Leve Macron, leve Frankrike, leve Europa! Ja, detta vill jag uttrycka när det nu står klart att vänsterliberalen Emmanuel Macron blir Frankrikes näste president. Det betyder att Frankrike och inte minst Europa kan pusta ut. Extremhögern i Frankrike vann inte den här gången heller.

Eftersom rösterna i det franska presidentvalet ännu inte är färdigräknade när jag skriver detta, så får jag lita på opinionsmätningarna och preliminära valresultat. Som det ser ut just nu, strax före klockan 22.00 på söndag kväll, vinner Macron med 65.7 procent av rösterna mot 34.3 procent för extremhögerns kandidat Marine le Pen. Dessa siffror kan förändras.

Oroande var dock att valdeltagandet i Frankrike idag var historiskt lågt, bara 74 procent. Det var dock väntat att valdeltagandet skulle bli lägre än normalt.

Det hjälpte inte Marine att hon efter den första valomgången för två veckor sen tog time out från posten som partiledare i Front National (Nationella Fronten) och därmed försökte distansera sig från sitt eget parti. Hon ser ändå bara ut att ha tagit hem en dryg tredjedel av de franska väljarnas röster.

Bara, förresten. Det är inte så bara. Det är väldigt mycket. När hennes far, Jean-Marie Le Pen, 2002 kandiderade till Frankrikes president och gick vidare till den andra valomgången blev hans röstandel den gången bara hälften så stor som Marine Le Pens resultat var idag.

Det betyder att Front National går framåt i den franska politiken. Marine le Pens invandrarkritiska politik, hennes förakt för EU, för globaliseringen, hennes vänsterradikala löften om 35 timmars arbetsvecka och hennes flirt med president Vladimir Putin i Ryssland, har lockat fler franska väljare till partiet än någon gång tidigare.

Samtidigt lägger den vänsterliberale Emmanuel Macron beslag på nära två tredjedelar av rösterna, vilket ger honom en mycket stark ställning i fransk politik framöver, i varje fall om man tittar på själva presidentskapet. Å andra sidan kan han få problem att få igenom sin politik i Nationalförsamlingen, det franska parlamentet. Macrons nybildade politiska rörelse (inte parti), En Marche, har teoretiskt små chanser att samla särskilt många mandat i det val till nationalförsamlingen som ska hållas i juni. Macron kommer att få problem att vaska fram kandidater som klarar av uppdraget att sitta i parlamentet.

Om vi bortser från de inrikespolitiska implikationerna i Frankrike efter presidentvalet så jublar omvärlden utanför Frankrike. Den första att gratulera Emmanuel Macron till segern i presidentvalet var ingen mindre än Storbritanniens premiärminister Theresa May. Theresa May som nu har uppdraget att förhandla ut Storbritannien ur EU. Ändå lyckönskade hon EU-vännen Macron, vilket är intressant. Samtidigt vet alla att Theresa May från början ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU.

Med Macron kommer Frankrike att föra en EU-vänlig politik. Frankrike kommer tillsammans med Tyskland att förbli grundbulten i EU. Macron har också lovat att modernisera Frankrike. Han tänker försöka göra arbetsmarknadspolitiken mera flexibel, ge arbetsgivarna större makt men ändå bibehålla en social arbetsmarknadspolitik. Han har lovat att banta den offentliga sektorn, som idag står för 57 procent av Frankrikes bruttonationalprodukt, vilket är mycket stort.

Men Macron kommer inte att få det lätt. Han kommer att möta hårt motstånd från de normalt mycket konservativa franska fackföreningarna. Fransmännen hyllar sin starka stat och sin stora offentliga sektor, som idag ger många fransmän jobb. Att banta bort offentliga jobb låter sig inte göras i brådrasket, i varje fall inte i Frankrike.

Det är ingen enkel uppgift Macron har framför sig. Risken är att han tvingas kompromissa än till höger, än till vänster och till slut bli så urblekt som president att han börjar jämföras med den nu avgående socialistiske presidenten Francois Hollande, som också lovade vitt och brett inför presidentvalet men inte lyckades åstadkomma särskilt mycket – något som till slut gjorde honom så impopulär att han inte ens vågade ställa upp som kandidat för en ny presidentperiod.

Macron kommer att få uppleva sina första 100 dagar seglande omkring på ett gyllene moln. Han kommer att bli Europas politiska gullegris (om han inte redan är det). Han kommer att beskrivas som politikern som knäckte extremhögern och hindrade den att ta makten i Frankrike. Med sin ungdom och sin personlighet kommer han att framstå som en politikens Fågel Fenix.

Men frågan är hur mycket som kommer att finnas kvar av segerglansen när Frankrike om fem år ska gå till presidentval igen.

Ändå gläds jag med Macron. Jag älskar Frankrike, detta mångfacetterade land med sina fantastiska traditioner. Jag är frankofil uti fingerspetsarna. Jag älskar det franska språket. Jag älskar den franska kulturen, litteraturen, konsten och musiken.

Jag tycker dessutom att Frankrikes nye president är oemotståndlig.