Acko Ankarberg given KD-ledare – men vad händer med politiken när kvinnorna tar över?

Det grämer mig lite grand att Expressen idag kunde berätta att kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson sagt ja till att ställa upp som ny partiledare för KD. Jag har i flera dagar tänkt skriva här på min blogg att det är just Acko Ankarberg som borde bli Göran Hägglunds efterträdare. Nu avslöjar hon det själv – utan min medverkan.

Jag har i flera år tyckt att Acko Ankarberg är värd ett högre politisk post än partisekreterarens. Hon är politiskt mycket erfaren. Hon är karismatisk. Hon är kunnig, påläst, stark och tuff. Hon är 50 år. Det är en bra ålder för att bli partiledare. Då har man hunnit skaffa sig tillräckligt många politiska erfarenheter och vet hur slipstenen ska dras. Jag är övertygad om att Acko Ankarberg kommer att bli en betydligt starkare partiledare än vad Göran Hägglund har varit.

Men Acko Ankarberg står inte utan konkurrens. Den främsta konkurrenten är en annan kvinna, Ebba Busch Thor, kommunalråd för KD i Uppsala. Hon har i flera år spåtts en lysande politisk framtid. Jag tror dock inte att hon räcker till, i varje fall inte än. Förlåt att jag säger det men de bilder ni ser på henne här gynnar nog inte heller hennes politiska karriär just nu. Hon har mera imagen av en jetsettjej hämtad från Stureplan än en blivande partiledare. Men även Ebba Busch kommer att växa till sig. Kristdemokraterna vill nog också låta henne få stå på tillväxt ett tag till. Kanske blir hon partiledare hon också så småningom.

Om Acko Ankarberg blir den nya KD-ledaren, så blir hon den fjärde kvinnliga partiledaren i Sverige idag. Moderaterna styrs sen en månad tillbaka av Anna Kinberg Batra.

Annie Lööf, som på några år verkligen har växt till sig som politiker, är idag en oomstridd ledare för centerpartiet. Hon tar för sig av makten på ett imponerande sätt.

En politisk toppfigur som visserligen befinner sig utanför riksdagen är Gudrun Schyman, taleskvinna för Feministiskt initiativ. Och det kommer säkert inte att dröja länge förrän Jan Björklunds tid som folkpartiledare är ute. Maktkampen om posten har redan startat. Och även här är det en kvinna som figurerar i kulisserna, nämligen förra EU-ministern Birgitta Ohlsson. Hon har redan starkt stöd i partiet och hon är säkert sugen på att bli ordförande för folkpartiet.

Så om bara något år har kanske Sverige fem kvinnliga partiledare. Då infinner sig den intressanta frågan: Vad händer med svensk politik om den i så stor omfattning styrs av kvinnor? Vad betyder det för politikens innehåll?
Vad betyder det för statusen för politikeruppdraget som sådant? Blir det så att statusen för politikerna sjunker om alltfler kvinnor tar över de ledande posterna? Det jag säger är inte illasinnat men historien har visat att de yrken och arbetsuppgifter i samhället som domineras av kvinnor hittills har haft lägre status, lägre löner och mindre attraktionskraft hos män. Det är så vi har fått vår starkt segregerade arbetsmarknad med stora kollektiv av lågavlönade kvinnor, medan männen alltid har intagit de ledande, överordnade positionerna.

Blir politiken ett "låglöneproletariat" om kvinnorna tar över? Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att den
tiden är förbi. För de kvinnor som får makten i politiken är ju faktiskt också de som fattar de viktiga politiska besluten, som är med och styr opinionen och lägger grunden till värderingarna. Men det är viktigt att redan nu ställa frågan.

Som alltid är det kontraproduktivt med könssegregerade yrken. Det gäller även politiker. Verklig jämställdhet innebär ju inte att kvinnorna tar över männens alla topposter utan att män och kvinnor rättvist och jämlikt
d e l a r på dessa poster. Politiken ska ju formas av män och kvinnor i samarbete och politikernas könsmässiga sammansättning måste naturligtvis avspegla samhället.

Det finns mycket mer att säga om detta och det vore tacknämligt om den här frågan dryftades i den allmänna debatten – om inte annat så för att stämma i bäcken och förhindra att män flyr politiken därför att fler kvinnor kommer upp på ledande poster. Men det vi ser idag är ändå oerhört glädjande för en gammal barrikadkämpe för kvinnans rättigheter som jag. Lycka till alla kvinnliga partiledare!