Hej på er alla igen!

Det tog lite tid innan jag kunde förverkliga mitt löfte att skriva igen. Men jag har varit i min lägenhet i Spanien i drygt två veckor. När jag kom hem så var det val och det måste man ju följa.

Först ska jag berätta att jag i morgon, fredag den 19 september, cirka kl. 13.30, ska medverka i radioprogrammet Tony Irwing i P4. Det ska bli spännande. Då ska jag ge igen för alla oförrätter som Tony utsatte mig för som domare när jag 2009 deltog i Lets Dance. Ha ha.

När det gäller själva valet i söndags med det skrämmande resultat det fick, så vill jag bara säga: Skyll inte på mig att det blev som det blev och att SD fick nästan 13 procent av rösterna. Jag röstade nämligen inte. Jag har inte röstat i ett riksdagsval sedan 1994. Det beror inte på att jag tillhör folkgruppen "soffliggare". Det är istället ett väl genomtänkt ställningstagande. Som politisk reporter, kommentator och numera kolumnist tycker jag att det känns bättre att inte rösta, även om jag avstår från att utnyttja min medborgerliga rättighet.

I Sverige har vi ju ingen röstplikt. Däremot har vi rösträtt. Det är en viss skillnad. Röstplikt, som man t ex har i Belgien och i många andra länder, innebär att man är tvungen att rösta. Rösträtt innebär att man har rätt att rösta och rätt att försöka påverka det politiska landskapet. Själv tycker jag samtidigt att alla ska rösta. Vi får ett mer demokratiskt samhälle på det sättet. Och i det här riksdagsvalet var röstdeltagandet rekordhögt, över 86 procent.

För min egen del – och jag är inte ensam som politisk journalist om detta – mår jag dock bäst om jag inte tvingas ta ställning till vilket parti jag ska välja på valdagen. Jag kan ju säga att en annan känd journalist, Janne Josefsson, inte heller lägger sin röst på något parti. Visserligen röstar han alltid blankt – helt enkelt för att visa att han vill utnyttja sin rösträtt men inte sin rätt att välja parti.

Själv tror jag att jag skulle bli en sämre, mindre opartisk journalist om jag tvingas välja ett visst parti. Jag vill i mitt arbete stå fullkomligt fri från alla politiska band och tror att jag gör ett bättre jobb om jag inte deltar i valet. Då har jag ju tagit ställning politiskt och jag är rädd att det kan påverka mig i mitt arbete.

Det är många som inte håller med mig. En journalist ska ju kunna hålla rågången fri mellan sina egna politiska åsikter och sitt arbete som journalist. Det tror jag visserligen är sant men jag tar ändå det säkra före det osäkra och avstår. Däremot följer jag slaviskt allt som händer i politiken.

Så skyll alltså inte på mig att det gick som det gick i söndags, när Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti. Valresultatet i sig med nästan bara förlorare skapade ett politiskt dödläge, som gör att det kommer att bli svårt för Stefan Löfven att skapa en handlingskraftig regering. Men han har en vecka på sig, så vi får väl se.

Att centern och folkpartiet visat honom kalla handen när det gäller organiserat regeringssamarbete är bara naturligt. Har man varit politiska motståndare i många år, så faller man naturligtvis inte i varandras armar så fort ett nytt val är över. Det måstefå ta tid att hitta samarbetsformer. Jag är övertygad om att alla partier i Sveriges riksdag är beredda att ta sitt politiska ansvar – på ett eller annat sätt. Stefan Löfven måstedock ge sig till tåls, även om han ganska snart måste få veta om han får stöd för sin statsbudget i riksdagen eller ej. Det är detta allt hänger på.

Att vi befinner oss i en politisk mardrömssituation är ovedersägligt. Att 13 procent av svenska folket röstade fram Sverigedemokraterna och därmed breddade vägen för mer rasism och mer främlingsfrientlighet i Sverige, det är kanske ännu mera mardrömslikt.

Hej då! Vi hörs snart igen.