Sällan har jag skådat en sådan politisk sörja som vi bevittnar i Sverige just nu. Aldrig har jag sett så många egendomliga krumbukter inför en regeringsbildning som de som nu utspelar sig i det politiska Sverige. Jag häpnar.

Jag ställer mig därför frågan: Hur ska det gå att bilda en regering i Sverige efter det här valet när alla ställer ultimativa krav som den andra parten kategoriskt avvisar – och tvärtom?

Enligt moderatledaren Ulf Kristersson och de övriga alliansledarna är det alliansen som har  ”vunnit valet” trots att alliansen fortfarande ”bara” har fått 142 (eller 143)  mandat i riksdagen mot det rödgröna blockets 144 mandat. Dessa siffror ändrar sig andra sidan hela tiden allteftersom rösträkningen fortskrider. Som det ser ut just nu leder det rödgröna blocket knappt. Men detta kan snabbt ändras igen.

Ändå kan man inte som Ulf Kristersson hävda att Stefan Löfven omedelbart ska avgå och bredda vägen för en borgerlig alliansregering med honom själv som statsminister, när det rödgröna blocket fortfarande är större än allianspartierna. Väljarna gav inte gett Ulf Kristersson något sådant mandat i valet. Men inte heller Stefan Löfven har fått något tungt mandat att leda Sverige. Väljarnas röstbeteende försatte landet i en djup politisk kris. Men denna kris är det våra folkvaldas sak att reda upp.

I det ögonblick som allianspartierna har betydligt fler mandat än de rödgröna, kommer Stefan Löfven att tvingas avgå. Det är han själv klart medveten om och det erkände han också på den presskonferens han kallade till idag.

Den politiska dagen inleddes idag med att alliansen kallade till presskonferens och förklarade sig beredda att ta över regeringsmakten med Ulf Kristersson som statsminister. Alliansen påstår sig vara större än regeringen. Ja, det stämmer, om man ser till de partier som under den gångna mandatperioden har ingått i regeringen, nämligen socialdemokraterna och miljöpartiet. Men de rödgröna regeringen har hela tiden haft stöd i riksdagen även av vänsterpartiet. Och tillsammans med vänsterpartiet ser det rödgröna blocket fortfarande ut att ha ledningen i röstsammanräkningen.

Detta nämner inte ens Ulf Kristersson. Det är därför de gångna dagarnas debatt har varit svårbegriplig och förvirrande för många svenska väljare. Partiledarna har hela tiden blandat ihop äpplen med päron.

Samtidigt kan man säga att Ulf Kristersson egentligen befinner sig i samma situation som Stefan Löfven. Löfven har vänsterpartiet som stödparti i riksdagen. Det kan han räkna med även i fortsättningen. Ulf Kristersson har som det ser ut nu inte fått något mandat eller någon majoritet att regera enbart med de tre andra allianspartierna. Den verkliga majoriteten skulle Ulf Kristersson däremot få om han accepterade politiskt stöd av Sverigedemokraterna, som med sina 62-63 mandat ligger om en tung klump mellan de rödgröna och alliansen men som ingetdera blocket ens vill ta i med tång.

Naturligtvis kommer inte Ulf Kristersson att vända sig till Jimmie Åkesson för att få stöd för att bilda regering. Det är helt uteslutet med tanke på att alla fyra allianspartierna samfällt upprepade gånger har tydliggjort att man inte tänker söka stöd hos SD. De har surrat sig fast vid masten när det gäller samröre med SD att de inte kan ändra sig utan att tappa all politisk trovärdighet.

Därför återstår för Ulf Kristersson att vända sig till socialdemokraterna. Men den invit han kom med till Löfven idag var så grov att den enda reaktion som kunde komma från Stefan Löfven var ett blankt nej. Något annat hade nog inte Ulf Kristersson förväntat sig heller men han kunde i alla fall säga till sig själv att han hade försökt bryta blockpolitiken. Något som han naturligtvis inte hade gjort. Blockpolitiken är fastare cementerad än någonsin.

Löfven var minst sagt salvelsefull när han idag gav sitt besked till de borgerliga:

”Jag tänker inte bli något stödparti åt alliansen”, förklarade Löfven på sin presskonferens.

Det enda som skulle kunna få Stefan Löfven att stödja en borgerlig regering vore om han själv erbjöds att bli statsminister, något som naturligtvis är fullkomligt uteslutet.

Löfvens besked idag var istället återigen att han tänker sitta kvar som statsminister fram tills valresultatet är så klart och man kan se vilket block som egentligen har vunnit valet. Det gör han rätt i. Löfven har ingen anledning att avgå just nu när läget fortfarande är minst sagt ovisst.

Nästa måndag blir det omröstning i riksdagen om statsministerposten. Har det inte nåtts någon förhandlingslösning i regeringsfrågan innan dess, kommer Stefan Löfven med all sannolikhet att röstas bort som statsminister både av alliansen och av SD. Men vi är inte där än.

Läget är just nu inte bara låst. Någon verkar dessutom ha kastat bort nyckeln till den dörr som ska öppnas för att en regering ska kunna bildas i Sverige. För ögonblicket ser det becksvart ut. Samtidigt vet alla parter att Sverige måste ha en regering. Sverige måste styras av en regering som är kapabel att fatta beslut.

Dagens politiska utspel innebär naturligtvis inte att sista ordet är sagt i regeringsfrågan. Utspelen ska istället ses som positioneringar inför de förhandlingar mellan de rödgröna och alliansen som måste till för att en regering ska kunna bildas som inte störtas vid första bästa omröstning i riksdagen.

Samtidigt kom det idag ett mycket egendomligt utspel från Sverigedemokraterna. I ett inlägg på Facebook skrev partiets gruppledare i riksdagen, tillika chefsideologen Mattias Karlsson, att ”våra (politiska) motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kultur och vår nations överlevnad”.

”Det finns bara två val”, skrev Karlsson. ”De är seger eller död”.  Han svamlade också om förtryck av svenska folket från de gamla makthavarnas sida.

Utspelet väckte stor uppmärksamhet men bidrog knappast till att öka Sverigedemokraternas trovärdighet. SD har med detta målat in sig ännu djupare i ett hörn som det blir allt svårare att ta sig ut ur. Har de andra partierna tidigare sett på SD som en främmande fågel i svensk politik, så ser de efter det här utspelet SD som ett parti styrt av politiska pajasar.

.