu inte inrett och den stora verandan har bara svart papp på väggarna.

Det finns med andra ord en hel del att pyssla med.

Jag kan till sist också meddela att vår lilla Ingrid stortrivs här i Älvhyttan. Hon har redan glömt Tungelsta trots att det bara var två och en halv dag sen hon åkte därifrån. Ikväll ”rymde” hon hemifrån och ville inte komma hem förrän sent.  Så glad är hon i sina nya hemtrakter, d v s nya råtthål, fågelbon och allehanda sländor och fjärilar.