Jag halvligger i sängen med datorn vilande på låren. Det är tidig söndagseftermiddag. Genom det halvöppna sovrumsfönstret hör jag hur vinden har börjat skaka om löven i de historiskt gröna träden i skogsdungen utanför huset. Det lätta prasslet är en förvarning om att regnet är på väg – igen. För regn ska det bli. Hela kvällen och natten. På tisdag ska det komma uppemot 50 millimeter på en enda dag! Det är katastrof.

Eftersom det har varit uppehållsväder (ett sällan använt ord den här sommaren) på förmiddagen har Bosse och jag avverkat ett kort målarpass på det ”gamla” huset. Två knutar i ljusgrått på den husgavel som vetter mot väst blev det. Inget mer. Ingen av oss kände för att jobba hårt idag. Det var liksom en sådan dag idag. Vi gick bara och väntade på regnet.

Sen den 28 juni har vi varje dag ägnat timmar åt att måla om husen här på gården i Älvhyttan. Vi har inte stressat eftersom vi kommer att vara kvar här till slutet av augusti. Om båda husen är färdigmålade då vet jag inte men det mesta kommer i alla fall att vara gjort för att skydda byggnaderna mot en hänsynslös vinter.

Sommaren 2023 kommer att gå till historien som den om inte kallaste så i alla fall den regnigaste och blåsigaste sommaren. Att aldrig ha fått uppleva den ljumma solvarma vinden smeka kinden och rufsa om i håret är en sorg som tynger mitt hjärta. Som svensk räknar man månaderna, veckorna och dagarna tills sommaren ska komma och man ska få leva upp och känna sig lycklig och fri. Det är inte konstigt att så många svenskar lider av psykisk ohälsa och depression. Det beror naturligtvis inte bara på vädret men för som redan ser på livet genom en mörk slöja kan solljuset och de hälsobringande vitaminerna betyda mycket.

Hela sommaren har jag längtat efter att det skulle komma en enda varm kväll då vi kunde ta med oss korv och sallad och grilla vid någon vacker stilla insjö, som det finns så många av i de här trakterna. Men nej, den varma sommarkvällen har inte infunnit sig trots att meteorologerna, nu alltmer desperat, letar efter minsta tecken på åtminstone en liten, liten högtrycksrygg som skulle kunna få denna sommar att inte förvandlas till en total väderkatastrof.

Det enda positiva med den här sommaren är att vi äntligen kunde genomföra beslutet att rusta upp de här båda husen för att så småningom kunna bo här. I första hand har det handlat om att måla de av väder och vind hårt ansatta träfasaderna. Nu är flera sidor av husen nymålade och klara och det är faktiskt en helt annan gård de får se som kör förbi i sina bilar och kanske kastar en blick på Granåsen som gården heter. Jag ska jag visa upp vad Bosse och jag har åstadkommit i sommar för att göra den här lilla gården beboelig igen.

Presentationen blir i form av ett litet blandat bildkollage över vårt arbete i sommar, ett arbete har i någon mån har gjort den här förfärliga sommaren meningsfull. Utgångspunkten har varit enkelhet och enhetlighet. Båda husen skulle ha samma färg, faluröda, medan fönster, verandor, och husknutar skulle målas i ljust grått. Det blev ganska fint, tycker jag:

Det har varit dåligt med bloggskrivandet för min del i sommar. Annat arbete har fått ta över. Men jag ska försöka bättra mig.