Hela den svenska Nato-processen har varit en pinsam fars att beskåda under snart ett och ett halvt års tid. Och det har varit Turkiets maktfullkomlige president Recep Tayyip Erdogan som har regisserat denna förödmjukande fars medan svenska ministrar inte bara har tvingats spela rollen av förnedrade nickedockor utan även utsatts för den ena utpressningskampanjen efter den andra iscensatt av just Erdogan.

Medan Turkiet smekte vårt grannland Finland med silkesvantar genom att utan prut släppa in Finland i Nato har  Sverige fått ta emot den ena örfilen efter den andra. Medan de andra Nato-ländernas ledare, inklusive USA:s president Joe Biden, stod och gapade av förvåning utan att kunna ingripa kunde Recep Tayyip Erdogan fortsätta sin enmansshow och behandla Sverige som en springpojke som tvingades böja sig för minsta diktat från den turkiske presidentens sida.

Enligt Erdogan har Sverige inte gjort tillräckligt mycket för att bekämpa terrorismen. Ett land som enligt Erdogan skyddar terrorister kunde ju inte bli medlem av Nato. Jag kan inte bedöma i vilken mån Sverige under årens lopp har skyddat PKK:are och andra turkiska terrorister men klart är att Sverige alltid har gett kurderna ett särskilt beskydd. Många kurder har beviljats uppehållstillstånd – och senare även medborgarskap – i Sverige. Det har säkert slunkit in en och annan PKK:are i Sverige som Säpo inte har haft koll på.

Oavsett detta är de förödmjukelser Sverige har utsatts för av herr Erdogan djupt kränkande för ett land som alltid har slagit vakt om mänskliga rättigheter, internationell solidaritet och en närmast blåögd generositet när det gäller invandring.

Däremot är Erdogans egen Turkiet minsann inget mönsterland oavsett om det handlar om mänskliga rättigheter, ett rättssäkert domstolsväsende eller en rättsstat i ordets sanna bemärkelse. I Turkiet fängslas fortfarande obekväma journalister som inte stöttar Erdogan. Mediernas självständighet är kraftigt beskuren liksom yttrandefriheten. Turkiet är inget sant demokratiskt land i västerländsk bemärkelse.

Så när statsminister Ulf Kristersson under Natos toppmöte i Vilnius i Litauen de senaste dagarna mötte Erdogan så var det ingen demokratisk jämlike han mötte. Det var en fiende. På alla bilder som kablades ut från toppmötet kunde man skönja hatet i Erdogans ögon när han konfronterades med Ulf Kristersson medan Kristersson själv såg ut som en strykrädd skolpojke.

Den svenska regeringen hade kallt räknat med att Nato-toppmötet i Vilnius skulle bilda slutpunkten för Turkiets trakasserier mot Sverige och att Sverige efter toppmötet enkelt kunde segla in i Natos trygga hamn. Så blev det inte alls.

Sverige kan få komma att vänta ända in i oktober innan medlemskapet är klart – om ens då. Orsaken är att det turkiska parlamentet först måste ratificera överenskommelsen om ett svenskt Nato-medlemskap innan Sverige är inne i Nato. Men det turkiska parlamentet har redan gått på sommarledighet och kommer inte att öppnas igen förrän i oktober.

Så även om vi under Nato-toppmötet fick ta del av bilder där Ulf Kristersson, president Erdogan och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg skakade hand med varandra för att bekräfta det blivande svenska Nato-medlemskapet så var den glädje Ulf Kristersson visade upp på dessa bilder sannolikt bara påklistrad.

Kristersson visste att Erdogan, om denne kände för det, skulle komma att lägga ut nya snubbeltrådar för Sverige. Sverige har till exempel fått en hemläxa av Erdogan när det gäller att fortsätta kampen mot terrorismen innan Erdogan kan godkänna Sverige som medlem. Så här sa Erdogan efter mötet:

”Sverige kommer att presentera en färdplan som kommer att omfatta frågor i kampen mot terrorism.”

Om Erdogan inte skulle vara nöjd med denna färdplan så kan det komma ytterligare krav och ytterligare förseningar. Och varför kommer kravet på en färdplan just nu när ett svenskt medlemskap i praktiken borde vara klart? Jo, därför att Erdogan genom att hävda att Sverige inte tar tillräckliga krafttag mot terrororganisationen PKK ska kunna skjuta ett svenskt Nato-medlemskap ytterligare på framtiden.

Recep Tayyip Erdogan är den mest oberäknelige person man kan tänka sig. Ena stunden säger han si men i nästa ögonblick kan han vända på en femöring och komma med nya invändningar och nya krav. Detta vet Ulf Kristersson om och han sover säkert inte särskilt gott på nätterna – i varje fall inte vad gäller Nato-frågan.

En annan snubbeltråd passade Erdogan också på att lägga ut för Sverige redan innan Nato-toppmötet inleddes i tisdags. Denna snubbeltråd handlade om Turkiets medlemskap i EU. Erdogans krav var att Sverige aktivt skulle stötta Turkiets anslutning till den Europeiska unionen och att Turkiets anslutningsprocess till EU skulle aktiveras igen sen förhandlingarna legat i malpåse ända sen 2016. Detta skulle Sverige medverka till. Annars skulle det inte bli något Nato-medlemskap för Sverige.

Ha ha ha, säger jag. Där kom den. Att utnyttja ett turkiskt medlemskap i EU som en bricka i spelet för ett svenskt Nato-medlemskap är något av det fräckaste Erdogan kunde komma på. Turkiet kommer inte under överskådlig tid att bli medlem i EU. Det är jag övertygad om och det har historien också visat. Det är ingen tillfällighet att Turkiet aldrig har lyckats bli medlem av EU trots att Turkiet inget högre har önskat.

Turkiet har varit en s k associerad medlem av den Europeiska ekonomiska unionen sen 1963! Så tidigt som 1987 ansökte Turkiet om medlemskap i EU. Först 1999 erkände EU Turkiet som kandidatland till den europeiska unionen och medlemskapsförhandlingarna startade inte förrän 2005. Förhandlingarna har gått trögt hela tiden. Turkiet har vägrat att acceptera EU:s krav för medlemskap. Det har framförallt gällt det rättsliga området men också Turkiets bristande respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.

Ett land som fängslar journalister, stryper yttrandefriheten, har gjort rättsosäkerheten till en gällande princip, invaderar Syrien 2022, vägrar att släppa ifrån sig den turkiska delen av Cypern till EU, bedriver illegala aktiviteter på Cypern, gör intrång på grekiskt territorium med mera med mera hör inte hemma i EU. Fram till 2016 pågick medlemskapsförhandlingar mellan Turkiet och EU, dock föga framgångsrika, men försöket till militärkupp i Turkiet 2016 gjorde att EU bröt förhandlingarna. Sen dess har inga kontakter tagits.

Inte förrän nu – när Erdogan vill blåsa liv i förhandlingarna om ett EU-medlemskap igen. Under Nato-toppmötet i Vilnius hade Erdogan ett enskild samtal med ordföranden för det Europeiska Rådet, belgaren Charles Michel. Under mötet lovade Michel att ”relationerna mellan EU och Turkiet skulle återupplivas igen”.

Tro´t den som vill. Flera tunga medlemsländer i EU, däribland Frankrike, vill inte se ett muslimskt land som medlem av unionen. Motståndet mot Turkiet var utbrett inom EU redan medan medlemskapsförhandlingarna fortfarande pågick. Jag kan inte se vad som har hänt under de gångna sju åren som skulle göra EU-länderna mer positiva till Turkiet som EU-land.

President Erdogans agerande mot framförallt Sverige och ett svenskt Nato-medlemskap borde knappast meritera Turkiet till att bli EU-land. Ett Nato-land som så systematiskt har motsatt sig ett svenskt Nato-medlemskap kommer knappast att bli välkomnat som EU-medlem.

Visserligen har Turkiet starka ekonomiska band med EU men rättsligt, politiskt och religiöst är skillnaderna milsvida.