Igår, den 9 oktober 2025, var det exakt två år och två dagar sen den palestinska terrororganisationen Hamas utförde den blodiga och ofattbara överfallsmassakern på tusentals israeler i över fjorton kibbutzer, byar och städer i södra Israel.

Det fasansfulla övergreppet skedde lördagen den 7 oktober 2023 och kom att bli ett av de värsta och blodigaste terrordåd som världen har sett.

Hamas dödade på plats 1 200 israeler. De flesta var civila, helt oskyldiga och hårt arbetande männi- skor. Bostäder vandaliserades eller brändes ner. Kvinnor våldtogs och lemlästades. 251 israeler togs som gisslan och fördes till Gaza där de placerades i fångenskap. Många av de gisslantagna har på grund av sjukdom och andra umbäranden avlidit under åren i fångenskap. Idag ska det enligt uppgift finnas 20 gisslantagna israeler kvar i livet.

Innan jag kommenterar det embryo till fredsavtal som Donald Trump med benäget bistånd av flera arabiska stater, däribland Turkiet, Qatar och Egypten, lyckades åstadkomma tror jag att det är värt att påminna om terrormassakern för två år sen.

Det gäller inte minst när man i objektivitetens bedömer det över två år långa anfallskrig som Israel har bedrivit mot Gaza och som har gjort stora delar av Gazaremsan till en jättelik krigskyrkogård och en ruinhög där inga människor längre kan leva.

Icke desto mindre ser jag det som angeläget att hedra de israeler som den 7 oktober 2023 föll offer för de palestinska terroristernas ofattbara grymheter. Därför ska jag räkna upp några av namnen på de kibbutzer och byar i södra Israel som föll offer för terroristernas galenskap:

Kibbutz Be´eri, Kibbutz Kfar Aza, Kibbutz Re´im, staden Sderot, Kibbutz Kissufim, Kibbutz Nahal Oz, Moshav Yakhini, Kibbutz Nirim, Kibbutz Ein HaSchlosha, Kibbutz Holit, Kibbutz Nir Oz och Kibbutz Nir Am.

Jag ska också visa några bilder på hur det såg ut sen de terroristerna från Hamas hade gått bärsärkagång i hundratals israeliska hem, av vilka de flesta låg bara några kilometer från gränsen till Gaza. Bilderna är otäcka – men de är hämtade ur den grymma men sanna verkligheten:

Igår fick en jublande värld veta att USA:s president Donald Trump hade lyckats förmå Israel och Hamas att acceptera och senare underteckna den fredsplan som Trump enträget hade arbetat för att få till stånd. Ett av målen bakom Trumps intresse för att skapa fred i Mellanöstern var pinsamt nog att hans fredsinsatser skulle premieras med Nobels fredspris, helst redan i år.

Terrorgruppen Hamas´ chefsförhandlare Khalil al-Hayya förklarade i ett tv-sänt tal på torsdagen att kriget i Gaza är över och att en permanent vapenvila har inletts. Enligt Khalil al-Hayya ska gränsövergången i Rafah i södra Gaza öppnas i båda riktningarna.

Han krävde också att alla palestinska kvinnor och barn som hade fängslats av Israel skulle släppas. Khalil al-Hayya tillade i sitt tal att Hamas hade fått garantier från USA, från arabiska medlarstater och från Turkiet att kriget nu verkligen var slut.

Donald Trump snuvades dock på priset. Idag, fredag, meddelade nämligen den norska nobelkommittén att årets fredspris skulle tilldelas den venezolanska oppositionspolitikern och fredsaktivisten María Corina Machado. Hon får enligt nobelkommittén  priset för ”sitt outtröttliga arbete med att främja demokratiska rättigheter för Venezuelas folk och för hennes kamp för att uppnå en rättvis och fredlig övergång från diktatur till demokrati”.

Machado är som jag ser det en mycket värdig mottagare av Nobels fredspris.

Donald Trump borde ha förstått att han aldrig skulle ha kunnat bli aktuell för Nobels fredspris, inte minst därför att nomineringstiden för årets fredspris löpte ut den 31 januari i år! Men om han lyckas skapa en varaktig fred i Mellanöstern och en långsiktig och rättvis lösning av den palestinska frågan ska man inte utesluta att fredspriset kan gå till Trump någon gång.

Det ska dock mycket till för att han trots fredsinsatserna i Mellanöstern ska få det prestigefulla priset med tanke på att han i övrigt inte har visat någon större fredsvilja. Kravet att ta över Grönland från Danmark är väl det bästa exemplet på detta.

Självklart måste vi alla uppskatta Donald Trumps insatser för att snickra ihop den här fredsplanen och visst ser Trump just nu ut att ha vunnit i varje fall en första etappseger i det maratonlopp i uppförs- backe som måste tillryggaläggas för att uppnå en slutlig lösning på den blodiga konflikten i Mellanös- tern. Ingen har hittills lyckats med detta – trots stora ansträngningar.

Jag vill inte förmörka den glädje som många i världen känner under de här dagarna, inte minst i Israel och bland de israeliska aktivister som under två års tid bedrivit slagkraftiga kampanjer för att hålla kravet vid liv att den israeliska gisslan ska få återvända till Israel.

Många av de yttre israeliska manifestationerna har ägt rum på Gisslanplatsen i Tel Aviv, ett torg som har upplåtits av Tel Avivs stad för just detta ändamål.

Förhoppningsvis borde en viss glädje – men framförallt lättnad – även ha spridit sig bland det palestinska folket i Gaza, ett Gaza som ligger i spillror efter två års systematiska bombningar från den israeliska militärens sida. Redan idag på den första dagen av vapenstillestånd (freden?) i Gaza gav sig hundratusentals palestinier i väg till fots till norra delen av Gaza där de en gång hade bort innan den israeliska armén IDF tvingade bort dem till den södra delen av Gazaremsan, där IDF påstod att de skulle få en säkrare tillvaro. 

Så blev det naturligtvis inte.

Är en bestående fred mellan Israel och palestinierna verkligen möjlig?

Men jag har levt länge och är en härdad och illusionsfri utomstående politisk betraktare. Jag har under alla år följt den traumatiska, ändlösa och till synes olösliga konflikten mellan Israel och Palestina och under de två gångna året även det blodiga kriget i Gaza där enligt uppgifter från Hamas 66 000 palestinier har fått sätta livet till på grund av Israels bombningar parade med den israeliska arméns försök att stoppa livsnödvändiga matleveranser till det svältande palestinska folket.

Att åstadkomma fred i denna omöjliga konflikt har jag själv och många med mig sett som en övermäktig uppgift. Varje gång under alla år som en ljusning i konflikten har kunnat skönjas vid horisonten har någon av parterna återupptagit striderna eller börjat bomba eller utöva terror igen.

Det går inte att hålla räkning på alla de försök till fredsavtal och vapenvilor som har gjorts i Mellanösternkonflikten – och som varje gång har gjort världen lika besviken. Konflikten mellan palestinier och israeler har på något sätt varit en generisk beståndsdel av hela den här regionens fysiska existens.

Konflikten grundlades i samma ögonblick som FN år 1948 tilldelade det judiska folket en egen stat vid Jordan-flodens strand. Men det var inte bara judarna som ansåg sig ha rätt till denna stat. Även pale- stinierna/araberna ansåg sig ha samma rätt. Därmed var konflikten ett faktum.

Israel förklarade sig självständigt den 14 maj 1948. Men redan dagen därpå gick angränsande arabstater ut i krig mot den nya staten Israel. Under kriget drevs 700 000 palestinier på flykt. Israel passade då på att ta kontroll över en stor del av de områden som var avsedda för palestinierna enligt FN:s delningsplan.

Så inleddes den konflikt i Mellanöstern som pågår än idag – trots gårdagens uppgörelse. Samexisten- sen mellan judar och palestinier i en och samma stat visade sig vara en illusion. Det välmenande men naiva FN insåg aldrig vilka stenar som världsorganisationen satte i rullning när staten Israel bildades på FN:s initiativ.

Jag vet att jag är en negativistisk tråkmåns – men jag är också realist. Verkligheten har trängt sig på  alldeles för många gånger i Mellanöstenkonflikten för att man ska våga tro på en varaktig och stabil fred. Dessutom anser jag att det är att ta i att kalla Trumps förslag till lösning av krisen i Mellanöstern som en ”fredsplan i 20 punkter”. Jag skulle snarare vilja kalla förslaget för ”en önskelista i 20 punkter” – och det är något helt annat.

Visst är det möjligt att den här första – och för Israel så viktiga – etappen i Trumps så kallade fredsplan går att genomföra. Men ska man vara ärlig handlar en fred i Mellanöstern om oerhört mycket mer än bara ett vapenstillestånd i kriget i Gaza, ett hemtagande av den israeliska gisslan, en utväxling av palestinska fångar i Israel och ett mycket begränsat tillbakadragande av israeliska trupper från Gaza-remsan. Något fredsavtal i ordets verkliga bemärkelse handlar det inte om – eftersom vi inte har sett om det överhuvudtaget går att förverkliga.

För att en fred mellan Israel och Palestina ska kunna åstadkommas måste det till en total sinnesförändring hos båda parterna i konflikten. Idag är judar och palestinier två oförenliga storheter i en värld där ingen av dem vill att den andra ska existera. Palestinier både i Israel och i förskringringen ser Jerusalem som sin framtida huvudstad. Israel kommer aldrig att låta Jerusalem få spela den rollen.

Omvärlden drömmer om en tvåstatslösning i Mellanöstern – men ordet ”tvåstatslösning” nämns överhuvudtaget inte i Trumps fredsplan. Visserligen talas det om ett möjligt framtida ”palestinskt självstyre” men det är inte samma sak som en ”tvåstatslösning”. Ett palestinskt självstyre finns redan på Västbanken men hur detta självstyre har utfallit i praktiken har inte imponerat på många.

Så till själva fredsförslaget. Jag nöjer mig med att ta upp några av de viktigaste punkterna eftersom förslaget redan är bekant för många:

För Israel är den viktigaste punkten att få hem de tjugotalet israeler som fortfarande hålls som gisslan av Hamas. Dessutom finns det 28 människor bland gisslan som är döda men vars kvarlever Israel för de anhörigas skull vill få tillbaka. Detta kan bli mycket svårt eftersom ingen idag vet var de döda kropparna finns. Sannolikt ligger de begravda i ruinhögarna från sönderbombade hus. På den här punkten kanske Israel måste kompromissa.

En annan viktig del i avtalet är att den israeliska armén IDF ska dra sig tillbaka till en viss punkt i Gaza alternativt i södra Israel. Detta kan dock ske först sen Hamas har släppt de gisslantagna israelerna och återfört dem till Israel.

Så här skulle det israeliska trupptillbakadragandet se ut enligt Donald Trumps plan:

 

 

 

 

 

Om detta schema kommer att följas och hur lång tid det israeliska trupptillbakadragandet kommer att ta är skrivet i stjärnorna. Det beror helt och hållet på hur parterna, d v s Israel och Hamas, väljer att fullfölja den uppgörelse de har skrivit under.

Om och när Hamas släpper den israeliska gisslan kommer Israel att släppa 2 000 palestinska fångar som idag sitter i israeliska fängelser. Av dessa är 250 dömda till livstids fängelse.

Vapenvilan ska enligt Trumps plan övervakas av en militär styrka på 200 personer. Även personal från medlarländerna Egypten, Qatar och Turkiet ska enligt planen ingå i styrkan.

De lastbilskonvojer lastade med mat och andra förnödenheter avsedda för palestinierna i Gaza som länge och otåligt har stått och väntat utanför gränspassagerna mellan Israel och Gaza har nu förhoppningsvis möjlighet att få köra in i Gaza och lämna över den efterlängtade maten till de 2 miljoner hungriga palestinier som fortfarande finns på Gazaremsan.

Här är ytterligare några punkter i Trumps förslag som kommer att avgöra hur fredsplanen förverkligas:

Jag ska avsluta det här inlägget på samma sätt som jag inledde det, nämligen att visa några bilder på det omåttliga lidande som palestinierna i Gaza har utsatts för under de gångna två åren. Det gäller inte minst de små barn som svältes till döds när nödhjälpen stoppades och de barn som tvingades till sjukhusvård för att överleva svälten.

En palestinsk kvinna tvingas föra sitt lilla svältande barn till sjukhus för att få hjälp. Bild: Shutterstock.com/köpt bild

Till sist: Även om ett eldupphör nu råder i Gaza så glöm inte att det är ett folkmord som staten Israel har begått mot det palestinska folket. Huruvida detta folkmord kommer att få några rättsliga konse-kvenser går inte att säga idag. Kanske kommer den Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag att lägga ner sin talan mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.