När man befinner sig på landet går allt väldigt långsamt. Det har jag upplevt sen Bosse och jag kom hit till Älvhyttan den 16 juni, i första hand för att anordna den konstutställning i Grythyttan under två dagar som jag hade blivit inbjuden till, i andra hand för att förbereda en längre vistelse i denna underbara bygd.

I samband med mitt förra inlägg lovade jag att förklara varför konstutställningen blev en katastrof och ett fiasko. Men jag har inte kunnat ta mig samman att skriva en enda rad på min blogg. Skrivkrampen har slagit ut min kreativa förmåga. Dessutom har den tryckande värmen och den ständiga tröttheten efter mina träningspass på cykeln gjort mig oförmögen att skriva en enda rad.

Idag har jag samlat ihop resterna av mig själv och bestämt mig för att berätta vad som hände – eller snarare vad som  i n t e  hände. På fredagen den 16 juni, dagen före vernissagen, åkte jag med mina tavlor från Tungelsta direkt till Grythyttan medan Bosse åkte med sin bil till Älvhyttan, bl a för att lilla Ingrid skulle slippa vistas i en varm bil under för många timmar.

När jag kom fram till Grythytte Quarn packade jag ur mina tavlor ur bilen. De tunga tavlorna togs om hand av den man och kvinna som drev kvarnen, Kristina och hennes pojkvän Ulf. Till min stora sorg upptäckte jag omedelbart att den vackraste tavlan saknades, ”Grythytteälven”.

Hade Bodde glömt den när han tidigt på morgonen packade in tavlorna i min bil? Stod den kvar i vardagsrummet i Tungelsta? Eller hade den hamnat i främmande händer? Det var min första motgång, en motgång som dock gick att uthärda.

Hela morgonen och under den 30 mil långa bilresan till Grythyttan hade jag känt mig konstigt trött, ja nästan sjuk. Jag visste inte vad det var. Det kändes som om jag bara ville lägga mig ner och sova. Därför förklarade jag för värdparet på Grythytte Quarn att jag inte orkade vara med och hänga tavlorna. Jag måste åka till Älvhyttan och lägga mig. Jag var helt utmattad. Det hade man all förståelse för.

När jag kom till huset i Älvhyttan gick jag direkt upp i sovrummet och kastade mig på sängen utan att klä om. Jag började skakas av frossbrytningar och kände hur febern steg och steg. Bosse bjöd mig på lite kaffe men jag orkade inte äta något. Istället tog jag på mig nattlinnet och lade mig i sängen för att inte gå upp mer den dagen. Klockan var då bara något över fem på eftermiddagen.

Hela kvällen och natten värkte varje muskel och varje led i kroppen som om någon hade slagit sönder hela min kropp med en slägga. Samtidigt som jag skakade av feberfrossa var kroppen stekhet. Febern började till slut nå 40 grader. Jag tog aldrig tempen men den feber jag plågades av den kvällen och den natten hade jag aldrig upplevt tidigare. Under några hemska timmar trodde jag att jag var på väg att dö.

Det kändes som om allt blod i kroppen kokade. Huvudet sprängde av värk. Aldrig har jag känt mig så sjuk och så illamående. Det värsta var att jag inte förstod vad jag hade drabbats av.

Under två dygn låg jag så. På lördagsmorgonen, dagen för vernissagen, skrev jag ett kort sms till arrangören i Grythytte Quarn, Kristina Henriksson, och beklagade att jag hade legat sjuk i 40 graders feber hela natten och att jag inte kunde komma till vernissagen. Kristina hade all förståelse för detta. Den skräck för att smittas av infektioner som föddes under covidpandemin lever kvar.

Inte heller på söndagen orkade jag åka dit. Det är första gången som jag har missat att vara närvarande vid min egen konstutställning. Jag upplevde det som ett stort nederlag, inte minst därför att mitt måleri betyder så mycket för mig. Framförallt var jag orolig för vad jag hade drabbats av. Var det covid-19? Möjligt men knappast troligt. Hade jag drabbats av värmeslag? Under bilresan till Grythyttan hade jag inte druckit en enda droppe vatten trots att det var hett ute. Men bilen har god AC så jag kände aldrig att jag blev överhettad. Värmeslag drabbas man av om man har vistats i många timmar i solen utan skydd. Det hade inte jag.

Var det mina djävulska diabetestabletter som hade straffat mig? Kanske, och då i kombination med värmen och uttorkningen. Den sorts blodsockersänkande medicin som jag hade ätit fram till den här dagen hade just svåra muskel- och ledsmärtor som en vanlig biverkning. Medicinen heter Sitagliptin.

Efter den fredagen slutade jag ta blodsockermedicinen. I en vecka höll jag upp eftersom blodsockervärdena förblev normala trots att jag inte åt några tabletter. Men häromdagen såg jag att blodsockret började stiga igen. Då fanns det bara en utväg: Att börja äta Metformin igen, de tabletter som jag hade ätit sen början av februari i år men som jag hade slutat med för över en månad sen på grund av medicinens svåra biverkningar. Jag hade – liksom de flesta – drabbats av svåra magsmärtor, illamående, diarréer och trötthet. Men nu hade jag inget val. Igår började jag  äta Metformin igen – men har på eget bevåg sänkt dosen jämfört med tidigare.

Vad hände med konstutställningen, då? Den hade jag nästan glömt. Dagen efter utställningen frågade jag Kristina Henriksson om hon hade sålt några tavlor under helgen. Det hade hon inte. Inte en enda tavla blev såld trots att det hade kommit mycket folk. Det var mycket ovanligt. Ett rent fiasko, alltså. Nu står alla tavlorna lutade mot väggen i vardagsrummet i Älvhyttan. Å andra sidan gråter jag inte. Mina målningar är mina barn. Jag har fött dem själv och ju mer jag älskar dem, desto svårare är det att lämna dem ifrån mig.

När jag ställde ut på samma ställe i Grythyttan sommaren 2018 blev utställningen en stor succé. Jag sålde många tavlor och det kom massor med folk. En utställning som blev både lyckad och uppskattad. På den tiden – för fem år sen – var jag fortfarande en glad och ganska lycklig tjej utan någon depression eller nedstämdhet som gör sig påmind varje dag.

Hade jag inte blivit sjuk den här gången utan varit närvarande vid utställningen i den gamla kvarnen hade jag kanske lyckats kränga en eller annan tavla. Det sägs att folk uppskattar att konstnären är närvarande på vernissagen. Det brukar bättra på köpintresset. Men i år svek jag både min egen utställning, mina besökare och mig själv.

Allt kändes meningslöst. Varför tackade jag ja till den här utställningen när jag ändå inte kunde vara med själv? Men jag visste ju inte att jag skulle drabbas av skyhög feber och smärtor i hela kroppen. Och jag ställer mig fortfarande frågan: Är det något allvarligt fel med mig förutom att jag lider av något förhöjt blodsocker?

När jag har avverkat mina träningspass på racercykeln under de här dagarna har jag varit exceptionellt trött efteråt, ja oförklarligt trött. Så trött brukar jag aldrig vara efter träningen – förutom vid ett tillfälle. Precis så här trött kände jag mig ett halvår innan min pancreascancer upptäcktes vintern 2011. Det är oroande.

Bosse har mått bra hittills under vår semester. Midsommaraftonen firade vi på ett något annorlunda sätt. Jag beställde bord på Stadshotellet i Nora. Vi var praktiskt taget ensamma i restaurangen. Det gjorde inget för där åt vi en fantastisk middag med pepparstek, en underbar sås, kokt sparris och en fantastisk potatisrätt. Bosse beställde en glass i jätteformat som dessert. När middagen var över och vi skulle gå tillbaka till bilen var han så mätt att han nästan inte kunde gå.

Väl hemma på gården väntade lilla Ingrid på oss. Hon är den av oss som har varit lyckligast under den här tiden. I förmiddags klättrade hon upp på taket på huset. Bosse tvingades klättra upp på en stege för att få ner henne på marken igen.

Och igår fångade hon sitt livs första fågel men den fick hon inte behålla. Bosse drog den ur munnen på henne i hopp om att kunna rädda fågelns liv. Men när han upptäckte att den lilla fågeln var så allvarligt skadad att den inte kunde flyga tvingades Bosse fatta ett tragiskt men nödvändigt beslut. Ni förstår vad jag menar.

Jag återkommer med fler rapporter, inte bara härifrån Älvhyttan utan kanske också från den stora världen.