Det är synd om de romska tiggarna. Ja, det brukar man säga. Det är säkert också sant. Ändå upplever många att vissa tiggare har börjat bli alltmer hotfulla i sin jakt på pengar.

Jag vet att man inte får berätta det jag nu ska berätta. Men jag gör det ändå. Det handlar om de romska tiggare i Västerhaninge som jag har skrivit om flera gånger tidigare här på min blogg och som nu har börjat bli alltmer aggressiva i sitt uppträdande. Till att börja med gjorde de inget större väsen av sig. De bara satt där utanför butikerna och sträckte ut sina pappmuggar för att få en eller annan krona av givmilda västerhaningebor.

Men nu har tiggarmetoderna blivit alltmer aggressiva. Det är till och med så att tiggarna uppträder hotfullt mot dem som inte ger dem några pengar. Jag har bevis för detta.

I förrgår åkte min man Bosse med tre papperskassar med tidningar till den återvinningsstationen som ligger bakom Västerhaninge centrum – precis som han brukar göra varje vecka. Hemma hos oss är vi storkonsumenter av dagstidningar och varje vecka släpar Bosse bort dessa tidningar till sopstationen.

När han kom dit i onsdags fick han se att en tiggare hade tagit plats bland sopcontainrarna. Bosse tog först ingen större notis om detta. Han parkerade bilen framför containrarna, steg ur bilen, öppnade bakdörren och tog ut två av de tre papperskassarna med tidningar som låg i bilens baksäte. Han gick fram till den sopcontainer som var avsedd för tidningsavfall och tömde de båda påsarna där.

När han vände sig om upptäckte han att tiggaren rusat fram till hans bil och dragit ut den tredje påsen med tidningar, som han sen bar fram och tömde i containern. Bosse brydde sig inte så mycket om det heller men tyckte att det var konstigt och obehagligt. Han behövde ju ingen hjälp med tidningarna. Det klarade han av själv. Så han steg in i bilen igen, slog igen dörren och startade motorn.

I samma ögonblick rusade tiggaren fram till bilen, slog hårt med knytnävarna på sidorutan och skrek något som Bosse först inte förstod. Bosse öppnade dörren och undrade vad tiggaren ville.

– I shall have money, skrek rumänen.

– Nej, sa Bosse, du får inga pengar. Jag har inte bett om någon hjälp. Du jobbar inte åt mig.Jag klarar själv av att slänga mina tidningar i containern.

Det skulle han aldrig ha sagt. Tiggaren skrek på dålig engelska:

– I work for you!!! You have to give me money. I work for you!

Du jobbar inte åt mig, svarade Bosse, som kände sig alltmer obehagligt till mods. Han upplevde tiggaren som hotfull och aggressiv och kände att det gällde att så snabbt som möjligt komma därifrån.

När han kom hem berättade han om episoden för mig. Jag tyckte också att det var obehagligt. Samtidigt menade Bosse att tiggarna nu hade bestämt sig för att inte bara tigga pengar utan faktiskt också jobba för dem. Men att tvinga folk att ta emot tjänster som ingen bett om tyckte Bosse var något övermaga.

– Jag behövde ingen hjälp med tidningarna. Jag betalar för sopåtervinningen till kommunen. Jag ska inte behöva betala en gång till för att få lämna tidningarna på sopstationen.

Tiggeriet i Sverige håller på att bli alltmer konfliktfyllt. Man kan tycka att det är tragiskt att dessa rumäner måste åka till Sverige för att tjäna pengar. Men när de börjar uppträda hotfullt och kräva att folk ska ge dem pengar genom att hitta på en jobb som ingen efterfrågar, då börjar tiggeriet ta sig oacceptabla former.

Samtidigt berättade vår granne att den romska tiggerska som tillbringar sina dagar utanför Hemköps butik i Västerhaninge centrum häromdagen hade hotat henne när Gunilla inte hade köpt en grillad kyckling till henne i butiken.

När vår granne skulle gå in i affären för att handla mat ropade tiggerskan något åt henne som hon först inte förstod. Det enda hon hörde var att det handlade om "kyckling". När vår granne kom ut från affären med sina matkassar frågade tiggerskan om Gunilla hade köpt en grillad kyckling till henne. Nej, det hade hon inte. Då blev kvinnan så upprörd att hon skällde ut Gunilla, som tyckte att hon inte hade någon anledning att köpa en grillad kyckling till den här kvinnan. Ville kvinnan ha grillad kyckling, så kunde hon väl gå in i affären och köpa den själv.

Jag tycker att det här är olyckligt och obehagligt. Det är en sak att tusentals romer kommer hit för att tigga pengar. Men den dag de börjar kräva pengar och uppträda hotfullt om de inte får betalt, så har en gräns överskridits.

Mer än så vill jag inte säga. Bollen ligger hos regering och riksdag att hantera tiggarfrågan. Något konkret har ännu inte kommit från det hållet. Under tiden blir tiggarnas situation bli alltmer desperat.