Det blåser dramatiska vindar i svensk inrikespolitik just nu. Polariseringen mellan vänster och höger är större än någonsin. I denna polarisering ser vi två stora förlorare: Statsminister Stefan Löfven och det Socialdemokratiska partiet.

Enligt en ny opinionsundersökning är Sverigedemokraterna nu Sveriges största parti med 25 procent av väljarsympatierna. Socialdemokraterna får 24 procent och Jimmie Åkesson skulle pretendera på statsministerposten om det vore val idag. Nu dröjer valet ytterligare två och ett halvt år och mycket hinner hända innan dess.

Likafullt har Stefan Löfven anledning att vara oroad. Socialdemokraterna verkar helt ha tappat fotfästet både i politiken och i tillvaron. Socialdemokraternas tidigare unika maktställning har totalt raserats. De tidigare s-väljarna dras nu till två motpoler, å ena sidan till Sverigedemokraterna, å andra sidan till Vänsterpartiet, som emellertid inom några månader kommer att förlora sin karismatiske ledare Jonas Sjöstedt.

Med en svagare personlighet på partiledarposten i V – om till exempel Ulla Andersson skulle bli Sjöstedts efterträdare – kommer V:s opinionssiffror att rasa. V:s popularitet har i mångt och mycket att göra med Jonas Sjöstedt som person. Hans popularitet sträcker sig långt utanför det egna partiet.

När jag pratar med folk jag känner – vanligt folk, alltså – säger de att Sjöstedt är den bäste partiledaren, trots att de aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på V. Det visar vilken betydelse partiledaren har men också hur stark Jonas Sjöstedts personlighet och politiska begåvning är.

Detta har Socialdemokraterna – men även moderaterna – fått känna av. När Stefan Löfven tillträdde 2012 startade han med ett starkt väljarstöd i ryggen. Detta väljarstöd har gradvis krackelerat och befinner sig nu på historiskt låga nivåer.

Är det Stefan Löfvens fel? Eller är det tidsandan? Både ock. Stefan Löfven har varit en alldeles för snäll partiledare. Han är sympatisk och vill väl. Men har han kraften? Han har hittills inte vågat gå emot partiets traditioner. Han har haft svårt att acceptera att samhället hela tiden förändras. Istället drömmer han sig tillbaka till efterkrigstiden när socialdemokraterna byggde folkhemmet.

Han är som en huvudperson i den franske författaren Marcel Prousts romansvit ”À la recherce du temps perdu” (”På spaning efter den tid som flytt”).

Nu vill Löfven återuppbygga folkhemmet – men det går inte. Folkhemmet – eller de beståndsdelar som utgör folkhemmet – finns redan. Det var Per-Albin Hansson som lanserade begreppet i ett radiotal så tidigt som 1928. Idéerna bakom folkhemmet byggde på en rad sociala reformer. Sverige skulle vara ett hem för alla, där staten ansvarade för att vanliga människor skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet.

Eftersom dessa reformer redan för längesen är genomförda – även om det inte råder den jämlikhet mellan människor som de gamla socialdemokraterna strävade efter – så går det liksom inte att skapa folkhemmet en gång till.

Snarare handlar det för Stefan Löfven om att lappa över de hål som den s k utvecklingen har gröpt ut ur i folkhemmet. Men att återskapa folkhemmet är för sent.

Det är därför Stefan Löfven har det så svårt. Han kan inte börja från början. Han måste arbeta med den situation vi befinner oss i idag. Och folkhemstanken är egentligen redan död. De samhällsförändringar som Sverige ständigt genomgår med en alltmer globaliserad ekonomi som styrs av ett antal ansiktslösa kapitalister, med den stora invandringen och framväxten av det mångkulturella samhället och inte minst EU-medlemskapet gör att inget längre är sig likt. Sverige är inte längre unikt. Sverige är en liten del i ett jättelikt komplex där någon annan bestämmer regelverket.

Stefan Löfven måste inse att världen har förändrats. Den ser inte likadan ut som när han växte ut upp i Sollefteå på femtiotalet. Hans parti förlorar ständigt sympatisörer. Facket förlorar både medlemmar och legitimitet eftersom det inte längre är fackföreningarna som bestämmer.

Miljö- och klimatfrågan har fört in helt nya dimensioner i samhällsbilden och i politiken. Dessa ”nya” frågor gör att tillvaron inte längre bara handlar om ekonomisk grundtrygghet och sociala reformer utan om livskvalitet och i värsta fall överlevnad.

En hel del socialdemokrater har flytt till vänsterpartiet eftersom vänsterpartiet står för den gamla socialdemokratiska välfärdstraditionen. Ännu fler socialdemokrater har flytt till Sverigedemokraterna eftersom SD står för kritiken mot invandringen, där invandrarna uppfattas som ett hot mot välfärdssystemet. Stefan Löfven är kringskuren från flera håll. Han är klämd mellan sköldarna.

Samtidigt får han kritik för att han inte kan föra en traditionell socialdemokratisk politik. Nej, det går inte eftersom den politiken i mångt och mycket för längesen är överspelad – av andra krafter.

Ett nytt och för socialdemokraterna besvärande fenomen är den accelererande kriminaliteten, gängskjutningarna, bombningarna, sprängningarna, det tudelade samhället, vi och dom. Detsamma gäller polisens svårigheter med att upprätthålla lag och ordning.

En paradox är att socialdemokratin inte uppfattas som det skydd man söker för att undkomma kriminalitetens hot mot liv och välfärd. Det är istället andra, oprövade, partier som de gamla sympatisörerna söker sig till i hopp om att dessa partier har andra svar på deras frågor.

Jag kan föreställa mig att Stefan Löfven känner sig ensam, vilsen och obekväm i den nya tillvaron, en tillvaro som inte längre kan fixas till med lite bidrag hit eller dit utan där helt andra åtgärder – obekväma sådana – krävs. Den numera berömda intervjun med Löfven i Agenda i höstas där han förklarade att han ”inte såg den ökande kriminaliteten komma” visar fortfarande att det samhälle som Stefan Löfven vill styra och utforma inte längre är det samhälle han älskar mest av allt.

Jag kan tänka mig att han längtar efter att få slippa det här uppdraget och istället göra något annat där han inte ständigt möter kritik, motstånd och ibland hat. Han förtjänar något bättre.

Det kanske han också får. Det behövs sannolikt en ny kraft än Löfven för att få det socialdemokratiska partiet att bli mer cyniskt – men också mer realistiskt – och som vågar frigöra sig från den nostalgiska drömmen om folkhemmet som Stefan Löfven ständigt bär med sig.

Det finns också en annan möjlighet för Löfven att kasta oket, nämligen att han och hans regering avgår. Efter den senaste tidens budgetstrul och konflikter kring den så kallade Januariöverenskommelsen kanske Löfven helt enkelt har tröttnat. Då får någon annan visa hur svårt det är att regera.