Jag har tittat på nästan hela 2018 års upplaga av Giro d´Italia, tre långa veckor som avslutades idag, söndag, med den sista etappen i Rom. Som vanligt har jag på eftermiddagarna – efter mina egna cykelpass – suttit som klistrad framför Eurosport för att följa det dramatiska skådespelet under en av världens mest berömda cykeltävlingar. Och i år kan man verkligen säga att det handlade om dramatik.

Det var en fantastisk upplevelse, inte bara att se hur de stenhårda etapperna knäckte den ene cyklisten efter den andre, hur de tvingades trampa fram på vägar täckta av grus, lera och snö men också hur den varma italienska solen brände sig fast i deras uttröttade kroppar.

Det var ett mandomsprov utan like för de knappt 170 proffscyklisterna, de flesta småväxta, magra män, de flesta mellan 30 och 40 år gamla, som under stora delar av sina liv aldrig gjort något annat än åkt cykel.

Lika fantastiskt var det att följa de 21 etapperna uppför dödande bergsidor, längs hisnande serpentinvägar och nedför livsfarliga alpvägar, där farten ibland kom upp i över 80 km/tim,  genom underbara små italienska byar, de flesta från medeltiden och placerade i bedövande vackra omgivningar. Nu fick jag verkligen se hur Italien ser ut på riktigt. Girot förmedlade bilder och känslor som aldrig annars skulle ha nått mitt öga och mitt medvetande.

Britten Chris Froome (Team Sky) vann faktiskt något överraskande hela girot. Men det var egentligen bara under de tre sista etapperna som han visade sin klass. Under arton av de tjugoen etapperna, under veckor av dagslånga malande cykellopp såg Froome blek och trött ut. Borta var alla de formibala krafter som han visade upp när han ifjol vann både Tour de France och Vuelta de Espana. I årets Giro var han länge en skugga av sitt forna jag. Han verkade inte alls vara i form.

Men så på den nittonde etappen i de italienska alperna i nordväst hände plötsligt något. Det var under den etapp då cyklisterna skulle passera det fruktade bergspasset vid Colle delle Finestre, 2 176 meter över havet, som Froome tog fram storsläggan. När det var åtta mil kvar av loppet ryckte han plötsligt ifrån klungan, fick ingen annan cyklist med sig utan solokörde sen i åtta mil in till målet, dit han anlände tre minuter före tvåan.

Det var på den etappen som Froome knäckte giroledaren i den rosa ledartröjan, Simon Yates, också han britt men tävlande för australiensiska Team Mitchelton Scott. Yates hade imponerat under hela girot och hade kört i den rosa ledartröjan under åtminstone femton av de tjugoen etapperna. Simon Yates hade verkat oslagbar. Många hade redan utsett honom till segrare i girot 2018. Men Chris Froome ville något annat.  Froome fullkomligt mosade sönder både Simon Yates och de andra cyklisterna.

 

Sen var det bara för Chris Froome att defilera hem. Lördagens etapp med tre hårda bergspass, fortfarande i de italienska alperna, klarade han galant. Girots tvåa, nederländaren Tom Dumoulin (vinnare av 2017 års upplaga av Giro d´Italia) gjorde några halvhjärtade försök att rycka ifrån Froome för att försöka köra in de 46 sekunder som  skilde Dumoulin från Froome och ta över ledningen. Han misslyckades. Chris Froome var bäst. Han har också i sitt stall några av världens bästa hjälpryttare, framförallt Wout Poels, som i år offrade sig helt för Froome.

Så fram till söndagens avslutande etapp mitt i Rom hade allt gått sportsligt till. Men idag, söndag, hände plötsligt något mycket märkligt och ovanligt. Cyklisterna vägrade helt sonika att cykla på Roms gator. Etappen skulle köras tio varv på en knappt 12 km lång varvbana, alltså knappt 12 mil, en för proffscyklister  mycket modest sträcka.

Alla gator i centrala Rom hade varit avspärrade under flera timmar i väntan på att cyklisterna skulle komma. Hundratusentals människor hade samlats för att få se en skymt av världens bästa proffscyklister och få njuta av den slutliga uppgörelsen i årets Giro ända in på mållinjen.

Men strax efter start började cyklisterna protestera. ”Vi tänker inte köra på en sån här bana med så dålig asfalt och så farliga kurvor. Det finns ju risk att vi vurpar och får då kanske hela vårt uppnådda resultat förstört.”

Visst fanns det avsnitt av banan inne i Rom där asfalten var lite dålig och knagglig. Ibland syntes ett och annat litt hål i vägen. Visst fanns det smala gator och farliga kurvor. Men detta är ju vardagsmat för en proffscyklist, som är vana vid att köra på usel asfalt, smala, kurviga vägar, livsfarliga utförsbackar, knagglig gatsten, lera, grusvägar och till och med i snö. Så här hade det ju redan varit under stora delar av girot. Varför börja gnälla nu. Smala gator, hårnålskurvor och kullerstenar hör ju cykelsporten till för att tävlingarna ska bli så spännande och utslagsgivande som möjligt. Vad hade hänt med värdens bästa cyklister?

Det var Chris Froome själv tillsammans med italienaren Elia Viviani, ledare av poängtävlingen i girot, som gick i bräschen för protesterna och som till slut fick tävlingsledningen att gå med på att stoppa klockan. Här och häpna! Stoppa klockan! Om cyklisterna ville, så fick de gärna köra toppet i Rom men resultatet skulle inte räknas in i slutsammandraget!. Tävlingen skulle neutraliseras. Klockan skulle inte ticka längre. Det skulle sakna betydelse hur långsamt eller fort du körde på etappen i Rom. Tiden skulle ändå inte skrivas in i slutprotokollet!

Efter tre varv bestämde sig dock en grupp cyklister för att börja köra och ”tävla”  i alla fall.  Tävlingen, om man nu får kalla den så,  var igång. Men eftersom klockan var stoppad och tiden inte skulle räknas in i det sammanlagda resultatet så brydde sig de STORA cyklisterna med Chris Froome i spetsen inte om att köra utan rullade i stället lugnt och makligt runt på Roms gator, kastade kanske en och annan blick på Colosseum, Fontana di Trevi och Spanska Trappan.

Till slut gick även dessa gossar  i mål. Froome var inte mindre än 10 minuter efter loppets segrare, irländaren Sam Bennett, men det spelade ju ingen roll eftersom tiden ändå inte skulle räknas. Froome hade ju redan vunnit. så att säga.

Froome vann därför 2018 års upplaga av Giro d´ Italia med 46 sekunder före Tom Demoulin och allt var frid och fröjd.

Det här var en av de värsta idrottsliga skandaler jag har upplevt. Ett antal cyklister med divalater vägrar att köra den sista etappen på en Grand Tour-tävling eftersom asfalten här och var var lite dålig. De vill inte riskera sin placering i sammandraget genom att kanske få punktering, vurpa eller bli frånåkta på den sista etappen.

Så här får det naturligtvis inte gå till. Om en Grand Tour-tävling på cykel som Giro d´Italia består av 21 etapper ska cyklisterna också köra 21 etapper, inte 20 etapper! Jag hoppas att internationella cykelförbundet tar upp det här beteendet till granskning och ser till att det inte händer igen.

Det här var naturligtvis ett hårt slag för staden Rom som hade stängt av sina gator under många timmar, stoppat all trafik och gjort det allmänt obekvämt för folk att ta sig fram i den gudomliga staden. Det var också ett hårt slag för alla åskådare som hade kommit till Rom för att få se en fin cykeltävling avgöras på Roms historiska gator.

Vad de istället fick se var ett halvdant lopp där de bästa cyklisterna inte ens var med och slogs om segern utan lugnt trampade sig igenom de tolv milen som utflykten var vilken vårpromenad som helst i parken.

Dålig stil. Dåilig stil. Dålig stil. Ända vill jag sluta det här inlägget i samma anda som jag inledde det. Girot var en otrolig sportslig upplevelse i natursköna omgivningar. Under dessa tre veckor han de där drygt 150 cyklisterna som blev kvar i loppet till slut nästan blivit fina vänner.

Namn som Doménioco Pozzovivo, Niccolo Bonifazio, Davide Formolo. Thibaut Pinot (den franska storstjärnan som kollapsade av uttorkning på den näst sista etappen och fick föras till sjukhus), av Team Skys hjälpryttare som Woet Poels, Kenny Ellissonde, Gianni Moscon, David de la Cruz, Sergio Hinau och Vasil Kyrienka, åkare som Simon Yates, Mikel Nieve, Fabio Aro, Tony Martin, Tom Dumoulin och stallkompisen Sam Oemen, Miguel Angel Lopez

(som vann ungdomströjan i girot), Richard Carapaz och många många fler.

Det är något särskilt med proffscyklister. Kanske beror det på att de utsätter sina kroppar för de mest omänskliga fysiska och psykiska påfrestningar. Inget är så grymt som en tre veckor lång proffstävling i Italien, Frankrike eller Spanien.

Den 7 juli startar det största proffsloppet av dem alla, Tour de France. Kommer Chris Froome att dyka upp där. Sannolikt.