I mitt första inlägg efter det att Donald Trump och Benjamin Netanyau hade startat sitt luftkrig mot Iran skrev jag här på min blogg att ”den som sår vind får skörda storm”. Med det menas att den eller de som handlar destruktivt (sår vind) får utstå mycket större och mer negativa konsekvenser i ett senare skede (får skörda storm).
Detta talesätt använde jag för att beskriva de oöverskådliga konsekvenser som kan komma som ett brev på posten när man t ex startar ett illegitimt krig som dels inte är sanktionerat, som dels strider mot internationell rätt och mot allt vad folkrätt heter och som dels ställer till stor skada, som dels dödar oskyldiga människor och barn och som dels leder till enorma ekonomiska konsekvenser för hela världen.
Jag vill inte skryta med att jag skulle vara utrustad med någon slags förmåga att se in i framtiden. Nej, det handlar bara om att tänka logiskt. Det har jag gjort – och jag fick rätt.
Vi är nu inne på det fjortonde dygnet av det amerikansk-israeliska kriget mot Iran och har för längesen sett hur stormen kom som på beställning. Om jag håller mig till USA och de politiska och militära bedömningar som gjordes där före kriget så är det inte bara storm som Donald Trump nu skördar. Han skördar till och med orkan – eller kanske något ännu värre.
För honom kommer det sannolikt att betyda att hans politiska karriär är över redan före 2028 års presidenval, kanske till och med ganska snart. Det beror förstås på hur han lyckas avsluta kriget mot Iran.
Trump trodde att det skulle bli en enkel match att störta den iranska regimen, slå ut hela Irans militära kapacitet, omintetgöra landets kärnvapenförberedelser, ödelägga all slags infrastruktur, alltifrån vägar, broar och flygplatser till oljedepåer, energianläggningar, fabriker för tillverkning av vapen och ammunition, bunkers, tunnlar, regeringsbyggnader, militära högkvarter, marinbaser, flygbaser, avskjutningsramper för missiler, ja allt.
Enligt Trump skulle allt detta kunna genomföras på några dagar. Världen vet nu att det var en katastrofal felbedömning, ett pinsamt politiskt och militärstrategiskt magplask och ett dråpslag mot förtroendet inte bara för presidenten utan för hela USA, för Pentagon och för USA:s underrättelsetjänst.
Hatet mot Trump växer för varje dag. Avgångskraven avlöser varandra på sociala medier. Mycket som skrivs där är grovt felaktigt och lögnaktigt men en del sanningar kan man också hitta. Det gäller att vara kritiskt granskande och uppmärksam så att man inte går på alla fake news. Det är illa nog som det är.
Det som de flesta kritiker både i USA och i övriga världen har skjutit in sig på är Donald Trumps dokumenterade oförmåga att förklara varför han startade kriget mot Iran. USA var ju på intet sätt hotat av Iran även om Trump själv har påstått att Iran skulle ligga bakom ett attentatsförsök mot honom. Det är obevisade påståenden.
Däremot kan ju Israel med viss rätt känna sig hotade av Iran.
Svaren på frågan varför Trump startade kriget har skiftat från timma till timma och har blivit alltmer förvirrande. Först var det bara Irans eventuella kärnvapenarsenal som skulle slås ut – något som Trump å andra sidan påstod sig ha gjort redan i tiodagars-kriget mot Iran i juni i fjol.
Sen skulle Irans militära infrastruktur slås ut, d v s militära anläggningar, fabriker för tillverkning av vapen och ammunition m m.
Sen var det den iranska regimen som skulle störtas och det iranska folket befrias. Visserligen lyckades USA döda den förre ayatollan Ali Khamenei redan på krigets första dag genom att bomba hans palats i Teheran. I denna attack dödades samtidigt även minst sju höga politiker och militärer.
Men regimen föll inte. Nya potentater placerades på de omkomnas tomma stolar. En interimstrojka valdes som tillfälligt skulle leda landet. Efter några dagar kom beskedet att regimen hade hittat en lämplig efterträdare till den mördade Ali Khamenei, nämligen ayatollans egen son, Mojtaba Khamenei, en mystisk figur och ett val som förvånade många.
Den mördade ayatollans egen uttalade vilja var att någon av hans söner inte skulle efterträda honom eftersom ämbetet som ayatolla inte skulle leda till en familjedynasti. I söndags valdes ändå Mojtaba Khamenei formellt till ny ayatollah.
Så regimen är ingalunda krossad. Många bedömare tror istället att den hårdföra iranska regimen kommer att överleva.
Militären och de ledande prästerskapet håller fortfarande sitt folk i ett järngrepp. Visserligen har Iran åsamkats enorma skador av USA:s och Israels bombningar. USA påstår t ex att man har slagit ut hela Irans stridsflyg och luftförsvar, Irans flotta och landets militära infrastruktur.
Iran har också genom sina intensiva bombningar av Israel och Gulfstaterna förbrukat de flesta av de missiler och drönare som landet förfogade över före kriget. Jag kan inte bedöma om detta är sant. I vilket fall som helst fortsätter Iran sina bombningar. Senast på fredagen attackerades en bank i Dubai.
Genidraget, om man får använda det ordet, var dock att Iran redan när kriget startade den 28 februari ströp det livsviktiga Hormuzsundet som skiljer Persiska viken från Arabiska havet för all fartygstrafik. Genom Hormuzsundet passerar 20 procent av världens råolja plus andra viktiga produkter som konstgödsel, livsmedel mm. Hormuzsundet är alltså den axel kring vilket annat rör sig i den här delen av världen och har en avgörande betydelse för oljetransporterna.
Iran stoppade därmed alla transporter av olja och gas från Gulfstaterna. Olje- och gastankers stängdes in i Persiska viken och har inte kunnat ta sig därifrån. Andra har inte kunnat komma in i Persiska viken.
Oljepriset sköt omedelbart i höjden. På fredagseftermiddagen låg råoljepriset på 103 dollar per fat. Innan kriget bröt ut kostade råoljan 79 dollar per fat. Enligt många ekonomiska bedömare hotar en global ekonomisk depression om inte kriget snart tar slut.
Samtidigt sa Donald Trump så sent som igår att det är ”bra för USA” att oljepriserna stiger. ”Då tjänar vi mer pengar”, sa han med ett hånfullt leende. USA är världens enskilt största oljeproducent. Stiger oljepriset får de amerikanska oljebolagen mer betalt för sin olja. Det gynnar USA.
För Vita Huset och Donald Trump är det förstås djupt förödmjukande och ett pinsamt antiklimax att Iran fortsätter att transportera olja till Kina och fortsätter att tjäna pengar på detta. Syftet med kriget var ju att försvaga Iran, öka den ekonomiska pressen på landet och därmed underminera regimen.
Istället har Iran fortsatt att sälja olja som om ingenting har hänt. Kina har fortsatt att köpa iransk olja. Istället är det helt andra länder i världen som har drabbats av hotet från en tynande energiförsörjning.
Idag framkom det också att även Indien de senaste dagarna har fått fri lejd att passera Hormozsundet med två gastankers. Indien anses ju inte tillhöra Irans fiendeländer. Och även Ryssland och Vladimir Putin stöttar Iran under kriget bland annat genom att flyga in mediciner till Iran.
Motgångarna hopar sig alltså för USA:s president som trodde att kriget mot Iran skulle göra honom till hjälte och till slut rendera honom Nobels fredspris.
Bild: Facebook
Istället ser vi en man som med alla medel försöker upprätthålla det falska skenet av framgång – trots att alla vet att han är en förlorare. Hans lögner blir alltmer frånstötande och desperata. Sen förra veckan har Donald Trump med en dåres envishet påstått att USA redan har vunnit kriget.
”Vi måste bara göra klart jobbet först”, tillade Trump.
Kanske är det för att göra jobbet klart som det idag via Wall Street Journal blev känt att försvarshögkvarteret Pentagon håller på att förflytta fler trupper till Mellanöstern och regionen kring Persiska viken.
Styrkan består av 2 200 marinkårssoldater. Dessa marinkårsenheter är ständigt utplacerade för att snabbt kunna gripa in och hantera kriser, genomföra amfibieoperationer och olika slags specialoperationer. Ofta är enheterna baserade på fartyg.
Pentagon ska också skicka fler krigsfartyg till Mellanöstern eftersom Iran fortsätter att trappa upp sina attacker vid Hormuzsundet.
Att det här ska naturligtvis ses som en upptrappning av USA:s krig mot Iran och ett desperat försök att även vinna kriget på riktigt – inte bara i propagandan. Det är också de första soldater som skickas till kriget mot Iran, även om det inte handlar om traditionella marktrupper. Det har helt nyligen hänt stora tragedier i kriget som drabbat amerikanska medborgare.
En annan till synes desperat åtgärd som Vita Huset vidtog under fredagen var att utlysa en belöning på 10 miljoner dollar till den som kan lämna information till USA om ett antal högt uppsatta iranska tjänstemän och militärer.
Det handlar om tio namngivna personer. Den främste av dessa är den nye ayatollan Mojtaba Khamenei, som inte har synts till sedan kriget inleddes.¨
På torsdagen presenterade den iranska statstelevisionen ett uttalande som programledaren påstod komma från Mojtaba Khamenei där denne uppmanade det iranska folket och militären att fortsätta det militära motståndet på samma sätt som tidigare. Bland annat meddelade han att Hormuzsundet skulle förbli stängt.
Det konstiga med det här uttalandet var att texten bara lästes upp av en programledare. Ayatollans röst hördes inte och hans ansikte syntes heller inte. Det ledde till omedelbara reaktioner runtom i världen.
Varför uttalade sig den nyvalde ayatollan inte själv? Varför framträdde han inte fysiskt? Varför läste bara en studioreporter upp en innehållslös kommuniké? Iran befinner sig mitt uppe i ett blodigt krig, sm skördar många iranska krigoffer. Hittills har 1300 iranier omkommit under bomningarna varav 300 var barn.
Borde inte landets högste politiske och militäre ledare i denna svåra situation tala direkt till sitt folk?
Nej, han var inte där. Spekulationerna kom som ett brev på posten. Många ifrågasatte om det upplästa meddelandet överhuvudtaget hade skrivits av Mojtaba. Innehållet var så formellt att uttalandet kunde ha skrivits av vem som helst.
Nästa fråga var: Lever Mojtaba Khamenei överhuvudtaget? Eller är han död? Används han av regimen bara som en symbol, en docka som spelar ayatollah.
Eller är han sjuk eller svårt skadad? Med tanke på att han överhuvudtaget inte har synts till på två veckor finns det skäl att ställa sig dessa frågor.
Jag har lusläst det mesta som har skrivits av olika iranska nyhetsbyråer och av organisationer i och utanför Iran. Jag har också läst vad som har skrivits på sociala medier. Igår hittade jag flera uppgifter om att Mojtaba Khamenei lever men att han ligger i koma sen han hade blivit allvarligt skadad vid den amerikansk-israeliska bombattacken mot ayatollans palats i Teheran under krigets första dag, alltså samtidigt som hans far och andra familjemedlemmar dog.
På andra håll har jag läst att han är skadad och har mist ett eller båda sina ben, att hans ena ben är amputerat eller att han har förlorat både armar och ben. Var sanningen ligger någonstans är omöjligt att säga – men nog är det konstigt alltid!
Mystiken tätnar kring den nyutnämnde ayatollan.
Överhuvudtaget är hela det här kriget en bisarr historia. Det känns som ett krigsspel. Det känns som om det inte är på riktigt. Fast det är högsta grad på riktigt.
Det är ett stort ansvar Donald Trump för de märkligheter som har omgett den här operationen. Han har ansvaret för alla lögner och grova äverdrifter som han själv levererar varje dag, för den förvirring han har skapat över hela världen med sina ofta helt motstridiga uttalanden.
Igår svarade han på frågan från en journalist när Trump trodde att kriget skulle ta slut:
”Det känner jag. Det känner jag i mina ben.”, svarade Trump på fullt allvar.
Man tar sig för pannan.
