Igår eftermiddag, den 2 april, åkte Jerry, Marja-Leena och jag till den lilla byn Benahavis som ligger långt inne bland bergen några mil norr om Marbella. Det var oemotståndligt. Folk tror att spanska Solkusten är fantastiskt bara på grund av stränderna och vattnet. Det är precis tvärtom.

Det är de små bergsbyarna som är de verkligt stora pärlorna. Det är dit man på slingrande serpentinvägar ska åka, inte bara för att njuta av en gudomlig natur utan också av en fantastisk mat och en häpnadsväckande blomsterprakt. Det gäller framförallt nu på våren när allting är grönt, innan sommarens stekande sol har förtorkat allt levande.

I lilla Benahavis finns faktiskt en krog som har fått en stjärna i Michelin-guiden. Benahavís satsar alltså inte bara på sin bedårande blomsterprakt, sin säregna natur utan också på sin fantastiska mat.

Vi åkte dit. Och det blev ett minne för livet. Sällan har jag skådat sådana fantastiska bergsmassiv, sådan natur och sådana blommor. De små husen i byn var perfekta in i minsta detalj. Allt var så precist, så felfritt, så smakfullt och så njutbart. Arkitekturen i den här delen av Spanien saknar motstycke.

Spanska solkusten visar upp en imponerande blandning av gammal arabisk byggnadskultur och en spansk arkitektur som vi aldrig får se i Sverige. Det talar vi aldrig om. Solkusten är för de flesta liktydigt med sol, bad, golf, sprit och tapas. Det är bara en liten del av det.

På en av de bättre restaurangerna i Benahavís åt vi den godaste entrecote jag någonsin har smakat. Mina vänner och jag njöt i samma grad.

I morgon, måndag, är min sista dag för den här gången i Sabinillas. På tisdag går planet hem till det kalla Sverige. Men jag kommer snart tillbaka, till och med så snart att försommarens blomsterprakt ännu inte har förbytts i förbränt gräs och förtorkade blommor.