Det var idag för exakt två veckor sen som jag fördes akut med ambulans till Karolinska i Huddinge med misstänkt blodpropp i höger lunga. Detta berättade jag om här på min blogg dagen därpå.

Sen dess har jag varit fruktansvärt sjuk, inte i blodpropp, förmodligen heller inte i covid-19 utan snarare i en helt annan luftvägsinfektion, kanske den s k säsongsinfluensan eller en mycket allvarlig förkylning. Min man Bosse har under samma tid lidit av exakt samma åkomma. Vi har hostat och snörvlat ikapp med varandra och utgjutit vår vrede över alltings djävlighet.

Sällan har jag upplevt en influensa som tagit så hårt både på mig och på Bosse. Jag har aldrig varit så här sjuk och kraftlös i hela mitt liv – förutom under canceråren 2011-2012 förstås. Nu mår vi båda mycket bättre men tröttheten finns fortfarande kvar.

Samtidigt har vårdepressionen och coronadepressionen marterat mig i dubbel bemärkelse. Det har inte varit roligt att leva under den här tiden. Jag kan nu föreställa mig hur det kan kännas att vara allvarligt sjuk i covid-19.

Ändå har jag, trots min trötthet och trots mina depressioner, lyckats skapa något vackert. Jag har konstaterat att det trots allt elände fortfarande finns en slags skönhet kvar i tillvaron  – men det gäller att hitta den och kanske är det så att man ibland rentav måste skapa den själv. Det har jag försökt göra.

Under de här veckorna har jag målat två nya tavlor, trots att jag varje dag har tvingats kämpa mot tröttheten. Däremot har jag under två veckor inte lyckats skriva en rad – förutom formella brev och mejl till olika föga lyhörda myndigheter.

Idag vill jag i alla fall visa upp mina nya tavlor i hopp om att de kanske kan bereda någon annan lite av den glädje jag själv upplevde under skapandeprocessen.