Just nu ser livet väldigt återigen mörkt ut. Jag fruktar att vi håller på att förlora vår lilla kattunge Ingrid, 6 månader. Denna lilla glada, spralliga, humoristiska, kärleksfulla, lekfulla, matälskande och vackra lilla katt som jag hittade på Blocket, som vi hämtade hem den 27 augusti i år och som sen dess har gett oss en sådan enorm glädje.

Bosse och jag hade då redan förlorat två katter under juli månad, Sigrid, 14, som avled av njursvikt den 11 juli och Kalinka, 4, som rymde från oss den 20 juli och aldrig kom tillbaka. Den 2 oktober efter att ha varit på rymmen i två och en halv månader hittades hon ihjälkörd av en bil på en väg i Tungelsta. Men när detta hände hade vi redan fått denna underbara lilla Ingrid som hjälpte oss att komma över sorgen efter de två döda katterna.

Ni tror inte att det är sant – och jag hoppas själv att det inte är sant – men nu är lilla Ingrid svårt sjuk sen hon blev kastrerad förra fredagen (den 18 november), då livmodern och äggstockarna allt enligt regelboken och helt rutinmässigt opererades bort. Men vi hade aldrig trott att denna ”rutinmässiga” kastrering skulle komma att innebära ett stort lidande för Ingrid. Kastreringar av honkatter är en av de vanligaste operationer om görs på djur i Sverige idag. De betraktas som rutinoperationer som sällan ger några komplikationer.

Men Ingrid fick så allvarliga komplikationer efter kastreringen att veterinären på Västerhaninge Veterinärklinik tvingades akutoperera henne i torsdags kväll. Något inne i buken hade gått sönder.

Redan efter några dagar märkte jag att något var fel. Ingrid hade plötsligt fått en stor ”bulle” på magen där operationsärret satt. Jag googlade på ”bulle på magen efter kastrering av honkatt” och fick veta att detta var mycket vanligt och oftast helt ofarligt. Bullen skulle gå tillbaka när det inre och yttre operationssåret hade läkt och stygnen tagits bort.

Men Ingrids bulle blev större och större. Jag kontaktade därför veterinären igen och blev ombedd att åka dit med Ingrid. Det var i torsdags eftermiddag. En djursjuksköterska undersökte henne och konstaterade att hon hade drabbats av ett ”bråck” på bukväggen och att ”hon måste akutopereras”. Problemet var att kliniken inte hade tillgång till någon veterinär den eftermiddagen som kunde operera Ingrid. Efter flera timmars väntan och diverse strul fick man till slut tag i en veternär i alla fall.

Ingrid fördes in för en akutoperation vid 16.30-tiden i torsdags eftermiddag.

Klockan kvart över sju samma kväll fick vi hämta Ingrid igen. Hon var då ovanligt pigg trots att hon nu hade genomgått två stora operationer inom loppet av sex dagar. Med tanke på att hon bara är sex månader gammal och fortfarande kattunge är detta djupt traumatiska upplevelser för henne. Efter operationen satte veterinären på Ingrid en röd body för att hon inte skulle få chansen att slicka på operationssåret. Bodyn blev en tvångströja för Ingrid och gjorde henne alltmer deprimerad.

Veterinären förklarade att det såg illa ut inne i Ingrids mage. Det var ett totalt virrvarr av trasiga suturer, fettvävnad, stödnät och allt vad det kunde vara. En tröst i bedrövelsen var att tarmen inte hade kommit ut genom bråckporten. Man gjorde rent inne i hennes buk och sydde försiktigt och noggrant ihop bråcket och senare även det yttre operationsärret.

Veterinären kunde dock inte svara på frågan varför Ingrid hade drabbats av detta bråck. Kanske hade hon varit för livlig, hoppat och skuttat för mycket och därför själv förorsakat den inre skadan. Jag har ingen aning. Jag vet inte om den manlige veterinär som kastrerade Ingrid hade slarvat när han sydde ihop hennes mage efter kastreringen. Det får vi aldrig veta.

Akutoperationen utfördes av en mycket vänlig kvinnlig veterinär på Västerhaninge Veterinärklinik. Jag fick stort förtroende för henne och hoppades att hon hade gjort ett bra jobb. Hon beskrev efteråt att det var en ”mycket stor operation” som hon hade gjort på Ingrid..

Igår, lördag, var vi på kontroll hos samma veterinär som ville känna på Ingrids mage, ta tempen och bedöma allmäntillståndet. Ingrid hade 38.5 i temp – vilket är helt normalt för katter som har en kroppstemperatur på mellan 38 och 39 grader, alltså betydligt högre än hos oss människor.

Veterinären bedyrade att Ingrid inte hade drabbats av någon ”infektion”. Däremot var hon fortfarande svårt inflammerad i buken. Jag hade fått både penicilllin, smärtstillande och inflammationshämmande medicin utskriven åt Ingrid som jag hade gett henne helt enligt schemat men hon var alltså fortfarande inflammerad i buken. Det oroade mig och oroar mig fortfarande.

Igår kväll (lördag) hade hon svår diarré och bajsade på golvet istället för i kattlådan, vilket i sig är ett oroande tecken. Idag ligger hon bara passivt i en fåtölj och vill inte kommunicera med oss. Hon har dock ätit och druckit bra och varit på besök i kattlådan flera gånger utan att ha haft någon diarré.

Jag vet inte hur prognosen för Ingrid ser ut men vis av mina och Bosses tidigare tragiska erfarenheter i sommar och höst fruktar jag det värsta, nämligen att Ingrid trots alla tänkbara läkemedel (och dessutom en body på kroppen som hindrar henne från att slicka på operationssåret) kan drabbas av ytterligare komplikationer. Jag är skräckslagen. Jag ber till alla högre makter som finns att vi inte ska förlora Ingrid också utan att hennes inflammation ska gå tillbaka, att det inre och det yttre operationssåret ska läka och att hon kan bli helt frisk igen.

Tyvärr har jag har flera gånger lagt märke till att jag har ett sjätte sinne. Jag anar ofta i förväg vad som kommer att hända. Min magkänsla har – på gott och ont – nästan alltid lett mig rätt. Den här gången ber jag till gud att magkänslan, nämligen att vi kommer att förlora även Ingrid, ska visa sig vara fel.

Samtidigt är jag expert på att ta ut alla sorger och bedrövelser i förskott. Kanske gör jag det för att förbereda mig på den sorg som snart kommer att drabba mig men kanske också för att jag har blivit mer och mer ”högkänslig”. Jag har upplevt så många tragedier under de senaste två åren både när det gäller Bosses sjukdomar och våra katters död att jag inte längre tror att något längre ska gå vår väg. Jag utgår idag alltid ifrån att allt ska sluta med kris, katastrof och djup sorg.

Det är inte bra. Jag borde söka för det.

Samtidigt bottnar min rädsla vad gäller Ingrids hälsa på att Bosse och jag älskar denna lilla katt över allt annat på jorden. Hon kom till oss som en liten frälsare när vår sorg och saknad var som djupast. Därför är vi livrädda för att vi ska förlora även henne. Den enda tröst jag känner idag är att hon fortfarande äter och dricker bra. Men nosen känns torr och det kan tyda på feber.

Kära alla ni som älskar katter: Håll tummarna för Ingrid så allt slutar väl till sist!