Det är försommar. Det är grönt överallt. Plötsligt kom den där värmen som vi har väntat på ända sen i april. Värmen från Spanien. Det handlar om en mycket, mycket kort tid, som vi alla nu måste ta till vara. En tid när grönskan är så skir, när skotten på granarna är ljusgröna, när liljekonvaljernas vita blommor letar sig upp mellan de kraftiga bladen, när ekarna fortfarande är skrudade i en varm ljusgrön färg.

Snart är den här tiden över. Snart kommer ekstyltmalen och förstör ekarna, åtminstone här på Södertörn. Ekstyltmalens larver lägger sina ägg i ekarnas blad och gör dem först gråa, sedan bruna.

Bild: Elisabet Höglund

Så här kommer det att se ut om någon månad och så har det varit de senaste 7-8 åren. Jag blir varje år lika förvånad över att de naturvårdande myndigheterna och Anticimex aldrig säger ett ord om hur ekstyltmalen förstör våra vackraste träd. Tystnaden beror på att ekstyltmalen inte dödar själva trädet. De ”bara” förstör bladen. Det är illa nog.

Vår lilla Sigrid, som trots sina tretton år är piggare och friskare än någonsin, gläds över försommarvärmen. Hon vältrar sig i gräset, sträcker ut ina vita lemmar och bara väntar på att Bosse eller jag ska skrubba henne på magen.

Vi måste ta vara på den här tiden. Den är snart förbi. Snart mörknar trädens löv till djupare gröna nyanser. Gräset kommer att gulna och årsskotten på granarna förlorar sin ljusa färg och förenar sig med de gamla mörkgröna barren.

Här kan ni se några bilder som Bosse och jag har tagit de senaste dagarna och som kan få utgöra symbolen för den härliga men korta tid vi n befinner oss i.

Jag är glad för en gångs skull trots att de sexton månaderna med pandemin nästan har fått mig att tappa hoppet om livet.