Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta igår kväll när jag tittade på finalen av 2017 års Melodifestival i Friends Arena i Stockholm. Jag valde dock att hålla tillbaka tårarna och istället knyta händerna i byxfickorna (även om jag just då råkade ha kjol på mig). Det var ju ingen idé att gråta över spilld mjölk. Robin Bengtsson vann ju ändå tack vare de internationella jurymedlemmarnas ställningstagande.

Det är inte mindre än en skandal. Hur kommer det sig att länder som Armenien, Australien, Israel, Italien, Polen m fl på förhand tillåts avgöra den svenska melodifestivalen? Det är ju vi svenskar bosatta i Sverige som ska rösta fram den låt vi älskar mest. Och det var inte Robin Bengtssons stela, okarismatiska och välskräddade framträdande som svensk folket ville se vinna.

Robin vann dock – tack vare de internationella juryrösterna. Om svenska folket ensamma hade fått bestämma, så hade han hamnat först på tredje plats – redan det en för hög placering enligt min åsikt. Jag tyckte att hans låt var oerhört konventionell, traditionell, som om man hört den många gånger i olika tappningar. Låten hette ”I can´t go on”. Ändå var det det han gjorde hela tiden. Han fortsatte att gå framåt hela tiden bokstavligt talat.

Nej, det var istället underbare Nano som skulle ha vunnit hela skiten. Han fick de flesta svenska rösterna. Vi svenskar som har tittat på Mellons deltävlingar utsåg honom till vinnare redan efter första deltävlingen. Åtminstone gjorde jag det.

Men Nano hamnade på grund av den internationella juryn först på andra plats i tävlingen – och då är man borta. Det finns bara en medaljplats i den här sortens tävling.

Fina och skönsjungande Wictoria från Borås fick näst flest svenska röster men hade inte en chans eftersom den internationella juryn redan hade sagt sitt.

Min andra favoritlåt efter Nano var Jon Henrik Fjellgren och hans Aninia och deras underbara, välklingande, musikaliska konststycke som gjorde att huden knottrades på mig när jag lyssnade på den. Men Jon Henrik var borta med en ”fjällvind”, om man får uttrycka sig så.

Vad hade det sen egentligen för inverkan på slutresultatet att SVT ”av misstag” en dag i förväg ”råkade” avslöja den internationella juryns resultat. Detta var alltså redan känt när de svenska tittarna skulle säga sitt. Alla vet att om ett resultat kommer ut i förväg så har det en automatisk psykologisk inverkan även på de svenska tittarnas val av bästa låt. Hade SVT inte gjort detta grova misstag hade kanske färre svenska röster fallit på Robin Bengtsson och ännu fler på Nano eller Wictoria och därmed gjort Nano till vinnare.

Men den frågan får vi aldrig svar på. Så länge Christer Björkman sitter kvar som högste Mellogeneral kommer dessvärre den internationella juryn att finnas kvar. Det är beklagligt att vi svenskar har så dåligt självförtroende att vi låter utländska jurymedlemmar avgöra vilka svenska låtar som slår bäst i den slutliga Mellofinalen.

Sverige har i decennier varit ett stort musikland. Vi har så goda låtskrivare att vi klarar oss utan armenier, israeler, italienare och britter när det gäller att utse de bästa låtarna i Melodifestivalen.

Nu är det inget att göra åt den här saken. Gårdagens val av Robin Bengtsson var som att ”valla fel”, ett välkänt uttryck i dessa VM- och Holmenkollen-dagar i längdspåren.

Jag hoppas nu bara att Charlotte Kalla vallar rätt i dagens 30 km damer i norska Holmenkollen. Jag vill inte se henne som en Nano, Wictoria eller Jon Henrik Fjellgren. Jag vill se henne som vinnare – dock en bättre vinnare än Robin Bengtsson.