På nyårsafton läste jag en artikel i en kvällstidning som handlade om 61-åriga Ewa som hade arbetat som fritidsledare och stöttat ungdomar under fyrtiofyra år av sitt liv. Hon hade hjälpt många unga killar att komma på rätt köl när de var på glid utför. Hon hade trivts med sitt jobb. Hon tyckte att hon hade ägnat sitt liv åt något meningsfullt.

Men så plötsligt när hon hade fyllt sextio förklarade hennes arbetsgivare att hon inte behövdes längre. Hon fick sparken. Hon hade gjort sitt. Ewa förstod ingenting. Vem skulle nu ta hand om de ungdomar som behövde hennes hjälp och stöd? Hon hade blivit utsparkad, förmodligen på grund av hennes alltför höga ålder.

Aldrig hade hon känt sig så kränkt och så förolämpad. Hon var för gammal. Hon var inte lönsam längre. Hon behövdes inte längre. Hon skulle sopas ut tillsammans med det övriga skräpet på golvet.

61-åriga Ewa räknade inte med att få något nytt jobb. Hon tog istället ut sin pension och flyttade till Malta. Där lever hon idag ett lyckligt liv även om hennes pension från Sverige inte räcker särskilt långt. Men flytten var det enda hon kunde göra för att inte förlora sin självaktning och meningen med sitt liv.  

Sverige hade svikit henne. Åldersrasismen hade slagit sina vassa klor i henne. Samtidigt kände hon att samhällsklimatet i Sverige höll på att bli alltmer outhärdligt. Den växande rasismen oroade henne. Hon ville inte vara med längre. Hon drog.

Jag tycker att hon gjorde rätt. Hon kommer inte att leva något lyxliv på Malta men hon kanske kommer att känna att de återstående åren kan ge henne glädje och harmoni.

Framförallt befinner hon sig tillräckligt långt från Sverige för att slippa känna av de iskalla vindar dom blåser här, den ökade brottsligheten, de accelererande gängmorden, sprängningarna, rasismen, fientligheten.

Hon slipper se regeringen stå totalt handfallen inför de gigantiska problem som redan är här. Hon slipper se en regering utan handlingskraft och en statsminister som inte har förstått vartåt samhällsutvecklingen har varit på väg, en statsminister som hummar och mumlar men som inte gör det en statsminister ska göra, nämligen att leda landet, att ingjuta framtidshopp hos människor, få människor att känna att det är meningsfullt att leva.

Jag har på senare tid börjat känna på samma sätt som Ewa som flyttade till Malta. Ibland känner jag att Sverige inte är mitt land längre. Sverige är inte det fina, välordnade och framtidsinriktade välfärdsland jag växte upp i. Sverige har blivit en fasad, som snabbt  krackelerar av motsättningar mellan stad och land, mellan unga och gamla, mellan män och kvinnor, mellan fattiga och rika, mellan invandare och infödda svenskar, motsättningar som sliter landet itu och som får oss att inte känna igen oss längre.

Landet krackelerar av orättvisor, rasism och kriminalitet, Varje dag mördas eller misshandlas  en eller flera människor. Vi har en gängkriminalitet som till och med den amerikanska polisen häpnar över.

Samtidigt har vi en poliskår som famlar i mörkret, Men framförallt har vi en regering som vägrar se orsakerna bakom den ökande brottsligheten. ”Vi såg inte detta komma”, sa statsminister Stefan Löfven i en intervju i Agenda för en tid sen. Ett uttalande som han har fått äta upp många gånger.

Uppenbarligen var han den ende som inte såg. Vi andra såg men ingen vågade tala högt om det eftersom den ökande kriminaliteten hade en så nära koppling till etnicitet och klasstillhörighet. Att det var unga män med invandrarbakgrund och papperslösa flyktingar som stod för alltfler av våldsbrotten (inklusive våldtäkterna på kvinnor), det fick man inte prata om.

Sverige har blivit ett land utan framtidstro och utan färdriktning. Regeringen och regeringspartierna verkar inte ha några politiska mål annat än att få regera. Själva regerandet har blivit ett självändamål. Men politiken – var finns den? Ledarskapet, var finns det?

Men det är inte bara en handlingsoförmögen regering som bidrar till förfallet och misstron, till den bristande framtidstron och till generationsmotsättningarna. Klimatdebatten har också lagt sig som en tjock grå smet över samhällsdebatten. Varje dag kan jag i medierna läsa om den snabba undergång som nu väntar oss på grund av den globala uppvärmningen. Den minsta variation i vädret tas som ett tecken på en snabbt framrusande klimatförändring, ett tåg utan bromsar, en planet i rasande fart på väg mot sin egen utplåning.

Jorden brinner sönder. Isarna smälter. De pågående förödande skogs- och stäppbränderna i Australien sägs vara ett starkt bevis på klimatförändringarna. Detta trots att skogsbränder är mycket vanliga i Australien under somrarna. Jag kan bara nämna de bränder som härjade i Australien 2009. I februari det året hade bränderna krävt minst 210 dödsoffer och sågs då som de värsta som någonsin hade drabbat Australien.

Bränderna förstörde den gången över 2000 hem, En yta på 365 000 kvadratmeter föröddes. Många av bränderna var anlagda av pyromaner, vilket inte är någon ovanlig företeelse.

Torkan i Afrika sägs vara ett annat bevis för klimatförändringarna. Det skriver Aftonbladets nya vikarierande ledarskribent Lotta Ilona Häyrynen i en huvudledare på nyårsafton med rubriken ”Vår sista tid är nu”. Hon har fel. Flera länder i Afrika har alltid drabbats av torka eftersom Afrika ligger så nära ekvatorn. Afrika är en kontinent som regelbundet hemsöks av översvämningar, svältkatastrofer och hungersnöd. Detta är inget nytt – hur tragiska och ofattbara dessa katastrofer än är. Torkan i Afrika är ingen effekt av klimatförändringarna. Den är en effekt av klimatet men också av jordförstöring, utarmning och vanskötsel. Det är stor skillnad.

Det värsta med Lotta Ilona Häyrynens är inte att hon målar upp en nattsvart bild av framtiden som en följd av klimatförändringarna. Hon påstår också följande:

”Det finns en sak som skiljer ut vår generation från alla tidigare generationer under mänsklighetens historia: Vi kan se in i framtiden. Och i framtiden har isarna smält etc.”

Tillåt mig att protestera. Vi kan inte alls se in i framtiden, lika lite som äldre generationer kunde göra det. Vi vet inte alls vad som ska hända om 20 – 30 år. Dagens mänsklighet är lika lite som tidigare utrustad med den glaskula som behövs för att veta hur det kommer att bli.

Vad som däremot skiljer oss från tidigare generationer är att vi är duktigare på att göra prognoser om framtiden. Men dessa prognoser är byggda på antaganden, inte på verkligheten. De är resultatet av konstruerade datamodeller. En datamodell matas med ett antal antaganden. Dessa är baserade på de uppgifter som finns tillgängliga idag, alltså hur situationen har varit fram till idag.

Bara om utvecklingen går exakt och linjärt i samma riktning som den hittills har gjort, så kommer vi att kunna säga hur t ex klimatet ser ut år 2050. Men detta är fortfarande bara antaganden, trendframskrivningar och prognoser. Men om utvecklingen inte fortsätter i den riktningen utan byter riktning, ja då spricker datamodellerna. Då spricker prognoserna.

Framtidsmodeller och prognoser slår ofta fel eftersom tillvaron, inte minst naturen själv, har en förmåga att lura oss. Det blir inte alltid som vi tror eller som vi vill.

Det är viktigt att vara varsam med orden. Det är viktigt att iaktta gott omdöme. Ingen kan exakt säga hur framtiden kommer att se ut. Vi kan göra vissa prognoser men man måste alltid räkna med att prognoserna kan slå fel, att datamodellerna var programmerade med fel uppgifter från början.

Jag återvänder därför till det tidigare citatet av statsminister Löfven om gängbrottsligheten: ”Vi såg inte detta komma”. Detta uttalande är ett tydligt bevis på hur dåliga våra makthavare är på att förutse framtiden.

Hur som helst känner jag missmod och sorg över tillvaron här i Sverige just nu. Det finns inget som inger något hopp. Allt andas uppgivenhet. Vi backar in i det nya året, in i det nya årtiondet. Och över oss alla hänger klimathotet – oavsett om det är verkligt eller ej.

När klimataktivisten Greta Thunberg i FN beskyllde världens ledande makthavare och politiker för att ha stulit hennes drömmar och hennes barndom så kände jag en djup smärta. Hennes anklagelser var ju inte bara riktade mot politikerna. De var i lika hög grad riktade mot alla oss andra. Vi skulle alla känna oss medskyldiga till att Gretas barndom hade förstörts därför att för lite hade gjorts för att ändra på klimatet.

Jag tar inte på mig den skulden. Men jag känner den ändå som ett ok på mina axlar. Hur tungt detta ok kommer att kännas framöver vet jag inte. Jag vet bara att det tynger mig idag. Ibland känner jag att jag vill bort från Sverige, flytta utomlands för att kunna andas igen.

Samtidigt älskar jag ju Sverige.