Benny Fredriksson är död. Han avled igår i samband med en resa till Australien. Benny Fredriksson blev bara 58 år gammal.

Benny Fredriksson var chef för Stockholms stadsteater sen 2002 och de senaste fyra åren chef för Kulturhuset i Stockholm. Den 7 december 2017 avgick han med omedelbart verkan sen han i ett reportage i Aftonbladet hängts ut av sina egna anställda och före detta anställda. Reportaget gjordes som ett utflöde ur den s k ”Metoo-rörelsen, där tusentals kvinnor vittnade om hur män hade utsatt dem för våldtäkter och sexuella trakasserier. Primus motor i granskningen av Benny Fredriksson var Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

I Aftonbladets granskning av Benny Fredriksson vittnade 45 skådespelare och andra yrkesgrupper vid Stockholms stadsteater under anonymitetens skyddande täckmantel om vilken despot och tyrann Benny Fredriksson var. Hans ledarstil ifrågasattes och kritiserades. Anställda vid Stadsteatern avslöjade hur de hade levt i skräck under Benny Fredrikssons terrorvälde. Han var en av de ”verkliga makthavarna” som nu skulle avslöjas.

Det har inte framkommit vad som var orsaken till Benny Fredrikssons hastiga död. Han var inte sjuk. Han omkom heller inte i någon olycka. Det betyder att det därutöver inte finns så många fler dödsorsaker men jag vill inte spekulera i detta.

Den hatkampanj som riktades mot Benny Fredriksson saknar motstycke. Sällan har jag sett en person utsättas för en sådan häxjakt som han. Den ene kände skådespelaren och kulturpersonligheten i Sverige efter den andre trädde fram och vittnade om Fredrikssons hänsynslösa diktatur.

Skådespelaren Ulf Brunnberg sa så här när Fredriksson den 7 december i fjol meddelade sitt avgångsbeslut: ”Det var på tiden att han försvann som kapten för det här skeppet för han har gått på grund för längesen. Han har varit som en liten Hitler.”

Brunnberg fick starkt medhåll av konstnären Marianne Lindberg de Geer. Hon menade att det var ”bra för teatern” att Fredriksson avgick. ”Makt korrumperar”, sa hon och fortsatte: ”Man kan inte arbeta under en sådan ledarstil”.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg beskrev i sina artiklar Benny Fredriksson så här: ”Han (Fredriksson) har styrt verksamheten med skräck och fruktan. Han använde terrormetoder för att styra den här verksamheten.”

Aftonbladet beskrev Fredriksson som ”en oberäknelig diktator”.

Expressens kulturskribent Gunilla Brodrej skrev så här efter Benny Fredrikssons avgång: ”Det är enklare att andas i ett hus utan despoter”.

De fyrtiofem anställda och före detta anställda vid Stadsteatern som Aftonbladet intervjuade ville inte ställa upp med namn och bild. De ville vara anonyma. Så här uttryckte sig några av dem:

”Han var en oberäknelig diktator, som till och med tvingade en kvinnlig skådespelare till abort, om hon ville ha en roll han erbjudit henne”.

”Alla som jobbar på Stadsteatern är rädda för honom.”

”Benny Fredriksson förgör människor.”

”Hela teatern viskade i korridorerna om hans terrorvälde och makt.”

”Han hade satt sådan skräck i alla att ingen vågade prata om det på möten.”

”Missförhållandena och tystnadskulturen på teatern är vida känd.”

”Fredriksson själv har varit den som utsatt underlydande för verbala och fysiska trakasserier.”

”Att jobba på Stadsteatern är lika med att vara livegen.”

”Han var en känslolös person som ägnat sig åt pennalism”

Det var ord och inga visor.

Nu är Benny Fredriksson död – men nu låter det helt annorlunda. Idag, söndag, har tidningar och sociala medier översvämmats av beklaganden över Fredrikssons oväntade bortgång. Hans gärning som teaterchef har prisats. Han höll liv i ”drömmen om den moderna folkteatern”. Han var ”genial”. Han lät andra utvecklas med lysande resultat. Han hade en vision om en teater för alla, både bred och konstnärligt avancerad.

Gunilla Brodrej på Expressen, som förut kallade Benny Fredriksson för ”despot”, säger idag att ”hon minns en teaterman som satte publiken framför allt”. Hans död kom som ett ”knytnävsslag”, skriver hon i Expressen idag. ”Teaterchefen byggde upp något fantastiskt mitt i huvudstaden.”¨

Artisten och författaren Jonas Gardell säger idag: ”Benny Fredriksson var en ”inspirerande, irriterande, utmanande och uppmanande underbar vän och arbetskamrat.”

För skådespelerskan Marie Göranzon var beskedet om Benny Fredrikssons död ”en svår chock”. Skådespelerskan Helena af Sandeberg säger att ”Benny har i princip gett mig hela mitt teaterliv.”

Skådespelaren Helge Skoog: ”Han var den bästa teaterchef jag haft.”

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, som i höstas lät sina egna reportrar skriva skandalartiklar om Benny Fredriksson, säger idag att ”Benny Fredriksson tog svensk teater dit den är idag. Jag önskar honom en stor och vacker minneskväll på hans älskade teater”.

Skådespelerskan och sångartisten Sara Dawn Finer skriver på Twitter: ”Det finns inga ord. Det går inte att ta in. Så fruktansvärt tragiskt”.

Av andra beskrivs Fredriksson idag som ”en briljant problemlösare”. En skådespelerska säger: ”Vi är djupt förtvivlade. På teatern finns en evig kärleksfull respekt för vår tidigare teaterchef.”

Jag har sällan läst sådana hyllningar. De flesta av dem som jag citerar har säkerligen inte ingått i kretsen av Aftonbladets anonyma uppgiftslämnare.

Till och med Aftonbladets Åsa Linderborg, som gick i bräschen för kritiken mot Benny Fredriksson, tycks nu ha drabbats av stora skälvan efter beskedet om Fredrikssons död: ”Benny Fredrikssons bortgång manar till självrannsakan”, skriver hon i Aftonbladet idag, men hon säger sig å andra sidan inte ångra de artiklar som Aftonbladet publicerade i höstas.

Kultursverige är i chock och i djup sorg. I sorg över en älskad teaterchef som rycktes bort alldeles för tidigt.

Jag har aldrig varit med om maken, säger jag. Hur kan en person över en natt förvandlas från en känslolös despot och en Hitler i miniatyr till en älskad konstnär och inspiratör? Sällan har jag skådat ett sådant hyckleri, ett  sådant uppseendeväckande fotbyte!

Samtidigt frågar jag mig: Varför var det ingen av dessa kulturarbetare och skådespelare som trädde fram till Benny Fredrikssons försvar när hatstormarna reds som värst mot honom i höstas? Nej, då var alla tysta. De kröp undan av förlägenhet. Benny Fredriksson visade sig ju vara en förlorare och sådana vill man inte ta i försvar eller ha att göra med, tänkte de säkert.

Men idag, när Benny Fredriksson är död, strömmar lovorden över honom och över hans minne.

Jag kände inte Benny Fredriksson. Det var längesen jag besökte Stockholms stadsteater. Jag har ingen aning om huruvida anklagelserna mot honom var falska eller sanna. Jag vet bara att det vi har sett idag är toppen av ett moraliskt förfall i hela Kultursverige. Ett ovedersägligt bevis för den feghet som kringgärdar verksamheter där den enskilde anställde är helt beroende av sin uppdragsgivare. Ett flagrant prov på ynkedom och skenhelighet. Ett karaktärsmord utan motstycke.

Idag är Benny Fredriksson den bäste, den mest skicklige, den främste kreatören av alla. Men så lät det inte för bara några månader sen. Då stod han helt ensam och valde att frivilligt avgå för att ”rädda teatern”, som han själv uttryckte det.

Jag undrar hur de fyrtiofem sagesmän känner sig idag, de som anonymt vittnade mot Benny Fredriksson inför Aftonbladets reportrar.

Det påstås att #Metoo-rörelsen har varit bra för Sverige. Hatkampanjen mot Benny Fredriksson var ett av många inslag i #Metoo-kampanjen. Idag ser vi resultatet av detta.