Jag har gjort det mest förbjudna. Jag har åkt till Spanien.

Denna förfärliga och fullkomligt oacceptabla resa gjorde jag i måndags den 10 maj. Idag är det fredag. Jag har hunnit spendera mer än tre varma och soliga dagar i detta land – med cykelträning och vila.

Men så får man väl inte göra, säger säkert ett antal förnumstiga svenskar om mitt tilltag, svenskar som alltid vet bäst.

Jo, det kan och får man. Är det något land man bör befinna sig i just nu om man ser till situationen för covid-19 så är det i Spanien. Smittspridningen här har avtagit dramatiskt. I söndags upphävde regeringen det nationella nödläge som har rått sen i höstas. Restriktioner hävdes. Restauranger öppnades. Folk fick för första gången på mer än ett år lov att träffas och festa igen. I lördags kväll förekom hysteriska och klart olämpliga jätteparties i flera av de stora städerna.

Detta är ett beteende som oroar mig djupt. Det dummaste man kan göra när restriktionerna hävs är att börja festa och umgås som om pandemin aldrig hade existerat. Detta gäller även när restriktionerna börjar släppas i Sverige den 1 juni. Nya smittoutbrott kan då komma som ett brev på posten om folk inte är försiktiga.

Nej, jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag nu sitter här i min lilla lägenhet i Estepona och skriver detta inlägg. Jag lyssnar på koltrastarna som sjunger utanför de öppna dörrarna. De låter likadant här som hemma. Det är nästan vindstilla ute.

Ett och annat hundskall bryter sönder tystnaden. Annars är allt lugnt trots att det till skillnad från i Sverige inte är någon klämdag i Spanien idag. I det här landet vet nog inte många vad klämdagar är. Här jobbar alla jämt. Det finns i alla fall ett ord för klämdag, nämligen apretar el día.

För att visa att det just nu är mindre farligt att vistas i Spanien än i Sverige ska jag presentera en intressant karta. Den har gjorts av den EU:s smiddskyddsmyndighet ECDC (som ligger i Solna) och beskriver smittläget i Europa under den senaste tvåveckorsperioden på följande sätt.

Sverige, det lilla idylliska landet i norr, är nedsmetat med en mörkt oxblodsfärgad kulör. Varning! Hit ska man inte åka. Inte heller till Cypern eller vissa platser i norra Frankrike. Jämför man Sverige och Spanien så är skillnaden däremot dramatisk. Därför kommer man som utlänning heller inte in i Spanien utan att tvingas visa upp ett negativt covid-19-test, ett så kallat PCR-test som inte får vara äldre än 72 timmar. Så här såg mitt test ut:

Ett bra mått på smittspridningen i ett land är att jämföra det ackumulerade antalet nya smittade per 100 000 invånare under en fjortondagarsperiod. I Sverige är den siffran idag 669 nysmittade per 100 000 svenskar. I Spanien är samma siffra 166 per 100 000 spanjorer! En viss skillnad alltså.

Så det känns tryggt att vistas här just nu. Trots alla lättnader i restriktioner är det fortfarande obligatoriskt att bära munskydd – överallt utom i hemmet. Polisen bötfäller alla man kommer  på som visar sig slarva med munskyddet.

Munskydd, ja. Det är ju ingenting för Sverige. Det har Anders Tegnell förklarat sen femton månader tillbaka. Det spelar ingen roll hur mycket smittan sprids i Sverige så är munskydd definitivt inget man behöver ha på sig. Det är i och för sig inte olagligt och straffbart att bära munskydd i Sverige men det är definitivt inget som rekommenderas. Förutom  i kollektivtrafiken mellan klockan 16.00 och 18.00 förstås, men eftersom det är frivilligt  struntar folk i det. I övrigt får man ha munskydd men man behöver inte eftersom munskydd inkräktar på den personliga integriteten.

Det mörkröda oxblod som färglägger Sverige på kartan ovan är tragiskt nog en konsekvens av att folk inte använder munskydd och struntar i många andra restriktioner. Annars skulle ju inte smittan ha spridits så våldsamt i vårt land.

En iakttagelse jag gjorde i måndags både på Arlanda och på flyget ner till Malaga är hur kolossalt svårt det är för en svensk att ta på sig munskydd, även när det är obligatoriskt. Så fort man tar steget in på Arlanda-terminalen ska man ha munskyddet på. När man befinner sig vid gaten i väntan på att få gå ombord är munskydd obligatoriskt – på samma sätt som det är obligatoriskt att bära munskydd under hela den tid man sitter på planet, förutom när man äter och dricker, för då sitter munskyddet i vägen.

Tror ni att folk på planet brydde sig om det? Jo, många gjorde det, särskilt resenärer som man kunde ana hade utländsk bakgrund. Men det var bland helyllesvenskarna som man hittade de stora syndarna. Särskilt syndfulla var unga män mellan 20 och 30 år. Det verkade vara helt omöjlig, ja, kränkande, för dem att trä på sig munskyddet när de satt och väntade vid gaten. Munskyddet låg kvar i knät, där det verkligen inte gjorde någon nytta. Det var först när passagerarna uppmanades att gå ombord på planet som munskyddet åkte på.

Men även ombord på SAS-planet syndades det. En grånad herre som satt i raden framför mig hade inte på sig munskyddet över munnen och näsan en enda gång under den nästa fem timmar långa resan. Munskydde hängde istället nere på hakan. Han hade trätt på munskyddet över öronen för syns skull – eller också hade han den ovanliga egenskapen att andas genom hakan eller halsen, inte genom munnen och näsan.

Det hjälpte inte att besättningen gång på gång ropade ut i högtalarna att alla skulle ha munskyddet över munnen och näsan hela den tiden dom de befann sig ombord. Alltför ofta talade besättningen för döva öron.

Den man som satt i sätet bredvid mig hade också sitt munskydd nere på hakan. Han förstod kanske inte svenska.

Så den här mannen kan ha varit en riktig superspridare. Å andra sidan hade väl även han  negativt PCR-test att visa upp. Han tyckte väl att det räckte.

Nu struntar jag i de här gubbarna och njuter istället av bilderna från min lilla balkong. Jag kan för övrigt avslöja att jag äntligen lyckats få sålt min gamla lägenhet i San Luis de Sabinillas, dock först efter att ha tvingats acceptera en rejäl prissänkning.