Implodera. Det är ordet för dagen. När något imploderar innebär det att det är ett tomrum som plötsligt dras samman på grund av omgivande tryck eller andra ihopdragande krafter. Motsatsen till implosion är explosion. Rent fysiskt är skillnaden mellan implosion och explosion stor men ser vi till verkningarna så är skillnaderna mycket små.

Detta är precis vad som har hänt med Svenska Akademien. Svenska Akademien har imploderat. Den har alltså förintat sig själv på grund av ett oemotståndligt tryck utifrån. Nåja, hur stort detta tryck utifrån egentligen har varit är svårt att säga. Möjligen kan man säga att det mesta av trycket har kommit från de Aderton själva.

Många har redan gjort sig lustiga över det kollektiva självmord som nu utspelar sig inför öppen ridå i den anrika Svenska Akademien. Ledamöter tar öppet heder och ära av varandra, beskyller varandra för att vara odugliga, skvallrar på varandra etc.

Det kanske inte var just detta som konung Gustav III i salig åminnelse hade tänkt sig när han år 1786 instiftade Den Svenska Akademien. Eftersom Gustav III var frankofil (han älskade allt franskt) så hade han förstås hämtat idén från den Franska Akademien.

Syftet med Svenska Akademien var enligt Gustav III och de stadgar han utfärdade för den nya institutionen att ”arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.”

Inte så lätt att förstå kanske, men vad salig Gustav menade var att Svenska Akademien enkelt uttryckt skulle arbeta för att förädla det svenska språket, litteraturen och vetenskapen. Han avsåg att bilda en institution, det vill säga ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten: Hvilcket Samhälle skall nu ock evärdeligen bära namn af Svenska Academien”.

Det var alltså män det handlade om, inte kvinnor. Dessa aderton män skulle hämtas från tre olika kategorier av högvälborna svenska medborgare: 1) skönlitterära författare, 2) lärda och 3) herrar. Med ”herrar” avsåg Gustav III män som ”genom sin samhällsställning och sina umgängesvanor kunde representera god smak”. Därför blev Akademiens valspråk just: Snille och Smak.

Att Svenska Akademien på senare år har befolkats även med personer av kvinnligt kön är naturligtvis helt  stadgevidrigt och enbart en eftergift till det moderna samhällets krav. Så Sara Danius, Sara Stridsberg, Kristina Lugn och övriga kvinnor i Svenska Akademien ska veta att de bara sitter där på nåder.

Det som händer i Svenska Akademien nu är en fars, ett löjligt och pinsamt skådespel, iscensatt av personer som sitter på de arton (just nu bara tretton) stolarna enbart på grund av sitt upphöjda intellekt och sin särpräglade känsla för språket. Men detta förtroende förvaltas minst sagt dåligt av ledamöterna själva.

Vad sägs till exempel om det som akademiledamoten och förre ständige sekreteraren Horace Engdahl skrev om den nuvarande ständiga sekreteraren Sara Danius i en debattartikel i Expressen häromdan:

”När man mäter vidden av den splittring som nu är ett faktum i Akademien, kan man inte komma till någon annan slutsats än att Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift”.

Detta grova förolämpning riktar alltså en tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien till den nuvarande ständiga sekreteraren Sara Danius i en akademi vars historiska uppgift är att odla det svenska språket, de goda smaken och det höviska uppträdandet. Jag tar mig för pannan. Har Horace Engdahl inte läst stadgarna?

Huruvida Sara Danius är en dålig ständig sekreterare i Akademien undandrar sig min bedömning.

Jag ska inte gå igenom alla turerna i den djupaste kris och skandal någonsin som nu skakar Svenska Akademien. Det hela började sent i höstas i samband med #Metoo-kampanjen. Då anklagades anonymt kulturprofilen Jean-Claude Arnault, gift med akademiledamoten Katarina Frostensson, för att ha begått upprepade sexuella trakasserier mot kvinnor. Det var allvarligt och en polisutredning drogs igång.

Häromdagen polisanmäldes samme Arnault för påstådd ekonomisk brottslighet i sin kulturklubb Forum, en klubb som bland annat har finansierats av just Svenska Akademien. Men bara ett dygn senare lade åklagaren ner ärendet eftersom det enligt åklagaren inte fanns några konkreta brottsmisstankar att ta på. Detta i sig är naturligtvis ett skrattretande inslag i den maktkamp som nu pågår inom Svenska Akademien. Ska man polisanmäla en person, så bör det väl av polisanmälan framgå vilket slags brott personen är anklagad för.

Ännu mera löjeväckande har de senaste dagarnas ”avslöjanden” om läckor inom Svenska Akademien varit. Jean-Claude Arnault påstås enligt Expressen i förväg ha läckt ut namnet på sju Nobelpristagare i litteratur. Detta enligt en intern utredning inom akademien. En av läckorna ska ha gällt 2016 års Nobelpristagare Bob Dylan.

Nu undrar jag dock stilla vem eller vilka Arnault läckte de här namnen till. I varje fall inte till massmedia. Jag har inte en enda gång sett att namnet på en Nobelpristagare i litteratur skulle ha läckt ut i förväg. Så läckorna kan knappast ha gjort någon större skada eftersom namnen avslöjats först när den ständiga sekreteraren vid varje tillfälle prick klockan 13.00 en dag i oktober avslöjat namnet vid den sedvanliga pressträffen i Börshuset i Stockholm.

Litteraturvetaren och feministen Ebba Witt-Brattström avslöjade igår att hennes förre man, tidigare ständige sekreteraren i Akademien Horace Engdahl, i förväg läckte till henne vilka som skulle få Nobelpriset i litteratur. Detta ansågs av media vara en så stor nyhet att det skapades jätterubriker. Jag tycker inte att det är det minsta konstigt om ens lagvigde make anförtror sin hustru en sådan ”hemlighet” förutsatt att hon inte går ut till massmedierna med den.

När jag två år i rad vann TV-tävlingen På spåret så ringde jag omedelbart till min man Bosse och berättade detta  trots att det var en hemlighet som måste skyddas mot publicering. Bosse läckte inte nyheten vare sig till Expressen eller Aftonbladet, så någon skada var inte skedd.

Men det är inte bara akademiens egna ledamöter som dessa dagar gillar snaror åt sig själva som de sedan hänger sig i. Även massmediebevakningen kring turerna i Svenska Akademien saknar proportioner. Visserligen påstås det att krisen i Svenska Akademien skadar hela Sveriges anseende i allmänhet och tilltron till Nobelpriset i litteratur i synnerhet.

Det vore ju tråkigt om Sveriges rykte i världen står och faller med Svenska Akademien. Själv tycker jag att den här skandalen istället vittnar om de konsekvenser som uppstår när ett land slår vakt om åldersstigna och mögliga traditioner som inte är det minsta förenliga med ett modernt land som grundar sin existens på demokrati. öppenhet och allas människors lika värde.

Svenska Akademien är ett museiföremål och ett stort skämt, ett elitistiskt 1700-talsprojekt som för längesen har överlevt sig själv, en sluten sekt, en okontrollerbar mekanism helt utan insyn utifrån. Svenska Akademien borde läggas ner skyndsammast. Den tillsammans med institutioner som Riddarhuset i Stockholm och adelskalendern tillhör en förgången tid.

Nej, låt någon annan utse mottagarna till Nobelpriset i litteratur. Varför inte Svenska Bokhandlareföreningen eller Svenska Förläggarföreningen  – eller varför inte självaste Nobelkommittén som ju utser alla andra pristagare. De kan ta några duktiga litteraturvetare och kritiker till hjälp.

För övrigt kan jag tillägga att det var först år 1900 som Svenska Akademien motvilligt åtog sig uppdraget att utse Nobelpristagarna i litteratur.