De svenska medierna är förljugna och har år efter år med några få undantag gett en falsk och tillrättalagd bild av verkligheten inom många samhällsområden. Detta är ett problem som jag som gammal journalist ständigt blir påmind om.  som jag är upprörd över och som jag skäms för.

Svenska medier (sannolikt gäller detta även utländska medier) uppträder som en hysterisk fårskock när något annorlunda, dramatiskt eller politiskt konfliktfyllt uppenbaras. Masspsykoser uppstår. Journalister som man vanligtvis har betraktat som kloka och omdömesgilla förlorar plötsligt allt vad omdöme heter när ett fenomen uppträder som de borde granska kritiskt men som de istället börjar kampanja för – eller emot.

Jag tycker nu att det är dags för mig att sätta ner foten. Jag är tillräckligt gammal för det. Jag kommer aldrig mer att få ett journalistjobb. Det finns ingen arbetsmarknad för en journalist som jag. Därför kan jag skriva vad jag vill utan att riskera att förlora eller riskera något.

Det som fick mig att bestämma mig var det reportage om de apatiska flyktingbarnen som magasinet Filter publicerade häromdagen och som fick stor medial uppmärksamhet – dock inte tillräckligt stor, tycker jag. I det mycket välgjorda reportaget av journalisten Ola Sandstig framträder bland andra två ungdomar som båda för mer än ett decennium sen var så kallade apatiska flyktingbarn.

De båda ungdomarna berättar hur deras föräldrar tvingade dem att lägga sig och spela sjuka och apatiska trots att de inte alls var sjuka. Skälet var att det i början av 2000-talet visade sig att en flyktingfamilj utan asylskäl lättare kunde få uppehållstillstånd i Sverige om det fanns barn i familjen som hade blivit apatiska på grund av att de svenska migrationsmyndigheterna hade nekat familjerna uppehållstillstånd.

Skildringarna av de apatiska flyktingbarnen på 00-talet var politiskt mycket kontroversiella och starkt uppseendeväckande – men fördensskull inte nödvändigtvis sanna. Sverige delades i två läger. I det ena lägret befann sig nästan alla journalister. Dessa hävdade med bestämdhet att flyktingbarnen verkligen var sjuka och att de var offer för en inhuman svensk migrationspolitik.

I det andra lägret fanns de som tvivlade på att barnen var sjuka. Istället riktade de anklagelser mot föräldrarna för att dessa tvingade sina barn att sluta gå till skolan, lägga sig till sängs, låta sig sondmatas och i månad efter månad förbli okontaktbara för omvärlden – allt i syfte att få uppehållstillstånd i Sverige.

De som påstod att barnen tvingades simulera sin sjukdom beskylldes omedelbart för att vara rasistiska, invandrarfientliga och spela reaktionära högerextremistiska krafter i händerna. Detta var naturligtvis rent nonsens.  Det fanns på den tiden alla skäl att vara skeptisk till de apatiska barnens sjukdomssymptom.

Jag själv tvivlade redan i mitten av 00-talet på att de här barnen verkligen var sjuka. Det fanns alldeles för många märkliga omständigheter kring de här fallen för att man som journalist inte borde höra varningsklockorna ringa.  Dels kom de familjer som hävdade att deras barn var apatiska enbart från länder i det gamla Sovjetunionen (t ex Uzbekistan, Kazakstan, Turkmenistan, Kirgizistan mm), dels från länder på Balkan, t ex Kosovo.

Däremot rapporterades inga fall av apatiska flyktingbarn bland till exempel irakiska flyktingar. Orsaken till att apatin bara uppträdde hos familjer från länder i gamla Sovjet var att flyktingar från dessa länder inte hade (eller har) någon asylrätt i Sverige. Länderna befinner sig inte i krig. Det var därför svårt för de här familjerna att få uppehållstillstånd, hur förföljda de än ansåg sig vara. Många av de här familjerna tillhörde etniska minoriteter i sina hemländer, till exempel uigurer.

En annan märklig omständighet var att det inte fanns några flyktingbarn med apatiska symptom i något annat land än Sverige, möjligen med undantag för Norge. De apatiska flyktingbarnen visade sig vara ett svenskt fenomen.

Majoriteten av de svenska medierna och den svenska journalistkåren tog omedelbart parti för de apatiska flyktingbarnen. Det gjordes stort uppslagna reportage i tidningar och TV om familjer där barnen låg till synes livlösa i sina sängar och sondmatades för att inte dö av näringsbrist. Journalisterna framställde fenomenet som en stor politisk skandal och en skamfläck för Sverige på grund av den ”omänskliga flyktingpolitik” som Sverige bedrev. Eftersom dessa familjer inte ansågs ha några asylskäl skulle de utvisas.

Under dessa år arbetade jag som reporter på SVT:s Aktuellt. Jag var redan från början instinktivt skeptisk till företeelsen apatiska flyktingbarn just därför att omständigheterna kring dessa barn var så mystiska och märkliga. Jag var dock helt ensam om den uppfattningen på min redaktion. I alla fall var det ingen som öppet stödde mina åsikter.

Mina chefer på Aktuellt lyssnade inte på mig när jag på redaktionsmötena hävdade att vi borde betrakta det här fenomenet med mer kritiska och ifrågasättande ögon och inte alltid lita på föräldrarnas version. Det var särskilt en reporter, Elisabeth Åsbrink, som i det ena snyftreportaget efter det andra drev den här frågan, livligt påhejad av chefer och arbetsledare på Aktuellt.

Samma Elisabeth Åsbrink blev sedermera berömd författare. Hon vann August-priset och blev senare ordförande för Svenska Pen.

En annan journalist och författare som drev frågan om de apatiska flyktingbarnen var Gellert Tamas. 2009 gav han ut boken ”De apatiska” där han gick till storms mot alla i Sverige som tvivlade på historierna kring de apatiska flyktingbarnen.

I boken hävdade Gellert Thomas att misstänkliggörandet och avvisningarna av de apatiska barnen var en av de största skandalerna i svensk nutidshistoria. Han jämförde dem till och med med baltutlämningen och tvångssteriliseringarna.

Gellert Tamas blev beundrad och prisad både för sin bok och för sina reportage. Ingen kom på tanken att misstänka att Tamas inte hade vänt på alla stenar och att han drev en egen tes utan att ta reda på sanningen.

En ivrig vapendragare till Gellert Tamas var barnläkaren i Göteborg Henry Ascher som i alla sammanhang hävdade att de apatiska barnen verkligen var sjuka.

Efter några år självdog frågan om de apatiska flyktingbarnen. Orsaken var att många av de här familjerna fick stanna i Sverige, även om många också blev utvisade. Problemet blev allt mindre akut och när den stora flyktingvågen kom 2015 fick svenska journalister, debattörer, författare och politiker annat att tänka på.

Men så vaknade frågan plötsligt till liv igen häromdagen när Filters reportage publicerades. Det finns självklart de som anser att reportaget var vinklat och ensidigt. Den tes som hävdas i Filter är att de apatiska flyktingbarnen egentligen aldrig fanns. Många av barnen hade istället tvingats att spela sjuka av sina föräldrar för att familjerna skulle få uppehållstillstånd i Sverige.

Två unga vittnen, två före detta apatiska flyktingbarn, ställde upp i reportaget och gav en helt annan version av företeelsen apatiska flyktingbarn än den gängse. De här två barnen, som nu är vuxna, hävdade att de inte alls var sjuka. Istället hade de tvingats att spela sjuka av sina föräldrar.

Visst hade man kunnat önska sig att fler ”vittnen” hade trätt fram. Då hade reportaget blivit ännu starkare och ännu mera trovärdigt. Men i sin helhet är det ändå en helt annan – och välgörande – bild som Filter serverar oss av en företeelse som under 00-talet klöv nationen Sverige i två delar.

När jag var verksam som krönikör på Expressen mellan 2008 och 2010 tog jag återigen upp frågan om de apatiska flyktingbarnen i en krönika. Redan då ställde jag samma frågor som Filter gör idag och jag gav redan då i stort sett samma svar. Läs krönikan genom att öppna den här länken:

Men frågan om de apatiska flyktingbarnen är inte den enda där svenska journalister gravt har brutit mot sitt uppdrag att kritiskt granska kontroversiella företeelser i Sverige. #Metoo-kampanjen 2017 var ett annat exempel.

De svenska journalisternas sätt att hantera #Metoo är inte mindre än ett journalistiskt bottennapp. Det blev över en natt plötsligt tillåtet att oemotsagd anklaga andra personer (läs: män) för sexuella trakasserier, våldtäkter och andra övergrepp, vilka många av dem låg tjugo-trettio år tillbaka i tiden.

I bräschen gick sociala medier men gammelmedierna hakade på och publicerade ”avslöjanden” om kända svenska män som påstods ha begått övergrepp mot kvinnor. De anklagade personerna namngavs hämningslöst trots att tidningsredaktionerna inte hade den blekaste aning om huruvida anklagelserna var sanna eller ej.

Kulmen – och slutet – på Metoo-kampanjen nåddes när den tidigare chefen för Stockholms stadsteater Benny Fredriksson i början av 2018 begick självmord på en resa till Australien efter att ha blivit uthängd i tidningen Aftonbladet för att ha varit en tyrannisk chef som dessutom hade begått övergrepp på kvinnor under sina år som teaterchef i Stockholm.

Skälet bakom självmordet var att Fredriksson inte orkade leva med den kränkning han hade utsatts för. Efter Benny Fredrikssons död var det många anklagande kvinnor som upplevde att deras anklagelser fastnade i halsen på dem. Det blev plötsligt väldigt tyst.

Det värsta är dock att Aftonbladet än idag hävdar att det var ”rätt” att publicera ”granskningen” av Benny Fredriksson – trots att artiklarna var både dåligt underbyggda, innehöll grova sakfel och dessutom bara grundades på anonyma källor.

Med Benny Fredrikssons död dog också Metoo-kampanjen, vilket på många sätt var bra. Det som hade kunnat bli ett viktigt inlägg i jämställdhetsarbetet urartade till personförföljelse, ärekränkningar, ofta grundlösa anklagelser mot män av kvinnor som, när det nu var ”tillåtet”, tog tillfället i akt att ta ut sin hämnd på de män som de ansåg hade kränkt dem.

Jag försvarar självfallet inte män som våldtar kvinnor eller begår sexuella övergrepp på oskyldiga offer. Men anklagelser om våldtäkter och sexuella övergrepp måste behandlas med samma kritiskt granskande journalistögon som alla andra frågor.

#Metoo-kampanjen hade kunnat bli något bra men urartade till ett journalistiskt haveri av historiska mått.

Men det för landet som helhet mest skadliga massmediala tillkortakommandet var de många åren av förnekelse av kriminalitet och mord som idag har gjort Sverige till ett av världens per capita mest kriminella länder, sett till gängskjutningar, sprängningar och bilbränder.

Under år efter år och i samförstånd med ledande svenska politiker och Brottsförebyggande rådet (Brå) blundade svenska massmedier för det ökande våldet bland unga invandrare i de så kallade utanförskapsområdena. Problemet bagatelliserades och isolerades till en lokal företeelse i Malmö.

Orsaken till förnekelsen var rädslan hos inte minst medierna för att skapa invandrarhat i Sverige, underminera Sveriges internationellt goda anseende och humana flyktingpolitik men framförallt för att gynna Sverigedemokraterna och andra krafter på den politiska högerflanken.

Dessa rädslor gjorde att medierna med tidningar som Dagens Nyheter och Aftonbladet i spetsen, Sveriges Radio och Sveriges Televisions båda nyhetskanaler inte fullgjorde sina  skyldigheter. Ängsligheten var monumental när det gällde att säga eller skriva något som kunde uppfattas som invandrarkritiskt. Den så kallade åsiktskorridoren byggdes upp, där det visade sig vara mycket trångt om utrymme och där bristen på luft var stor. Det politiskt korrekta blev ordet för dagen och den levnadsregel som alla skulle följa.

Resultatet av denna mörkläggning blev det vi ser idag: Mord och gängskjutningar varje vecka, ibland varje dag. Sprängningar inte bara av privata bostäder utan av offentliga byggnader och mitt i stadskärnorna. Därtill kommer hundratals ständigt återkommande bilbränder anlagda för att hämnas antingen på samhället eller på enskilda individer.

Många av de här dåden utfördes – och utförs fortfarande – av unga kriminella män med invandrarbakgrund men detta talade man inte om. Medierna ville inte peka ut någon speciell grupp som ansvarig. Då skulle ju Jimmie Åkessons parti växa och den fina svenska modellens anseende urholkas.

I takt med att tystnadskulturen fortsatte och åsiktskorridoren blev allt trängre växte Sverigedemokraterna i storlek. Det hjälpte inte att partiet ända sen 2010 isolerades i riksdagen av de andra partierna. Det fungerade istället som en tryckkokare, där locket till sist sprängdes bort av det starka övertrycket i kastrullen.

Idag när situationen i Sverige har blivit så svår att polisen måste söka internationell hjälp för att lösa problemen med gängbrottsligheten och sprängningarna vågar de flesta medier – och flertalet politiker – tala om problemet, i varje fall erkänna att det existerar. Ibland erkänner man till och med att tystnadskulturen i kombination med en misslyckad integrationspolitik var några faktorer som drev fram den situation vi befinner oss i idag.

Att tiga och låtsas som om ett problem inte finns är en taktik som inte ens fungerade i det gamla Sovjetunionen eller i Kina. I Sverige ledde den fram till att vi idag står med problem på halsen som många undrar om vi överhuvudtaget har någon möjlighet att lösa.

Kanske kommer inte ens inrikesminister Mikael Dambergs vällovliga 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten att kunna lösa krisen.

Även om politikerna inte är beredda att tala öppet om landets politiska problem av rädsla för att andra partier ska dra opinionsmässig nytta av detta, så är det alltid mediernas skyldighet som den s k tredje statsmakten att spela med öppna kort, att lyfta på alla stenar, att ta bort skygglapparna framför ögonen, att erkänna att problemen finns och vad de beror på och att ifrågasätter de politiker som försöker dölja och låtsas att allt är bra.

Den svenska journalistkåren har inte gjort sitt jobb som en kritiskt granskande yrkeskår. Istället har den gått i fega och ängsliga politikers ledband och upprätthållit en tystnadskultur och en rädsla som vi idag inte vet hur vi ska komma ur.

På förekommen anledning vill jag avslutningsvis säga att jag INTE är sverigedemokrat och kommer aldrig att bli det. Om jag alls har röstat i riksdagsvalen under de senaste tjugofem åren så har jag röstat på socialdemokraterna. Det gjorde jag så sent som i 2018 års val.

Kanske är jag en trist gråsosse, om man överhuvudtaget ska sätta en politisk etikett på mig. Däremot är jag en person med en en stark och grundmurad känsla för sanning och hög samhällsmoral och utrustad med en stark intuition för vad som kan hända om man väljer att mörklägga sanningen.