Den svenska polisen har på senare tid utsatts för hård kritik, både av allmänheten, enskilda polismän, journalister och politiker. Det har inte varit lätt att vara polis i Sverige. Kriminologen Leif GW Persson är en av dem som gått i bräschen för kritiken mot polisen. Han har inte varit nådig.

Polisen har fått kritik för att man inte lyckas klara upp tillräckligt många brott, att anmälningar om allvarliga brott skrivs av, att polisens nya organisation har tagit så mycket tid och kraft att polisen inte hinner med sitt jobb, att högarna av ouppklarade misstänkta mord växer etc.  Den här kritiken har i högsta grad varit berättigad.

Men under de två senaste dygnen i Stockholm har polisen visat att man verkligen klarar av sitt jobb när det är skarpt läge. Det vi hittills har sett av polisens insatser sen larmet om det ödesdigra terrorattentatet på Drottninggatan i centrala Stockholm kom in till polisen klockan 14.53 på fredagen så har dessa förtjänat allra högsta betyg.

Det tog bara några timmar innan polisen kunde presentera två bilder på den misstänkte gärningsmannen tagna av övervakningskameror i Stockholms tunnelbana.

Visst fanns bilderna där men det krävs ett utomordentligt samarbete med övervakningsledningen för Storstockholms Lokaltrafik och polisen för att de här bilderna snabbt ska komma fram och kunna användas operativt i polisens spaningsarbete. Det här visar att övervakningen i tunnelbanan fungerar. Det visar också att polisen har förstått att använda sig av de bilder och det bevismaterial som faktiskt oftare än man tror finns till hands.

Det andra som måste framhållas är polisens mycket kraftfulla insatser på brottsplatsen, hur man organiserade avspärrningar, hur man lyckades få folk att ge sig iväg från Åhléns och Drottninggatan, hur man på ett föredömligt sätt även hjälpte människor i nöd och inte minst hur kraftfullt polisledningen agerade när det gällde att använda det bevismaterial som de facto stod till buds.

Det tredje är med vilken snabbhet polisen lyssnade på tips från observanta medborgare vilket ledde till att den misstänkte gärningsmannen kunde gripas i Märsta norr om Stockholm efter bara några timmar.

För det fjärde har vi sett ikväll, lördag, hur polisen och Nationella insatsstyrkan gjort flera insatser både på Kungsholmen och i förorten Vårberg i södra Stockholm och kunnat gripa flera personer som misstänks ha haft samröre med den anhållne 39-årige fyrabarnspappan från Uzbekistan.

Allt det här bådar som det ser ut nu gott för att det här fruktansvärda terrordådet ska kunna klaras upp och att den ansvarige alternativt de ansvariga ställs till svars och döms.

Rikspolischefen Dan Eliasson, som på senare kritik fått löpa gatlopp för dina påstådda bristande insikter i hur riktigt polisarbete går till, kan känna en stor tillfredsställelse idag. Det är visserligen inte han som leder spanings- och utredningsarbetet men som rikspolischef har han alltid privilegiet att ta åt sig en stor del av äran.

All heder också åt den snabbhet och effektivitet som sjukvårdspersonalen gjorde på brottsplatsen i Stockholms city under omänskliga förhållanden. Jag antar också att personalen på de sjukhus i stockholmsområdet som tagit om hand skadade offer har gjort allt vad som stått i deras makt för att rädda liv.

Den osäkerhet jag fortfarande känner gäller säkerhetspolisen Säpo. På polisens presskonferens idag avslöjade Säpo-chefen Anders Thornberg att den nu anhållne terrormisstänkte uzbekiern var föremål för Säpos intresse redan förra året. Då förekom han i utkanterna av en utredning om ekonomisk brottslighet inom städbranschen, där misstankar fanns att pengar från kriminell verksamhet gick till finansiering av islamistisk terrorverksamhet.

Säpo lyckades inte leda i bevis att 39-åringen varit inblandad eller hade deltagit i någon form av kriminell finansiering av terrorverksamhet. Detta är naturligtvis en brist. Samtidigt vet alla att det går omkring potentiella terrorister i vårt land och i många andra länder som säkerhetspolisen aldrig kommer att kunna avslöja eftersom de lyckas dölja sin verksamhet på ett effektivt sätt.

Dock skaver det i själen när jag får veta att Säpo hade 39-åringen på kroken redan för ett år sen men lät honom löpa av brist på bevis. Detta kommer säkerligen att bli föremål för diskussion framöver.

Till sist vill jag uttrycka min största vördnad för alla de människor som idag på olika sätt hedrat offren i denna den första ”riktiga” terroristattacken i Sverige. I korsningen Drottninggatan-Klarabergsgatan växer berget av blommor för varje minut sen sörjande och medkännande stockholmare tagit sig dit för att visa sin empati och sin kärlek.

Tack, kära stockholmare och andra, som visar att ni bryr er om att människoliv som offras i en terrorattack är värda att minnas och hedra och att alla försöker visa att det är frihet, demokrati och sammanhållning som gäller i svåra stunder som denna.

Däremot tycker jag att det idag uttalats alltför många välmenande floskler, inte minst av politiker och ledarskribenter, att ingenting får förändras av det sätt på vilket vi lever våra liv i Sverige. Man glömmer då bort att det finns säkerhetsbrister i vårt samhälle som måste åtgärdas.

Det ska t ex inte vara möjligt att kapa en lastbil och i hög fart framföra den på en avstängd gågata i centrala Stockholm och slakta människor längs vägen. Polis, politiker och säkerhetsskapande myndigheter måste efter terrorattacken mot Stockholm ta sig an den viktiga uppgiften att eliminera så många riskfaktorer som överhuvudtaget är möjliga att eliminera – utan att vår personliga frihet och rörelsefrihet äventyras.

Det finns faktiskt en del att göra. Annars hade inte detta fasansfulla attentat kunnat äga rum.