När jag igår förmiddag satt på Malagas flygplats och väntade på att planet till Sverige skulle avgå upptäckte jag under mitt slösurfande i mobilen att ännu en jätteskandal briserat kring Mona Sahlin. Det var återigen Expressen som rotat fram skandalen.

 

Mona Sahlin har sen juli 2014 arbetat som Nationell Samordnare mot våldsbejakande extremism. Uppdraget går ut den 15 juni i år men igår kväll hoppade Sahlin överraskande av jobbet utan att slutföra uppdraget.

Sahlins senaste tramp i klaveret var när hon för en tid sen på Myndighetens eget brevpapper skrivit ett intyg för sin livvakts räkning, att han uppbar en inkomst på 120 000 kronor i månaden som anställd som livvakt åt Mona Sahlin vid Myndigheten mot våldsbejakande extremism. Orsaken till att Sahlin skrev intyget åt livvakten var att det på det sättet förmodligen skulle bli lättare för honom att köpa sig en dyr och åtråvärd lyxlägenhet i det fashionabla området Solsidan (känt från TV4) i Saltsjöbaden om han kunde visa banken att han hade feta löneinkomster.

Hela intyget var ett falsarium från början till slut.

 

Mona Sahlin ljög skickligt (?) ihop en historia. Livvakten, som i morse också valde att hoppa av sitt jobb på Myndigheten mot våldsbejakande extremism, tjänade egentligen ”bara” 43 000 kronor i månaden. Men Mona Sahlin hade alltså intygat att han uppbar en lön på 120 000 kronor! Men hur skulle hon förklara för medierna att hon på myndighetens brevpapper intygat att livvakten tjänade 120 000 i månaden när han bara tjänade 43 000? Det att snabbt plocka fram ett gångbart trolleritrick.

Men i samma ögonblick började utförsåkningen för henne. Jo, alltså, livvakten tjänade helt riktigt 43 000 som hennes officielle livvakt på Myndigheten mot våldsbejakande extremism … men dessutom hade hon samtidigt anställt honom privat för en månadslön på ytterligare 60 000 kronor för att han skulle planera för hennes framtida säkerhet. Hux flux var det hon själv som hade anställt och avlönat livvakten med sin egen lön, vilket naturligtvis borde innebära att hon skänkte bort sin egen inkomst för arbetet som nationell samordnare till sin egen livvakt!. Han fick istället plötsligt dubbla löner!

Vem tror på den historien?

 

Nu ligger ärendet hos åklagare som har inlett en förundersökning mot Mona Sahlin om osant intygande eller grovt osant intygande, ett brott som kan ge upp till två månaders fängelse – om det ger något straff alls.

Brottet som sådant tillhör kanske de mindre allvarliga. Det problematiska för Mona Sahlin är att hon ljög, slingrade sig, lämnade motstridiga uppgifter, ändrade sig, skyllde på att hon skrivit fel belopp samt påstått att hon betalat in arbetsgivaravgifter för livvakten, vilken hon inte har gjort. Istället avslöjade Expressen idag att Sahlin i dagarna har eller har haft en skatteskuld på 215 000 kronor, en skuld som hon påstår att hon nu reglerat, vilket uppenbarligen heller inte är sant.

Det är sannerligen svårt att hänga med i alla turerna. Att Sahlin än en gång gjort bort sig råder det förstås inget tvivel om.

 

Vem minns inte den av henne själv döpta ”Toblerone-affären” 1995? Redan då avslöjade Expressen att Sahlin använt regeringens kontokort för vidlyftiga privata utgifter, t ex mat, kläder och resor. Själv påstod hon att hon bara köpt två Toblerone åt sina barn, vilken naturligtvis inte var hela sanningen.

Dessa lögner kostade Mona Sahlin en politisk framgångssaga utan motstycke. Skandalen blev enorm.

Mona Sahlin tog 1996 time out från politiken. Hon avgick som statsråd ur den socialdemokratiska regeringen och hoppade av sin partiledarkandidatur. Det jobbet gick istället till Göran Persson.

 

Men Sahlin kom tillbaka. Hon har alltid kommit tillbaka. Hon har varit som en vig katt som alltid på något underligt sätt har landat på alla tassarna. Det ska hon ha en eloge för. Hon är en stridis. Hon ger aldrig upp. Hon är en överlevare. Ja, så till den milda grad att hon 2007 valdes till ordförande för det socialdemokratiska partiet.

Men efter katastrofvalet 2010, som Sahlin förlorade så att det rök om det och med historiska katastrofsiffror, avgick hon som partiledare 2011 och ersattes av Håkan Juholt. Han skulle dock visa sig bli en parentes i svensk politik och avgick/sparkades redan 2012. Sen 2012 är det Stefan Löfven som styr både det socialdemokratiska partiet och regeringen.

 

Stefan Löfven är nog innerst inne glad idag, inte därför att Mona Sahlin påkommits med nya lögner och skandaler, utan därför att det inte var han som utsåg Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det gjorde regeringen Reinfeldt tre månader före valet 2014.

Därför borde inte den nya Sahlinskandalen spilla över på Stefan Löfven och partiet. Mona Sahlin har ju numera inga uppdrag för socialdemokraterna förutom att hon har uppburit lön från staten i sitt jobb som samordnare. Dock har hittills idag, torsdag, inte ett ljud hörts från socialdemokratiskt håll om den nya Sahlinskandalen. Antingen är partiet i chock eller också förbereder man en strategi där man tänker ta avstånd från Mona Sahlin.

Samtidigt skulle jag nog sätta både en och två slantar på att Mona Sahlin nu har satt sin sista potatis i den politiska världen. Tålamodet borde vid det här laget vara slut hos dem Sahlin har företrätt. Det är svårt att ha överseende med en person som gång på gång visar prov på omåttligt dåligt omdöme.

Däremot blir det nu regeringen Löfvens uppgift att utse en ersättare till Mona Sahlin – om jobbet nu kommer att ersättas alls.

 

Somliga anser att Mona Sahlin har gjort lysande insatser som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Jag har ingen aning om huruvida det stämmer eller ej. Det enda konkreta vi har sett i form av förslag från Sahlin är inrättandet av en s k hjälptelefon dit oroliga mammor kan ringa och prata med någon om sin oro över att deras söner håller på att radikaliseras och vill liera sig med IS.

Den andra åtgärden är en idé om byggande av s k kunskapshus i kommunerna. Vilken nytta dessa hus ska ha vet jag inte. Vi har ju redan skolor i alla kommuner. Jag tror i varje fall inte att presumtiva IS-krigare tänker gå till kunskapshuset för att bli återomvända, om ni förstår vad jag menar.

Nej, det är för sin debattskicklighet som Sahlin har fått beröm. Hon har förmågan att göra hårda uttalanden mot nazister och rasister, vilket i och för sig inte kräver något större mod. Hon har också för egen del skickligt utnyttjat tillfällen då hon har blivit utsatt för nazistiska glåpord. Det är fullt förståeligt. Självklart ska man protestera när nazistiska och rasistiska idioter tar ton. Sen är steget långt till åtgärder som gör slut på dessa trakasserier.

 

Mona Sahlin är främst debattör och opinionsbildare. Där har hon varit skicklig. Å andra sidan erkände hon för en tid sen att det var hon som medverkade till att debatten om hedersvåldet i Sverige tystades ner efter mordet på Fadime Shahindal 2002. Med Mona Sahlin föddes därmed den politiska korrektheten. I Sverige fick vi inte längre prata om sådant som riskerade att skapa invandrarfientlighet. Nu sitter vi istället på vår pottkant med 300 IS-krigare som har rest till Syrien för att döda människor.

 

Jag tycker att regeringen ska låta uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism fortsätta i någon form. Men jag tycker inte att det ska vara en förbrukad politiker som får jobbet. Istället tycker jag att samordnaren i fortsättningen ska ha mycket mer av polisiär erfarenhet, gärna med kunskaper om terrorism och dess inneboende dragningskraft. Det räcker heller inte att debattera i TV längre. Nu måste konkreta krafttag tas.

Jag har i skrivande stund inga lämpliga namn att lansera men jag ska fundera på saken. Det måste under alla omständigheter vara en person med mycket hårda nypor och som vågar tala klartext – om allt.