Den 12 november ska jag ha vernissage på en ny konstutställning. Den ska hållas i en konstsalong i Österåker norr om Stockholm och ska pågå till den 4 december. Detta – och endast detta – har varit den enda sporre som har funnits i mitt liv under de gångna korta svenska sommarmånaderna. Idag är det den 1 september och det är höst och mycket långt till nästa sommar.

Jag berättade häromdagen i ett inlägg hur svårt det har varit att leva den här sommaren med all min sorg, mina depressioner och min ständiga oro för Bosse. Ingenting har längre känts meningsfullt. Det har känts som om livet har tagits ifrån mig. Jag har inte ens tittat på de stora cykeltävlingarna på TV. Jag har under stora delar av sommaren försummat min egen träning även om jag under augusti månad lyckades komma igång något så när med cykelträningen.

Men en sak som jag inte har försummat trots att den har ställt höga krav på skaparkraft och uthållighet är mitt måleri. Utställningen i Österåker har självklart bidragit till att jag har känt att jag till varje pris  m å s t e  måla för att ha något att ställa ut. Det har gått hyggligt men ändå inte så bra som inför tidigare utställningar.

Idag ska jag i alla fall visa upp två målningar som är en del av sommarens produktion. Inspirationen och motiven är som vanligt hämtade från min omedelbara omgivning. Man behöver ju aldrig åka långa vägar för att hitta motiv till en tavla. Motiven finns strax utanför huset. Jag visar dels tavlorna i sin helhet, dels kollage på detaljer ur varje målning:

Jag måste under hösten producera ytterligare minst tre tavlor för att känna att det kan bli en fullödig och omväxlande utställning. På tisdag åker jag till min lägenhet i Spanien. Även där måste jag ägna en stor del av tiden åt att måla för att inte förlora tempo. Jag ser fram emot att få komma till Estepona efter denna långa tid av sorg och utmattning. Jag tror att jag behöver det just nu – och jag har även förtjänat denna resa.