Först vill jag säga att jag idag, fredag, mår mycket bättre. Jag berättade ju att jag igår drabbades av svåra biverkningar efter min tredje vaccinspruta mot covid-19. Det var en spruta med Modernas vaccin.

Hela dagen igår låg jag influensasjuk i sängen med hög feber och frossa. Men hör och häpna: I morse vaknade jag piggare än någonsin. Alla smärtor var borta och febern hade gått ner. Jag mådde nästan som vanligt. Detta bekräftar att det var en biverkning av vaccinet och ingenting annat som hade förorsakat mina influensasymptom. Jag var ju orolig för att jag hade drabbats av en ”riktig” influensa. Så var det nu inte.

Så till alla som kanske oroar sig för den tredje sprutan kan jag säga att ni förmodligen kommer att må pyton under en dag men att besvären sen går över. Vaccinationen är ingenting att oroa sig över.

Det var egentligen inte detta jag skulle skriva om idag. Det var en helt annan sak som hade med Bosses och min hemresa från Spanien att göra. Vi var ju tillbaka i tisdags kväll men den hemkomsten skedde inte utan svårbemästrade besvär och problem som nästan ledde till att vi drabbades av förfrysning. Jag ska snart förklara varför.

Planet anlände fem minuter före ”scheduled time”. Vi fick ut vårt bagage och gick (den långa vägen) mot terminal 4 eftersom terminal 5 befinner sig under ombyggnad. Utanför terminal 4 väntade vi på den shuttlebuss som skulle ta oss till långtidsparkeringen på Arlanda. Så långt var allt gott och väl. Bussen kom innan vi hann frysa ihjäl. Vi klev på.

När jag hade satt mig på en stol i bussen började plötsligt tankarna irra i min hjärna. Var ska vi stiga av? Bussen stannade vid flera hållplatser på långtidsparkeringen men jag hade inte den blekaste aning om vid vilken hållplats vi skulle gå av. Varken Bosse eller jag kom ihåg var vi hade parkerat bilen!

Vi hoppades på slumpen och klev av bussen vid hållplats ”K”. Var det där vi hade parkerat bilen? Ingen aning. Där stod vi plötsligt ensamma med våra tunga resväskor i kylan. Bosse hade inga ytterkläder på sig. Han var bara klädd i en flanellskjorta och en stickad kofta. Han var barhuvad, hade lågskor och inga handskar. Det var minst 7-8 grader kallt ute.

Jag hade däremot klätt mig mera förståndigt. Jag visste ju att temperaturen på Arlanda inte skulle vara lika hög som temperaturen i Malaga. Man får klä sig därefter. Jag hade tights, blus, en tjock kavaj, varma läderstövlar och en fuskpälsjacka samt handskar på mig. Likafullt frös jag, särskilt när jag vände kroppen mot norr och möttes av den kalla nordliga motvinden.

Till saken hör att den jättelika parkeringsplatsen, som har namnet Beta P2 och förvaltas av Swedavia (tidigare Luftfartsverket), var proppfull med bilar. Det handlade om tusentals bilar. Samtliga bilar var dessutom täckta av 2 cm rimfrost. Alla bilar såg därför exakt likadana ut. Att försöka hitta en svart Audi på denna gigantiska parkeringsplats var som att leta efter en nål i en höstack.

Bosse och jag trotsade elementen. Vi började irra runt bland de parkerade bilarna. Jag klickade på startnyckeln till Audin för att se om någon bil blinkade gult. Men nej. Min bil fanns inte där.

Vi särade på oss och gick åt var sitt håll. Jag som är raskare gav mig iväg på en längre utflykt över parkeringsplatsen. Jag hoppade över (”hoppade” var kanske för mycket sagt) staket efter staket i jakten på den bil som skulle befria oss från en oundviklig förfrysning. Jag rusade från den ena busshållplatsen till den andra. Jag försökte minnas hur det såg ut just där vi hade parkerat bilen sexton dagar tidigare. Men jag kände inte igen mig någonstans. Det såg likadant ut överallt.

Nu var det dessutom precis lika mörkt ute som det var när vi vid 04.30-tiden måndagen den 15 november hade kört in och parkerat bilen på långtidsparkeringen. Det var dessutom då som vår första stora motgång drabbade oss under den här resan, det vill säga när jag upptäckte att någon av oss – eller båda – hade glömt min rosa ryggsäck hemma. Ryggsäcken innehöll min dator, bank-ID-dosa, böcker, dagbok, smörgåspaket, kablar och laddare av olika slag, min sminkväska med mera med mera.

Chocken och upptäckten av vårt förfärliga slarv gjorde att vi helt missade att kolla vilken busshållplats som låg närmast till och var bilen var parkerad bland de andra tusentals bilarna. Dessutom såg vi hur shuttlebussen kom körande mot den närmaste hållplatsen. Vi fick bråttom för att inte missa skjutsen till terminalen.

Att vi inte hade den blekaste aning om var bilen hade parkerats var dock inget som bekymrade mig under spanienvistelsen. Jag såg överhuvudtaget inte att det låg ett stort problem förborgat i detta faktum. Det var först när vi satt på bussen till långtidsparkeringen på Arlanda i tisdags kväll som jag kom på att jag inte hade den minsta koll.

När vi steg av bussen och tittade ut över de frosttäckta bilarna som stod tätt, tätt ihoppackade insåg jag att vi skulle få problem. Men då var det redan för sent. Vad skulle vi göra? tänkte jag när jag irrade omkring på den på mänskligt liv totalt tomma långtidsparkeringen. Inte en levande varelse så långt ögat nådde, bara frostbitna, kalla bilar och några tomma busshållplatser.

Paniken började komma men jag insåg att jag måste bemästra paniken. Jag försökte rekonstruera hur vi hade kört in på parkeringsplatsen två veckor tidigare. Jag minns att vi omedelbart efter infarten hade tagit till höger och kört en ganska kort sträcka tills vi hittade en ledig parkeringsplats. Jag minns också att en busshållplats fanns bara några meter därifrån. Men vilken busshållplats var det? Det finns ju många busshållplatser på långtidsparkeringarna på Arlanda.

Plötsligt hörde jag en människa vråla: ”Elisabet!” ”Elisabet, var är du? Jag håller på att frysa ihjäl! Jag håller på att frysa ihjäl!”

Det var Bosse som skrek. Jag upptäckte honom där han irrade omkring barhuvad, barhänt med bara sin tunna kofta på sig och släpande på två tunga resväskor. Jag måste hjälpa honom, tänkte jag. Jag kan inte låta Bosse frysa ihjäl på långtidsparkeringen medan jag letade efter bilen.

Plötsligt hittade vi ett litet hus. Huset innehöll toaletter och en elcentral. Jag kände på dörrhandtaget och fruktade att dörren skulle vara låst. Men nej, Dörren gled upp och vi rusade in i det lilla huset. En underbar värme slog emot oss. Här skulle vi i alla fall inte frysa ihjäl, tänkte jag. I värsta fall fick vi tillbringa natten på den här toaletten  – eller också fick vi ta in på ett flygplatshotell i närheten.

Vi slog oss ner på en bänk. När den värsta frossan hade lagt sig började jag tänka strategiskt. Vad skulle jag göra nu? Vi hade klarat oss undan förfrysning men vi hade fortfarande inte hittat bilen.

Plötsligt kom jag på att jag hade med mig papperen på bekräftelsen av den förbokade parkeringsplatsen. Jag har alltid alla papper med mig i handväskan för säkerhets skull …

Jag hittade papperen från Swedavia. Längst ner på den första sidan stod ett telefonnummer. Om jag ringer dit kanske någon svarar. Då kan jag berätta att vi just har anlänt från Malaga men att vi inte kan hitta vår bil på långtidsparkeringen.

Efter ett oändligt antal signaler svarade plötsligt en vänlig dam. Jag förklarade vårt predikament, nämligen att vi befann oss någonstans på långtidsparkeringen men att vi inte kunde hitta vår bil. Vi hade också varit nära att drabbas av köldskador.

Kvinnan i andra ändan funderade en stund. Sen sa hon: ”Vi ska försöka hjälpa er. Jag skickar ut en bil med några mannar som kan hjälpa er att leta efter er bil.”

Jag förklarade att vi befann oss vid busshållplats ”L” så att våra räddare i nöden lättare skulle hitta oss.

Efter en stund dök en vit pickup upp utanför toaletthuset. En storväxt, vänlig man av norrländsk härkomst steg ur. Till sin hjälp hade han en ung tjej. Vi förklarade vad som hade hänt. Han var mycket organisatoriskt lagd. Han uppmanade Bosse att stanna kvar inne i värmestugan för att passa bagaget medan jag åkte med i Swedavias bil kors och tvärs över parkeringsplatsen i jakt på den svarta (just då frostvita) Audin.

Tjejen fick min bilnyckel. Medan vi åkte runt på parkeringsplatsen klickade hon på nyckeln. Plötsligt ropade hon till: ”Där står bilen! Jag har hittat den!”

Det kändes som om jag hade vunnit 1 miljon på Lotto. Bilen hade kommit till rätta – eller rättare sagt: det var jag som hade kommit till rätta. Bilen hade ju inte flyttat på sig. Den unga tjejen gick fram till min bil, öppnade den, startade motorn och började skrapa bort frosten från bilrutorna.

”Nu kan du hoppa in i bilen”, sa den vänlige norrlänningen. ”Kör sen efter mig tillbaka till värmehuset så kan du plocka upp din man och ert bagage där.”

Sagt och gjort. Väl tillbaka hos Bosse visste vi inte hur vi skulle tacka Swedavias mycket serviceinriktade, hjälpsamma och vänliga personal. Jag funderar faktiskt på att skicka en bukett blommor till dem men jag vet inte vart jag ska skicka den. Ska fundera på saken.

Den här historien är sedelärande på många sätt. Jag tror att Bosse och jag inte är de första som har kommit till en långtidsparkering men inte vetat var deras bil var parkerad. Därför ska man alltid skriva upp eller ta en bild med mobilen för att sen kunna identifiera den plats där bilen är parkerad.

Jag lovar att jag aldrig mer kommer att göra om detta misstag.

Den andra lärdomen är att man ska klä på sig varmt så att man slipper förfrysa på en övergiven parkeringsplats i nära 10 minusgrader.

En tredje lärdom är att man även i en krissituation måste försöka behålla lugnet. Alla problem går att lösa. Det handlar bara om att tänka konstruktivt och leta efter möjligheterna och inte låta paniken och hysterin ta över.

När vi satt i bilen på väg från Arlanda hem till Tungelsta skrattade Bosse och jag faktiskt ganska gott åt den här praktfulla fadäsen. Det känns ju alltid kul efteråt när problemen har löst sig och man befinner sig i säkerhet.

Skrattar bäst som skrattar sist.

Varmt tack, Swedavia!