Det är flera dagar sen jag skrev någonting här på min blogg. Det beror dels på att jag har haft mycket att göra, dels på att jag under hela gårdagen inte hade någon surf kvar i min dator. Därför kunde jag inte använda datorn men nu är den fulladdad med massor av Megabits igen.
Idag tänkte jag ta upp ett mycket känsligt ämne, nämligen klimatfrågan. I Sverige – liksom i stora delar av den västliga världen – får man bara ha en åsikt i klimatfrågan, nämligen att utsläppen av koldioxid, om de inte stoppas, gör att vi snart kommer att förgås antingen av hetta, svält och uttorkning eller av översvämningar, orkaner, tromber, tropiska stormar och andra fasansfulla oväder.
Själv har jag alltid förhållit mig lätt skeptisk till de värsta klimatlarmen. Många av dem har redan visat sig vara kraftigt överdrivna, för att inte säga felaktiga. Många är redan överspelade. Klimatdebatten har de senaste åren nästan tynat bort av brist på näring. Visserligen nämner politiker och experter ordet "klimatförändringar" så ofta de kan som ett av många politiska slagord. Men ingen vet egentligen vad de menar, kanske inte de själva heller. Det har blivit ett mantra utan engagemang och innehåll. Det beror kanske på att många har insett att klimatet alltid förändras, alltid har förändrats och alltid kommer att förändras.
Jag ifrågasätter inte att utsläppen av koldioxid är skadliga och därför bör begränsas av många skäl. Däremot tror jag att människans utsläpp av koldioxid i de verkligt stora sammanhangen är som en droppe i havet jämfört med naturens egna krafter. Människans förmåga att förstöra naturen kan aldrig mäta sig med naturens egna våldsamma och naturförstörande krafter. Man behöver bara läsa några böcker om universums ursprung och utveckling för att förstå att vi människor är som mikroskopiska myror utan betydelse varken för jordens eller världsalltets överlevnad.
Men idag kom en mycket intressant nyhet, som kablades ut av Tidningarnas Telegrambyrå TT. Den handlade om isen i Arktis, alltså Nordpolen. I många år har experterna konstaterat att isen i Arktis har smält mer och mer under somrarna. Detta har setts som ett av de säkraste tecknen på den globala uppvärmningen med alla de fasor den kan föra med sig i form av bland annat höjda vattennivåer i världshaven.
Det nya är att forskare för första gången har lyckats mäta isens VOLYM och inte bara dess UTBREDNING som man tidigare gjort. Detta tack vare data från en ny forskningssatellit (Cyrosat-2) som skickades upp 2010 och som mäter förändringar i isens tjocklek (och inte bara utbredning) med hjälp av radar.
De här resultaten visar att isen i Arktis är mycket mer motståndskraftig mot klimatförändringar än man tidigare trott. Isen kan återhämta sig snabbt om den bara får chansen. Rapporten, som tagits fram av brittiska forskare, visar att isen i Arktis mellan 2010 och 2012 minskade med 14 procent. Men sedan hände något: På hösten 2013 hade isens volym ökat igen med 33 procent och hösten 2014 med 25 procent, alltså inte bara en återhämtning utan en kraftig förtjockning.
Forskningsrapporten visar även att den s k fleråriga isen, alltså den is som består under en hel sommar utan att smälta, den isen uppvisar samma mönster. Volymen av denna nästan fördubblades mellan 2012 och 2013, från 3 700 kubikkilometer till 6 950 kubikkilometer.
Så naturens motståndskraft är stor. Det betyder inte att man i fortsättningen helt ska nonchalera nya klimatlarm. Allt han hända. Allt kan förändras och det kan gå fort. Men det kan också förändras i rakt motsatt riktning än man tidigare varit inställd på.
I förra veckan hävdade till exempel forskare att vi, istället för att gå mot varmare väder, om några år går mot en ny miniistid, alltså en sådan istid vi hade i Sverige under 1600-, 1700- och första delen av 1800-talet. Denna istid har kallats "Lilla istiden". Den kan alltså mycket väl komma tillbaka.
En annan reflektion på samma tema : Vad händer om snön i de svenska fjällen aldrig hinner smälta den här sommaren? Det ligger ju fortfarande mycket snö kvar i de delar av fjälltrakterna som normalt är snöfria vid den här tiden på året. Jag ska naturligtvis inte måla fan på väggen och skrämma upp er med att en ny istid är på väg, men det är på det här sättet istider brukar börja. Snön (isen) hinner inte smälta undan på sommaren. Sedan lagras den på och lagras på och lagras på…
Naturen är i vilket fall som helst oberäknelig, i varje fall ur ett strikt mänskligt perspektiv.