Igår kväll, fredagen den 1 februari 2019, utspelade sig Jesper Rönndahls och min tragiska sorti ur årets upplaga av På spåret. Vi förlorade i kvartsfinalen mot fantastiska Jossan Johansson och Joar Bendjelloul. Men det var bara två ynka poäng som skilde den totala framgången från katastrofen. Jossan/Joar slog oss med 37 poäng mot 35.

Det var är oerhört stark och jämn match – in i det sista. Man kan därför säga att Jesper och jag avslutade vår insats i På spåret i år med flaggan i topp.

Det var naturligtvis inte så att vi ville att det skulle sluta så här. Vi ville ju vinna även den här gången. Efter att ha vunnit på På spåret två år i rad (2015 och 2016) så drabbas man lätt av storhetsvansinne. Vi hade nog fått en släng av det, tror jag. Vi kände oss oslagbara, överlägsna, osårbara. Sådant är inte nyttigt. Därför var det bra att ett andra duktiga lag tog ner oss på jorden. Vi är inte oslagbara. Det är bara att konstatera så här efteråt.

Ändå känns det tomt just nu. Luften har liksom gått ur mig. Vad har jag nu att leva för? Inget På spåret mera. Hur ska jag överleva? Hur ska jag få folk att förstå att Jesper och jag inte är så dåliga som vi har sett ut att vara i år? Nåja, så dåliga har vi inte varit. En liten formsvacka bara. Det märktes kanske mest i det första programmet. Då kändes det riktigt tungt. Vi lyckades aldrig få upp farten. Allt gnisslade och hakade upp sig hela tiden. Vi hittade inget smörjmedel att torka bort ringrosten med.

Vi fick också berättigad kritik. ”Höglund och Rönndahl gjorde sin sämsta match någonsin”,, skrev Anders Björkman i Expressen. Alldeles rätt. Det var vår sämsta match. Inte tu tal om den saken.

Samtidigt vill jag erinra om att vi för några år sen satte ett historiskt poängrekord i På spåret. Det var när vi slog radioprofilerna Thomas Nordegren och Louise Epstein i semifinalen 2016. Jesper och jag fick 51 poäng, Thomas och Louise 27.

Trots en svag start i första programmet (som vi ändå vann nota bene)  kom vi igen i de två återstående matcherna och i gårdagens kvartsfinal kändes vi oss riktigt hemmastadda igen. Men det var det där med macarenan (den spanska dansen) och med den där blomarten som bara kan slå rot i skog som har drabbats av skogsbrand. Vi var inne på rätt spår, Jesper och jag. Någonting med -fil och så ett ord som har med eld eller värme att göra.

Vi spånade: Fuegofil, det vill säga något som gillar eld (alltså eld på spanska) och Caldofil, alltså något som gillar värme (också det en förvanskning av spanskan) försökte jag med men vi kom inte på det rätta namnet – Pyrofil. Skogsbrand … pyroman … pyrofil! Hur kunde vi missa den lätta? Begreppen Fuegofil och Caldofil finns överhuvudtaget inte i något språk, såvitt jag vet. Men man måste ju försöka.

Samtidigt fortsatte Jespers och mina gemensamma TV-framgångar igår – men i ett helt annat program, nämligen i Jespers egen talkshow Svenska Nyheter. Igår kväll, fredag, var jag gäst i hans program. Vi skulle tillsammans gå in på Socialstyrelsens hemsida och anmäla oss på donationsregistret, alltså det register där man registrerar sig om man vill donera sina organ efter döden. Det var en enkel match, bara att klicka sig fram. Samtidigt uppmanade Jesper publiken att också plocka fram sina mobiler och göra likadant.

Detta blev en katastrof. Nej, egentligen en succé, om man hellre vill använda det ordet. För socialstyrelsens hemsida kraschade omedelbart efter den anstormning av anmälningar som plötsligt gjordes till donationsregistret under TV-programmet Svenska Nyheter och strax efteråt. Effekten blev omedelbar, kan man säga. På socialstiyrelsen skrattar man gott åt detta realityskämt som faktiskt innebar ett fall framåt för möjligheterna till organdonationer i Sverige.

Jag kan idag också avslöja att jag har ett nytt bokprojekt på gång. Jag kan inte berätta vad boken ska handla om men jag jobbar för fullt med researchen. En lång vinter, en lång vår och lång sommar vid datorn ligger nu framför mig som ett ogenomträngligt töcken. Mitt projekt är svårt, mycket svårt, ja på gränsen till oöverkomligt.

Men jag har bestämt mig för att klara av det också.