Cissi Wallin och Linda Skugge – två kvinnor som gjort karriär genom karaktärsmord, mobbning och förtal. Är det den sortens feminism vi behöver?

Det hela började när författaren och skribenten Linda Skugge för några veckor sen gjorde ett misslyckat försök att skriva en bokrecension i Expressen, där hon är medarbetare. Den s k recensionen var ingen riktig recension utan ett karaktärsmord på en av Sveriges mest uppskattade kvinnliga författare, Kristina Sandberg.
Kristina Sandberg
Bild: norstedts.se
Recensionen gällde Sandbergs senaste bok ”En ensam plats”. Boken handlar om författarens ångest över den bröstcancer hon drabbades av för några år sen, en sjukdom som hon nu ville berätta om i självbiografisk form.
En ensam plats
Bild: adlibris.com
Jag ska först säga att jag ännu inte har läst Kristina Sandbergs bok och därför inte kan bedöma den som litterärt alster. Däremot kan jag säga att den ”recension” som Linda Skugge åstadkom var inget mindre än en djup kränkning och ett elakt förtal som inte ens en medelmåttig författare ska behöva utsättas för.
Nu är inte Kristina Sandberg någon medelmåttig författare. Tvärtom tilldelades hon 2014 Augustpriset för sin bok ”Liv till varje pris”.
Författare Linda Skugge, pressbild Lind & Co
I artikeln hånar Linde Skugga Kristina Sandberg, som i boken bland annat formulerar sig så här:
”Jag vill inte dö från mina barn”. 
Hon är skräckslagen för att bröstcancern ska komma tillbaka och innebära en för tidig död för henne själv och en moderlös barnaskara. Vilken cancerdrabbad skulle inte uttrycka sig så här? Är det konstigt?
Nej, tvärtom. Vi som har haft cancer vet vad en svår och potentiellt dödlig sjukdom innebär. Många cancerdrabbade blir friska men hos många kommer cancern tillbaka. Det ska man som utomstående närma sig med respekt, inte med hånfullhet och förlöjligande.
Författare Linda Skugge, pressbild Lind & Co
Men för Linda Skugge var Sandbergs uttryck bara en slags apelsin-TV och inte litteratur. Så här skrev Skugge:
”Att skriva sådan där apelsinteve (apelsin-tv är tv där en röst berättar vad som samtidigt syns i bild, Expressens anm.) som Sandberg gör blir som en hemuppgift på den sämsta sortens skrivarkurs, som hon ju dessutom gått.”
Linda Skugge förlöjligar Kristina Sandberg eftersom Sandberg skriver om privata saker i boken. Är det konstigt att man skriver om privata saker i en självbiografi? Knappast. Hur många privata saker har inte Linda Skugge skrivit om sig själv under årens lopp? Hur många gånger har hon inte offentlig ondgjort sig över sina sjukdomar? Alla vet att Skugge lider av Addisons sjukdom, en hormonsjukdom som innebär att binjurebarken inte producerar tillräckligt med hormonerna kortisol och aldesteron. Istället måste kortisolbristen ersättas med kortison.
Addisons sjukdom är en besvärlig sjukdom men den går att leva med – på samma sätt som det går att leva med andra endokrina sjukdomar, till exempel sköldkörtelsjukdomar, diabetes med mera. Men istället för att konstatera detta kastar sig Linda Skugge som ett rasande och blodtörstigt lejon över Kristina Sandbergs dödsångest. Så här skriver Skugge:

”Sandberg återkommer till hur hon ska kunna veta om hon får återfall. Att hon står inför ett potentiellt dödshot.

Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk. När som helst kan man bli överkörd av en buss. Eller hamna i sådan där coronalunga och sedan långsamt kvävas till döds.”

Linda Skugge
Bild: youtube.com
Hon fortsätter:

”Sandberg har valt att kalla boken ”En ensam plats”. Varje år drabbas cirka 65 000 av cancer. Tyvärr verkar hon inte själv förstå att hon med de avslutande orden skapar ett öppet mål för alla kroniskt sjuka (särskilt de med sällsynta diagnoser som knappt ens läkarna hört talats om).

För det här har jag varit med om, skriver Sandberg, på den där hjärndöda kursiviskan.

Det här ÄR jag med om, skriver jag (Skugge själv) i marginalen, jag är för min dagliga överlevnad beroende av kortison och där varje diarré eller kräkning innebär ett akut dödshot.”

Man ska inte jämföra olika sjukdomar och deras eventuell dödlighet – men bara därför att  Linda Skugge själv lider av Addisons sjukdom behöver hon inte smutskasta en författarkollega därför att denna är rädd för att dö i cancer.

Det är alltså inte Kristina Sandbergs bröstcancer som är viktig att avhandla och respektera. Det är Linda Skugge och hennes egna sjukdomar och hennes eget lidande som ges den största platsen i recensionen. Det är synd om Linda Skugge. Men det är inte synd om Kristina Sandberg, om man får tolka recensionen rätt.

Skugge beskriver Kristina Sandbergs uttryckssätt som ”hjärndött”. Är det någon som är hjärndöd så är det Linda Skugge själv.

Recensionen mötte självklart att massiva protester. Men det fanns också de som tyckte att Skugge äntligen hade lyckats förnya ”bokrecensionen” och revolutionera en genre som redan har stelnat i sina former. Recensionen beskrevs som ”lysande” och ”revolutionär.

Linda Skugge
Bild: Wikipeida

Struntprat. Vad Linda Skugge skrev var istället ren rappakalja. Dessutom är hennes språk och uttryckssätt så dåligt att man inte förstår vad hon menar.

Att en stor del av debatten efter Skugges s k recension handlade om bokrecensioner och litteraturvetenskap är så pinsamt att man undrar om rötmånaden redan har anlänt.

Linda Skugge lät sig inte nedslås av alla negativa reaktioner. I själva verket spädde hon några dagar senare i en intervju på hatet och kritiken mot Kristina Sandbergs bok. Hon förklarade att förlaget. Norstedts, borde ha stoppat Sandbergs bok.

”Det är liksom den sämsta bok jag läst”, fortsätter Skugge. ”Det är det sämsta jag har läst i hela mitt liv. Det är bara för att hon (läs: Kristina Sandberg) är känd som hon har fått ge ut boken.”

Vilket lågvattenmärke! Man anar både avundsjuka och mindervärdeskomplex hos Linda Skugge, en medioker skribent som redan har fått alldeles för stort utrymme i medierna, en skribent som under årens lopp ägnat sig åt att såra och förlöjliga andra människor, bland dessa författaren Björn Ranelid.

Cissi Wallin
Bild: tenor

Men Skugge är inte ensam om att mobba, förtala och begå karaktärsmord. Hon är i gott sällskap med en annan ”mediepofil” som har varit aktuell den senaste veckan, nämligen Cissi Wallin, hon som häromåret dömdes av Stockholms tingsrätt för grovt förtal av en känd manlig skribent på Aftonbladet och fick betala ett skadestånd på 90 000 kronor.

Cissi Wallin är en känd (numera närmast ökänd) radikalfeminist som har gjort mediekarriär genom en lång rad kontroverisella uttalanden om könsidentitet, genom en ursinnig kamp mot våldtäkter och sexism, genom att peka ut och förtala människor och genom att visa en uppseendeväckande nonchalans mot allt vad pressetik och god publicistisk sed hette.

Cissi Wallin
Bild: twitter.com

Stormen kring Cissi Wallin startade när hon i samband med #metookampanjen 2017 i ett inlägg på Instagram namngav en känd skribent på Aftonbladet, Fredrik Virtanen, som våldtäktsman. Hon hävdade att Virtanen så tidigt som 2006 ska ha drogat och våldtagit Cissi Wallin efter en fest.

Först 2011, fem år senare, polisanmälde Wallin våldtäkten. Polisen startade en förundersökning men denna lades ner av brist på bevis och Fredrik Virtanen var en fri man. Då hade Wallin ännu inte avslöjat hans identitet för allmänheten.

Det gjorde hon sex år senare i Instagraminlägget 2017. Det som tidigare hade varit en mild bris blev nu en rasande medieorkan. Wallin polisanmäldes av Fredrik Virtanen för grovt förtal.  Senare dömdes Wallin av Stockholms tingsrätt för just detta.

Cissi Wallins bok ”Allt som var mitt”
Bild: bokus.com

Hon skrev  en bok om händelserna kring och efter den påstådda våldtäkten men när redaktörerna på Atlas´ bokförlag läste texten vägrade man att ge ut boken. Den skulle omedelbart leda till en ny förtalsdom och det var inget som förlaget önskade sig. Då bestämde sig Wallin för att ge ut boken själv.

Men nu har Cissi Wallin blivit förlåten. I januari 2020 anställdes hon som krönikör på Expressen. Hon var inne i värmen igen. Och nu på försommaren, nästan ett och ett halvt år senare, gör Cissi Wallin något som har chockat de flesta:

Hon gör avbön. I en krönika i Expressen häromdagen skrev hon följande:

”Under flera år var jag en stor del av en rörelse, en obehaglig mentalitet på nätet som drog fram vecka efter vecka. Det främsta syftet var att hitta saker och personer att känna sig illa berörd av. Allt och alla skulle problematiseras! Förtrycket fanns överallt!”

Hon hävdar att hon drogs med (mer eller mindre oförskyllt?) i detta raseri. Hon hävdar att det var publiken, det vill säga framförallt unga kvinnor, som krävde raseri och hon ville ge publiken vad den ville ha:

”Man kräver en kultur, frontad av några slags totalt onyanserade ledargestalter, där det ständigt letas efter nya saker och människor att peka ut som fel, farliga och fullvärdiga förtryckare. Jag föll för den pressen, och jag lät mig dras med i en mentalitet som på intet sätt representerar den jag vill vara.”

Vad fan höll jag på med? frågar hon sig själv. ”Gud så jag skäms. Vad ville vi förändra med denna moralpanik …? Ingen visste men vi rasade och det gav klick och reaktioner.”

Cissi Wallin har alltså gjort konststycket att vända på en femöring. Vem tror henne? Jag tycker att omvändelsen helt saknar trovärdighet. Man kan inte från det ena ögonblicket till det andra gå från att ha varit en rasande feminist och manshatare till att bli en sansad kulturskribent.

Var detta en omvändelse under galgen? Var det ett krav från Expressen att Wallin skulle göra avbön? Jag har ingen aning – men det är inte osannolikt. Om Cissi Wallin i sin nya roll som krönikör på Expressen skulle fortsätta i sina gamla hjulspår så skulle Expressen snart dra på sig det ena förtalsmålet efter det andra. Det önskar man nog inte.

Cissi Wallin
Bild:wikipedia.org

Det är möjligt att Cissi Wallin i fortsättningen kan bli en sansad och frisk kvinnoröst i debatten men att byta identitet över en natt tror jag inte på. Det är i alla fall något som redan här väckt stark skepsis hos många i det här landet.

Linda Skugge huserar nu också som krönikör och reporter på Expressen. När tvingas Skugge göra avbön?