I dessa tider med hela den Europeiska unionen i gungning efter det brittiska folkets nej till fortsatt medlemskap i EU i torsdags, så kanske det kan kännas lite futtigt att ta upp en helt annan fråga, nämligen de bragder som häcklöperskan Susanna Kallur nu gör vecka efter vecka. Susanna Kallur springer ju 100 häck och har varit borta från allt tävlande i sex år på grund av mycket allvarliga skador i högerbenet.

 

Idag gjorde hon det igen, Sanna. I en tävling i finska Kourtane kom Sanna på andra plats med ett nytt säsongsbästa, 12.91 på 100 meter häck. Det är nio tiondelar bättre än det sensationella resultat hon presterade på Bauhaus-galan på Stockholms Stadion för två veckor sedan. Då sprang hon in på 13 sekunder blankt, en tid som Susanna Kallur efter omständigheterna då var mycket nöjd med. Men vädret var uselt den kvällen. Regnet vräkte ner och vinden slet i Stadion-flaggorna.

 

Idag var förhållandena bättre. Det var Sanna också. Den enda som slog henne var den finländska rekordhållaren Nooralotta Neziri, som gick in på tiden 12.81, en tiondel bättre än hennes gamla finska rekord.

Men förlusten mot Neziri ska inte överdrivas. Det Susanna Kallur har visat under endast två häcklopp den här sommaren talar för att hon håller på att skapa en världssensation inom friidrotten. Det var bara fem år sen som Susannas läkare trodde att han skulle tvingas amputera Kallurs högerben eftersom den efterhängsna skadan i höger skenben inte ville läka. Istället höll benet på att ruttna inifrån.

 

Men Sanna Kallur gav sig inte. Hon hade bestämt sig för att komma tillbaka, kosta vad det kosta ville. Hennes mål de senaste två åren har varit att springa 100 m häck vid OS i Rio i augusti. Som det ser ut idag har hon stora möjligheter att bli uttagen, även om hon fortfarande har elva tiondelar kvar till SOK:s OS-kvalgräns som ligger på 12.80. Det borde Sanna klara.

Hon är redan klar för EM i Amsterdam under första veckan av juli. Där ska hon visa att hon är värd en OS-plats.

 

Det Susanna Kallur har åstadkommit under de 6-7 år hon har varit borta från häcklöpningen är beundransvärt. Många har kritiserat henne och sagt att hon borde inse att hon inte har någon chans att göra comeback på den nivå hon låg på när hon var som bäst. Det var 2007 då hon satte sitt personliga rekord på 12.49.

 

Hon har långt dit idag. Kanske når hon inte dit i år men om benet håller kanske vi får se henne upprepa sina gamla tider. Samtidigt ska alla veta att Sanna är 35 år, en ålder då många för längesen har slutat tävla. Men Sanna ger sig inte.

Jag känner inte till någon annan idrottskvinna eller idrottsman i världen som har kommit tillbaka efter så svåra skador under så många år som Susanna Kallur. Hon har visat prov på en mental och fysisk styrka som få ens är i närheten av. Hennes envishet har ibland gränsat till halsstarrighet men uppenbarligen har hon innerst inne känt att hon har chans att komma tillbaka, att hennes kropp en dag kommer att hålla.

Jag skulle gärna vilja jämföra Sanna Kallur med några andra svenska idrottare, som ständigt klagar över skador, som aldrig tävlar, som inte vågar visa vad de förmår prestera. Ett namn är höjdhopperskan Emma Green, som mer eller mindre betraktar höjdhopp som något fasansfullt. Ett annat namn är Michel Thorneus, svensk rekordhållare i längdhopp men som vi inte sett hoppa en enda gång på någon tävling i år. Ett tredje namn är spjutkastaren Kim Amb som också lyser med sin frånvaro.

Jag kan nämna många fler. Svensk friidrott är sämre idag än någonsin. Våra s k stjärnor vågar inte ens ställa upp på tävlingar med risk för att avslöja hur dåliga de är. Det enda lysande undantaget är Susanna Kallur, som har drabbats av långt värre skador än någon annan. Att nästan få sitt högerben amputerat säger väl det mesta.

Susanna, jag önskar dig all lycka och framgång på EM och OS och under flera år framöver. Du förtjänar mer än någon annan att få framgångar med tanke på hur länge du har kämpat mot det mest onda en idrottsman kan drabbas av.

Du är ett föredöme. Du har i mina ögon redan vunnit OS – även om du inte ens har blivit uttagen i laget. Men med den styrka, envishet och uthållighet som du har visat under alla dessa år förtjänar du de största framgångar en idrottskvinna kan få.