Egentligen ska man inte bry sig om vad journalister skriver. Dessutom känner jag att journalistiken, framförallt i kvällspressen, blir alltmer lögnaktig. Journalisterna och deras chefer gör allt de kan för att skapa sensationer av struntsaker eller av rena lögner.

Jag drabbades själv av det igår kväll/idag. Det var tidningen Expressen som gjorde sig skyldig till ett veritabelt bottennapp. Det gällde min medverkan i SVT:s På spåret, där säsongens första avsnitt sändes igår kväll, fredag, ett program som jag tror att många tittade på.

Igår förmiddag blev jag uppringd av en reporter (jag tror att det var en kille) på Expressen. Han hade just sett På spåret i förväg för att kunna skriva om det till kvällens nättidning och lördagens papperstidning. Han tyckte sig se att Jesper och jag grälade och var ovänner i programmet, att stämningen mellan oss var upprörd och dålig. Jag förstod ingenting. Stämningen mellan Jesper och mig är alltid på topp. Vi gillar varandra.

Jag förklarade för reportern att det absolut inte fanns någon fnurra på tråden mellan Jesper och mig. Bara att tonen ibland kan vara rå men hjärtlig men att vi är de bästa vänner. Men han gav sig inte. Han trodde helt enkelt inte på det jag sa. Jag förklarade för honom att jag hoppades att han inte tänkte skriva någon skandalartikel om Jesper och mig eftersom en sådan i så fall var helt grundad på lögner, att han hade missförstått alltsammans. Jag trodde i mitt stilla sinne att det inte skulle bli någon skandalartikel.

Men det blev det förstås. När jag efter På spåret igår kväll, fredag, gick in på Expressens nättidning fick jag se följande rubriker:

Reportern, som hade signerat artikeln hette Viviana Canoilas, och påstod alltså att Jesper Rönndahl gång på gång ifrågasatte Elisabet Höglund i programmet, att vi tjafsade och bråkade i programmet etc. Jag har aldrig läst något så korkat och så lögnaktigt som detta. Det hör ju för sjutton till spelet att man sitter och tjafsar lite grand i På spåret. Det hör liksom till. Allt är ju en lek – även om det också är lite allvar. Det betyder verkligen inte att vi är ovänner eller inte kommer överens.

Det är tråkigt att åse den här sortens skandal- och sensationsjournalistik. Det är också trist att en reporter vägrar lyssna på vad man själv säger när man blir intervjuad. Han (eller hon) hade redan på förhand bestämt sig för vilken vinkel artikeln skulle ha. Då spelade det inget roll vad jag sa.

Botten, säger jag bara.