Lägg ner de olympiska spelen! De har överlevt sig själva. Vad är det för mening med att tävla i femtioelva olika grenar som de flesta människor inte har det minsta intresse av? Vem bryr sig om vem som vinner OS i fäktning – eller i beachvolley – eller i softball – eller i surfing – eller i karate – eller i sportklättring – eller i skateboard? Jo, bara de närmast sörjande.

När spelen dessutom utspelar sig på andra sidan jordklotet och de mest spännande uppgörelserna sänds klockan tre på natten CentraleuropeiskTid så är det många som varken vill eller har möjlighet att titta. Om vi dessutom ser till de svenska sändningarna från OS så har de hittills varit minst sagt dåliga. Suddiga bilder, inget kommentatorsljud och osynkade läpprörelser bidrar inte till att öka intresset för sändningarna från de olympiska spelen.

När tävlingarna dessutom visas i massor av linjära och digitala kanaler så klarar tittarna inte av att orientera sig. Discovery betalade 12 miljarder kronor för rättigheterna att sända OS i samtliga europeiska länder, däribland i Sverige. Det är inte några särskilt väl använda pengar.

Men min upprördhet sträcker sig längre än till Discovery och deras tafatta hantering av OS-sändningarna. Min största upprördhet gäller istället vad som utspelade sig under och efter damernas mountainbiketävling i Japan idag. Där startade ett av de stora svenska medaljhoppen – ja, kanske rentav ett av de stora guldhoppen – nämligen 27-åriga Jenny Rissveds.

Rissveds tog OS-guld i mountainbike i Rio 2016 på ett mycket överraskande och imponerande sätt. Efter det vet de flesta vad som hände med henne. I flera år kämpade hon mot psykisk ohälsa, depressioner och ätstörningar tills hon några år senare började tävla igen.

I år har hon blivit tvåa i två världscuptävlingar i mountainbike. Därmed väcktes förhoppningar om en storslagen comeback av den omskrivna och hårt exponerade cykelstjärnan. Jenny Rissveds åkte till Japan som ett av de stora svenska guldhoppen. Före (och efter) loppet idag berättade hon att hon nu var i sitt livs form, att hon hade utvecklats mentalt, styrkemässigt och tekniskt på ett fantastiskt sätt och att hon trodde att hon skulle vinna.

Men det sket sig redan i starten. Hon kom efter direkt och kunde sen inte köra ifatt de bortflyende konkurrenterna på den hårda och leriga banan. Som bäst låg hon på tionde plats men redan då flera minuter efter den fantastiska schweiziskan Yolanda Neff. Jenny Rissveds kom i mål som fjortonde tjej. Att inte kalla detta ett fiasko vore korkat. Till råga på allt fick hon punktering på bakhjulet på det näst sista varvet men det hade ingen betydelse. Hon var redan alldeles för långt efter.

Men det var inte bara hennes dåliga tävling som skavde. Alla kan ha en dålig dag och det är inte enkelt att leva upp till en guldmedalj. Jenny Rissveds gjorde dock ont värre genom att fälla ett antal mycket märkliga uttalanden efter loppet.

Det första hon sa när hon kom i mål är: ”Jag är så djävla glad att det här är över”. Därefter grät hon av lättnad. Inte av besvikelse över det dåliga resultatet utan av glädje över att slippa oket att spela rollen av regerande OS-mästarinna. De flesta i hennes situation skulle däremot ha gråtit av besvikelse över ett så dåligt resultat.

Istället kände sig Rissveds lättad över ”att få lämna det här nu, att det blir ett avslut.” Hon förklarade att hon inte trivdes i rampljuset och i rollen som olympisk guldmedaljör. I fortsättningen ville hon bli kallad ”Jenny”, inte ”den olympiska guldmedaljören”.

Uppenbarligen var hon nöjd med att komma på fjortonde plats, vilket är en märklig och högst ovanlig inställning bland idrottsutövare. Jag trodde att en idrottsman och en idrottskvinna åkte till de olympiska spelen för att vinna, eller i varje fall för att göra så bra ifrån sig som möjligt. För Jenny Rissveds var det bara en befrielse att loppet var över och att hon slapp titeln ”regerande OS-mästarinna”.

Vad säger Svenska Olympiska Kommittén efter dessa uttalanden? SOK har satsat stora pengar på att skicka Rissveds till Japan. Efteråt får de höra att hon är glad över att slippa vara olympisk guldmedaljör! Varför satsar SOK pengar på en idrottare som egentligen inte vill tävla?

Ändå undslapp sig Rissveds till slut ett annat och mycket motsägelsefullt uttalande: Hon hoppades att kunna få köra två OS till – alltså både 2024 i Paris och 2028 i Los Angeles. Räknar hon verkligen med att bli uttagen dit?

Jag kommer säkert att få kritik för min hårda dom över Jenny Rissveds med tanke på den psykiska ohälsa hon har kämpat emot men som utomstående iakttagare och kommentator har man rätt att uttrycka åsikter om idrottsutövares resultat och uttalanden. Dessa olympier deltar nämligen inte som privatpersoner utan som representanter för svensk idrott.

Både Rissveds resultat idag och hennes uttalanden efter tävlingen får mig att  än en gång undra vad Sveriges Olympiska Kommitté sysslar med. De skickar en mountainbikecyklist till OS som egentligen inte vill tävla men de sa strängt nej till en friidrottstjej, Lovisa Lindh, som verkligen  v i l l e  tävla.

2017 satte Lovisa Lindh svenskt rekord på 800 meter med tiden 1.58.77. Åren därefter gick det sämre för Lovisa men i sommar har hon kommit tillbaka på ett överraskande sätt och vid tre tillfällen sprungit på tider klart under 2 minuter. Hon har också klarat OS-kvalgränsen.

Ändå fick hon i början av juli beskedet av SOK att det inte skulle bli någon Japan-resa för Lovisa. Beskedet gjorde inte bara Lovisa upprörd. Flera svenska friidrottare har gått ut i gemensamma protester mot SOK:s beslut.

När man ser på behandlingen av Lovisa Lindh i ljuset av Jenny Rissveds prestation och uttalanden idag så står det fullkomligt klart att ledamöterna i SOK fattade ett obegripligt beslut – eller till och med två obegripliga beslut. Lovisa Lindh skulle naturligtvis inte ha haft någon chans att ta OS-guld men hon skulle säkert ha kunnat ta sig till semifinal med de fina resultat hon har gjort hittills i år.

Men detta fick hon inte chansen att visa.