Jag skulle ha skrivit om detta redan för en vecka sen men jag har inte orkat. Samtidigt har andra saker kommit i vägen. Dessutom var jag så oerhört trött efter det drama som jag strax ska berätta om att jag efteråt låg till sängs i nästan tre dygn i sträck. Jag är samtidigt orolig för min hälsa eftersom jag känner att något är fel.

Kanske handlar det i bästa fall ”bara” om biverkningarna från Ozempicsprutorna och de nya antidepressiva tabletter som jag äter sen en tid tillbaka. Båda läkemedlen ger exakt samma biverkningar: ont i magen, kräkningar, illamående, förstoppning, diarréer och trötthet.

Men jag lider numera dessutom av allt svårare ryggsmärtor. Det är ryggsmärtorna som oroar mig mest. Betyder dessa att cancern har kommit tillbaka? Handlar det om en betydligt svårare sjukdom än bara läkemedelsbiverkningar? I vissa mörka stunder fruktar jag det – i synnerhet som jag numer aldrig känner mig riktigt frisk.

Det jag ska berätta om är emellertid något helt annat. Händelsen inträffade förra fredagen den 3 oktober på Malaga flygplats. Bosse och jag skulle flyga hem till Sverige med Ryanair efter att ha besökt mitt spanska hus i tolv dagar. Planet skulle avgå från Malaga till Västerås flygplats kl. 15.50 på fredagseftermiddagen. Jag är alltid ute i god tid. Så var det även den här dagen.

Det första vi gjorde var att lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen. Det gick snabbt. Sen begav vi oss direkt till incheckningsdisken för att checka in resväskorna och få våra boardingkort. Därefter tog vi oss snabbt igenom säkerhetskontrollen.

Vi hade gott om tid. Jag bjöd Bosse på kaffe och en croissant på en cafeteria i avgångshallen. Vi hade fortfarande gott om tid. Men jag såg på Bosse att han nu hade blivit oerhört trött, ännu tröttare än han brukar vara. Numera har han så svårt att andas att han bara orkar gå ett tiotal steg innan han måste sätta sig ner och vila en lång stund. Så var det även den här dagen.

Det gjorde att vi tillbringade alldeles för lång tid i avgångshallen eftersom Bosse måste vila flera gånger. Vår gate, D 51, låg längst bort. Vi var alltså ett långt stycke att gå. Så småningom kände jag att det var dags att bege oss till gaten så jag till Bosse att vi måste börja dra oss dit.

Jag gick ett stycke före honom eftersom han hans krafter inte räckte till för att hålla mitt tempo. Jag märkte snart  att  avståndet mellan oss växte mer och mer. Han släppte en allt längre lucka till mig. Sen måste han vila dig igen. Men det brydde sig inte klockan om. Hon mätte istället allt snabbare ut tiden.

Jag började bli orolig. Tiden började rinna iväg men jag räknade fortfarande med att vi skulle hinna fram i tid innan gaten stängde.

När jag märkte att avståndet till Bosse nu hade växt ännu mer vände jag och gick honom till mötes. Jag förklarade för honom att jag måste ta mig till gaten så fort som möjligt för att visa personalen där att  ”vi var på väg”. Innan jag rusade iväg igen talade jag om för Bosse klart och tydligt att det var Gate D51 som han skulle gå till. Skyltarna till de olika gaterna var tydligt utmärkta så det borde inte skapa några problem för honom.

Som sjävutnämnd reseledare för den här resan hade jag hand om både mitt eget pass, Bosses pass och våra boardingkort. På väg till gate D51 såg jag att de passagerare som skulle åka med samma plan som vi till Västerås flygplats redan hade börjat gå ombord. Skylten vid gaten talade också om för alla att det var boarding time.

När jag kom fram till gaten viftade jag med boardingkorten åt personalen vid gaten och förklarade att jag snart skulle vara tillbaka. ”Jag skulle bara hämta min man som blivit efter”. Samtidigt lämnade jag kvar både passen och boardingkorten på desken framför gatepersonalen. De skulle veta att min man och jag snart skulle vara där.

Jag behöll mitt yttre lugn men när jag vände mig om och gick tillbaka in i avgångshallen för att se var Bosse fanns upptäckte jag till min fasa att han inte fanns någonstans. Han var som uppslukad av jorden. Han var borta, totalt försvunnen. Hans ljust turkosblå golftröja borde ju vara lätt att se. Men den syntes inre till. Paniken började komma. Jag började svettas under armarna.

Systematiskt började jag leta efter Bosse. Men hans turkosblå tröja syntes inte till någonstans. Han var inte alls på väg till gate D51 som jag hade sagt till honom. Förmodligen hade han glömt gatenumret p0å en gång eftersom hans närminne är i det närmaste utraderat. Bosse befann sig någon annanstans än i avgångshallen – men jag visste inte var.

Nu kunde jag inte hålla tillbaka paniken längre. Jag sprang rusade tillbaka till gaten och förklarade för personalen att jag inte kunde hitta min man, att han var försvunnen, men att han säkert skulle dyka upp snart. Han kanske bara hade gått in på en toalett. Jag utgick också ifrån att planet inte skulle lämna Malaga flygplats med vårt incheckade bagage ombord. Det kändes som en säkerhetsgaranti, som en hållhake på Ryanair, Snart skulle det visa sig att det var tvärtom.

Jag hade som sagt redan i förväg bokat rullstolsassistans åt Bosse. Assistenten, en ung man, stod nu och väntade på oss vid gaten. Han hade rullstolen med sig. Jag ropade åt honom att följa med mig tillbaka in i avgångshallen för att leta efter Bosse. Det var bråttom nu. Kl. 15.20 skulle gaten stänga.

Assistenten och jag skyndade oss tillbaka och det tog bara några sekunder innan vi upptäckte Bosse. Han satt lugnt på en flygplatsstol vid en helt annan gate där han inte hade varit förut och dit han inte borde ha gått. Vi rusade fram till honom. Jag skrek: ”Bosse, gaten stänger strax. Varför sitter du här? Vi har bråttom! Vi måste skynda oss nu!”

Han tittade upp lite förvånat. Han verkade inte förstå hur vi kunde ha ont om tid. Han ursäktade sig heller för att jag hade tvingats leta efter honom utan resultat. Motvilligt lät han sig placeras  i rullstolen. Sen skyndade vi alla tre tillbaka till gaten.

Men det var redan för sent. När vi kom fram var dörren till gaten stängd. Ingen annan passagerare syntes till. Alla utom vi hade redan gått ombord. Vid gatedesken stod två spanska manspersoner från flygplatspersonalen. De ägnade oss inte det minsta intresse. Jag räckte över passen och boardingkorten till en av den.

Han tittade inte ens på våra papper. Utan att se mig i ögonrn och med en likgiltig och samtidigt avvisande gest sa han: ”Sorry, the gate is closed. It´s too late, Señora. Too late!”

Jag trodde inte mina öron. Jag trodde att han bara skojade med mig.

”Is the gate closed? It´s impossible! Thit´s our gate and our Ryanair flight. We have paid for the tickets, for the seats, for the luggage. We have to be back in Sweden tonight! Can´t you ask the crew to make an exception? My husband has dementia and he has a serious lung disease. He is very, very ill. He can´t even walk. That´s why we are late.”

”And our luggage in in the plane …” stammade jag fram.

”No ma-am. Its too late. The plane will take off in a few minutes. It´s true that your luggage was on the plane but they have already taken it off the plane. You can pick up the luggage at the baggage claim in short time.”

Det svartnade för mina ögon. Det här kunde inte vara sant. Något som liknade overklighetskänslor spred sig inom mig och tryckte in mig i en lufttom bubbla. Jag måste drömma det här, tänkte jag. Jag kan inte vara vaken. Det här har inte hänt! Detta kan inte ha hänt!

Ryanair kan inte ha stoppat oss från att gå ombord. De kan inte ha stoppat en svårt sjuk och handikappad gammal man från att resa hem till sitt land. Visst var vi sena till gaten men det återstod mer än tio minuter innan planet skulle taxa ut. Jag såg ju planet med mina egna ögon där det stod kvar utanför gaten.

Det fanns fortfarande tid, trodde jag. Vi hade ju dessutom beställt rullstolsassistans för att Bosse inte skulle behöva gå till fots själv. Ryanair borde ha förstått att de inte bara kunde lämna oss så här …!

Nej, detta hade ingen förstått. Ingen i besättningen ombord hade informerats av gatepersonalen om att de väntade på en äldre man i rullstol och hans hustru, att vi var lite försenade eftersom mannen inte orkade gå hela vägen fram till gaten utan tvingas sätta sig ner och vila innan han orkade fortsätta. Han behövde också rullstolsassistans.

Plötsligt försvann overklighetskänslorna. Jag kunde tänka klart igen. Jag insåg omedelbart vad det här innebar för oss. Det skulle inte avgå något mer plan till Västerås ikväll. Vi skulle inte komma hem. Vi var akterseglade på ett av det mest inhumana sätt man kan tänka sig.

Nu skulle vi istället bli tvungna att ta in på hotell i Malaga över natten och hoppas på att det skulle avgå något annat plan i ”vår” riktning dagen därpå. Samtidigt visste jag sen tidigare att Ryanair inte körde från Malaga till Västerås på lördagar.

Sen hände något konstigt. På något sätt var det som om vi mitt i allt eländet hade en skyddsängel som vakade över oss. Jag hade ju bokat rullstolsassistans och dessutom ”fast track” genom säkerhetskontrollen för oss båda.

Det betydde uppenbarligen att Bosse och jag stod på en ”assistanslista” hos Aena, det företag som administrerar själva flygplatsen i Malaga och bland annat ger passagerarna handikappservice. För plötsligt kom en annan flygplatsassistent fram till oss, en oerhört vänlig och omhändertagande spansk kvinna. Hon undrade vad som hade hänt och om vi behövde hjälp.

Jag förklarade att Ryanair-planet till Västerås i Sverige hade avgått utan oss ombord. Vi hade blivit lämnade kvar på Malagas flygplats utan att kunna ta oss hem till Sverige den kvällen. Vi måste hitta ett annat plan som tog oss hem, helst i morgon. Vi måste hitta ett hotell i Malaga och övernatta där.

Den vänliga kvinnan förklarade på spanska att de absolut skulle hjälpa oss. Och det gjorde de med besked. Plötsligt hade de bokat plats åt oss på ett plan från Norwegian som skulle flyga till Arlanda på eftermiddagen dagen därpå. Då var det lördag.

Jag suckade av lättnad. Vi hade i alla fall fått biljetter och sittplatser hem till Sverige.

Men det skulle visa sig bli en dyr historia för mig. Det är nämligen jag som får betala alla utgifter i vårt äktenskap. Bosses struntsumma till ålderspension räcker inte till mycket. Utan att ha haft något val har jag frivilligt tagit på mig rollen som finansiär av i stort sett allt. Detta skulle inte ha varit möjligt om jag inte under årens lopp hade byggt upp ett litet sparkapital, sålt mitt hus i Tungelsta och flyttat till Älvhyttan där våra levnadsomkostnader omedelbart hade sjunkit till en betydligt lägre nivå.

Bara de nya flygbiljetterna för resan till Arlanda dagen därpå kostade mig över 7 700 kronor. Jag insåg att vi inte skulle få tillbaka ett öre för biljetterna på Ryanair, även om jag tänker försöka. Om det behövs kommer jag inte att dra mig för att kontakta Ryanairs vd Michael O´Leary personligen!

Sen skulle jag få betala dyrt för hotell i Malaga, för flera taxiresor, för mat och andra utlägg. Den här resan till Spanien var nästan på väg att ruinera mig.

Det blev ingen hotellnatt i Malaga. Efter en snabbkalkyl räknade jag ut att det knappast skulle bli dyrare att ta en taxi tillbaka till huset i Cómpeta och övernatta där istället för att bo på ett kanske väldigt dyrt hotell med taxiresor och allt. Jag hade ju faktiskt ett hus som låg 7 mil från flygplatsen. I den totala förvirringen hade jag nästan glömt det!

 

Jag hittade en vänlig taxichaufför utanför terminalen som var mer än villig att köra oss till Cómpeta. Och för att inte det var nog hjäpte han mig även mes att kontakta ett taxiföretag i Cómpeta som skulle hämta oss klockan 11.00 dagen därpå och köra oss tillbaka till flygplatsen.

Dessa båda taxiresor tillsammans kostade mig ytteriligare ca 2 500 svenska kronor.

De logistiska problem som hade gjort mig lamslagen på Malaga flygplats såg nu ut att kunna lösas när fler och fler bokningar föll på plats.

När vi kom in i huset i Cómpeta kom jag plötsligt på att vi inte hade någon mat. Natten var på väg. Solen hade visserligen inte gått ner ännu men vi kände i magen att vi inte hade ätit mer än en rostad brödskiva till frukost och en croissant på flygplatsen.

Met det enda ätbara som fanns i frysen var några pommes frites-stripes som låg ensamma kvar i en påse. I en annan plast påse låg två brödskalkar som vi kunde rosta till frukost morgonen därpå. I köksskåpet stod en halvfull burk Nescafé, så kaffe kunde vi också fixa.

Jag värmde upp de få pommes frites-resterna i mikron. Det var ingen lyxmiddag precis men vi fick i alla fall ner lite nytt innehåll i våra tomma magar. Sen gick vi och lade oss.

En av de värsta dagarna i mitt liv var äntligen förbi – men i morgon var det en ny dag med nya utmaningar och nya utgifter. Det största problemet som återstod att lösa var att min bil stod parkerad på långtidsparkeringen vid Västerås flygplats medan vi själva skulle landa på Arlanda, nästan tio mil från Västerås.

När jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen förbokade jag omedelbart en taxi hos Taxi Stockholm som kunde köra oss från Arlanda till Västerås flygplats när vi på lördagskvällen hade landat på Arlanda.

Det blev en ny lång – och dyr – dag för oss. Norwegian-flyget avgick inte från Malaga förrän kl. 15.55 på eftermiddagen och skulle inte landa på Arlanda förrän efter klockan 20.00 på kvällen. En taxichaufför väntade mycket riktigt på oss i ankomsthallen. Ute ösregnade det och var kallt. Taxichauffören körde oss till Västerås flygplats där min bil mycket riktigt stod kvar. Den taxiresan kostade mig 1 811 kronor. Därtill kom parkeringen på flygplatsen på 1 063 kronor.

Dessutom hade Ryanair snott 897,20 kronor från mitt konto den 3 oktober, alltså den dag bolaget självt hade valt att låta oss akterseglas i Malaga. Det här visar den utstuderade girighet som flygbolagen, särskild de s k lågprisbolagen, utövar mot oss passagerare. Ryanair är värst och har på senare tid fått många klagomål från kunderna och många anmälningar till Allmänna Reklamations-nämnden.

Totalt fick jag punga ut med nästan 13 000 kronor extra för att vi var några minuter försenade till gaten men borde ha fått gå ombord eftersom det var lång tid kvar innan planet skulle avgå.

Var det för att de vägrade vänta på oss – eller för att de tvingades lasta av vårt bagage från planet och skicka tillbaka det till bagagehanteringen som jag tvingades punga ut med ytterligare 897 kronor och 20 öre – eller fanns det något annat skäl? Eller var det en slags straffavgift jag tvingades betala för att Bosse och jag av ovan redovisade skäl inte infann oss i gaten på utsatt tid? Jag har fortfarande ingen aning.

När jag satte nig på förarplatsen i min bil på Västerås flygplats förstod jag inte hur jag den natten skulle klara av att köra de nästan 15 milen från Västerås till Älvhyttan. De gångna dygnens händelser hade så till den grad frestat på mina fysiska och psykiska krafter att jag helst bara ville luta mig över ratten och somna.

Men för Bosses – och självklart också för min egen skull – måste jag klara av även den sista akten i detta fullkomligt meningslösa och obegripliga drama. Det fortsatte att ösregna hela vägen hem till Älvhyttan, vilket inte gjorde bilkörningen lättare. Hur jag höll mig vaken ända tills jag svängde in på uppfarten till vårt hus förstår jag fortfarande inte. Sen minns jag inget mer.

Jag vet bara att jag sov i nästan tre dygn efteråt. Jag låg i sängen nästan hela dagarna. Det var bara vid måltiderna som jag lyckades ta mig upp ur sängen och ta mig till bottenvåningen. Dagen efteråt, alltså på söndagen, skulle vi ha hämtat lilla Ingrid på det kattpensionat som hon hade varit inackorderad på under vår vistelse i  Spanien. Trots att vi båda längtade efter Ingrid var jag tvungen att skjuta upp hämtningen av Ingrid till dagen. Jag orkade helt enkelt inte hämta Ingrid.

Jag har ännu inte orkat ta itu med Ryanair för att kräva tillbaka pengarna. Jag vet på förhand hur det kommer att gå. Alltför många passagerare har erfarenhet av Ryanairs affärsmetoder så mina förhoppningar ligger på nollpunkten.

Men får vi ingen form av ersättning för att vi förvägrades att gå ombord på planet trots att Bosse är svårt fysiskt sjuk och dessutom sen fyra år tillbaka lider av en demens som kraftigt har satt ner hans kognitiva och fysiska förmåga så kommer jag att anmäla Ryanair både till Konsumentombudsmannen och Allmänna Reklamationsnämnden för flygbolagets sätt att behandla en svårt funktionsnedsatt människa bara därför att det tog lite längre tid för honom att ta sig fram till gaten än för oss andra.

Det här var mitt andra besöket i mitt hus i Spanien. Första gången jag var där var mellan den 30 mars och 3 april. Jag har redan berättat om den resan här på min blogg. Den var precis lika kaotisk och påfrestande som den senaste resan.

Det känns ibland som om en förbannelse vilar över mitt hus i Spanien och mina/våra resor dit. Erfaren-heterna hittills har inte gett mig något större hopp inför framtiden. Det kanske aldrig var meningen att jag skulle köpa det där huset.

Men saker och ting kanske ändrar sig. Snart kommer kanske allt att vända. Snart kommer kanske solen att lysa på oss igen. Snart kanske livet leker igen.

Hoppas kan man ju alltid för hoppet sägs ju vara det sista som lämnar människan. In i det sista försöker man lura sig själv.