De bränningar av koranen som har skett i Sverige på senare tid, senast den 28 juni utanför moskén på Södermalm i Stockholm, har emellertid inte haft ett dugg med yttrandefrihet att göra. Det var nota bene en irakier, Salwan Momika, som utförde koranbränningen utanför moskén på Södermalm i Stockholm, en aktion som rörde upp starka känslor i Sverige och som än en gång satte sökarljuset på yttrandefriheten och yttrandefrihetsgrundlagen.

Trots att Salwan Momika kommer från Irak är han en stark islamkritiker. Han flydde till Sverige 2017 efter att ha blivit fängslad och utsatt för tortyr av den sk mahdimilisen i Irak. Han var politiskt aktiv i Irak och ska enligt uppgifter på sociala medier ha varit medlem i Syriska demokratiska partiet, som var en del av den shiitiska milisgruppen al-Hashed al-Shaabi, som var motståndare till den Islamiska staten IS. Ingen trevlig grabb precis.

Så Momikas motiv att bränna koranen i Stockholm var inte det minsta rena. Tvärtom. De ska istället ses som en privat hämndaktion mot andra islamistiska grupperingar som finns i Irak och Syrien och som fick honom att fly till Sverige.

 Men bara för att man hatar vissa islamska grupper har man som jag ser det inte rätt att håna och kränka koranen. Jag har inga böjelser för vare sig islam, kristendomen eller judendomen. Som icke troende struntar jag därför i vad som står i Koranen, Bibeln och judarnas bibel Tanakh. Möjligen kan dessa skrifter ha ett historiskt intresse om man är lagd åt det hållet.

Att med polisens goda minne bränna koranen öppet och häda islam är enligt min mening inget annat än hets mot    folkgrupp. Och hets mot folkgrupp är förbjudet i svensk lag. Därför är det obegripligt att polisen i Sverige gång på gång ger tillstånd till koranbränningar och manifestationer i samband med dessa när dessa aktioner faktiskt strider mot svensk lag.

Det var ju dansk-svensken Rasmus Paludan som drog igång debatten om koranbränningarna när han den 23 januari i år inledde sin koranbrännarturné i Sverige och fick utstå mycket kritik för detta utan att kritiken ledde till någon enda politisk motåtgärd.

Kritiken från muslimska grupper i bland annat Iran har varit hård efter den senaste koranbränningen i Sverige.Utanför Sverige Ambassad i Teheran manifesterades det häromdagen vilt samtidigt som kritikerna brände den svenska flaggan. Ingen trevlig symbolisk handling det heller förstås.

Den offentliga Sverige har hanterat både koranbränningarna och yttrandefriheten på ett skandalöst, förvirrat och framförallt fegt sätt. Våra lagstiftare är livrädda för att i något enda samanhang ifrågasätta yttrandefriheten – även om den ofta tar sig klart olagliga uttryck.

Javisst, yttrandefriheten är viktig men den är inte det heligaste som finns. Detsamma gäller demonstrationsrätten. Människor ska självklart ha rätt att yttra sig offentligt och demonstrera mot saker de ogillar och fördömer men yttrande- och demonstrationsfriheten kan inte sträcka sig hur långt som helst och omfatta även de mest skamlösa kränkningar och protester utan att det får några som helst rättsliga konsekvenser.

Det var därför välkommet att utrikesminister Tobias Billström (M) häromdagen fördömde koranbränningen i Stockholm i slutet av juni, ett fördömande som han har fått utstå mycket kritik för. Den kritiken är obegriplig, tycker jag. Det är faktiskt våra politikers skyldighet att visa med hela handen och tala om för omvärlden vad som är lämpligt och olämpligt när det gäller obehagliga och olagliga manifestationer av det här slaget.

I ett skriftligt uttalande i Expressen skrev Tobias Billström så här:

”Det är viktigt att vi alltid står upp för den grundläggande principen om yttrandefrihet i Sverige. Men yttrandefrihet går åt två håll och det som är lagligt är inte alltid lämpligt. Därför var det självklart för regeringen att fördöma koranbränningarna.”

Utrikesdepartementet har i ett annat uttalande sagt så här:

”Koranbränningarna är islamofobiska handlingar som inte har någon plats i Sverige.”

Visserligen måste alla som vill demonstrera eller bränna koranen begära tillstånd av polisen men oftast ger Sveriges i det här avseendet slappa och fega poliskår demonstrationstillstånd och tillstånd till koranbränning till höger och vänster just därför att polisen inte vågar ifrågasätta yttrandefriheten. Polisen ger tillstånd enligt den s k ordningslagen. Det betyder att demonstrationer och koranbränningar tillåts om polisen bedömer att de inte stör den allmänna ordningen.

Däremot har statsminister Ulf Kristerssons mun varit igenklistrad sen koranbränningen. Han vågar förstås inte säga något eftersom han då skulle reta gallfeber på Turkiets president Erdogan. Denne skulle inte väja ett ögonblick på att utnyttja ett sådant uttalande från Kristersson för att ytterligare fördröja det svenska inträdet i Nato. Så frågan om koranbränningarna i Sverige har många implikationer.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M), som jag trodde mycket på när han tillträdde i höstas, har också visat sig vara synnerligen lös i köttet. Han har inte en enda gång under snart ett år visat den handlingskraft i känsliga juridiska spörsmål som man kunde förvänta sig av honom.

Han har t ex inte fördömt koranbränningarna men har idag gjort ett flummigt och till intet förpliktande uttalande om den s k ordningslagen, som polisen följer när man beviljar tillstånd för exempelvis koranbränningar i Sverige. Så här säger Strömmer i ett uttalande i Expressen:

”Regeringen överväger om ändringar behöver göras i ordningslagen som hittills har gett grönt ljus till koranbränningarna. Det är klart att vi måste analysera rättsläget i ljuset av vårens händelser.”

En utredning till alltså. Musen som röt, brukar man kalla sådant. Inte ett ord om ändringar eller omskrivningar i yttrandefrihetsgrundlagen.

Under de senaste dagarna har det kommit in tre nya ansökningar till polisen om att få bränna heliga skrifter på olika platser i Sverige. En kvinna i 50-årsåldern vill ha tillstånd att bränna ett exemplar av Koranen ”så snart som möjligt” utanför en moské i Stockholm. De två andra ansökningarna gäller bränning av två andra religiösa skrifter.En man i 30-årsåldern vill bränna den judiska heliga skriften Toran och Bibeln utanför Israels ambassad i Stockholm den 15 juli och kräver tillstånd för detta. En annan ansökan gäller en bränning i Helsingborg.

Hur kommer polisen att agera den här gången?