Cancerfonden startar i dagarna en landsomfattande kampanj mot cancer. Säg Nej till cancer heter kampanjer – och vem håller inte med om det.

Även om cancersjukdomarna i Sverige ökar närmast explosionsartat så undrar jag om en kampanj mot cancer riktad till vanliga män och kvinnor är det bästa sättet att bekämpa cancern. Samtidigt är det bra att cancern uppmärksammas, inte minst med tanke på hur viktigt det är att alla vågar prata öppet om cancer, att försöka avdramatisera cancer, att göra klart att cancer kan drabba vem som helst och att alla bör vara beredda på att förr eller senare insjukna i cancer.

Cancerns utbredning och explosionsartade utveckling är gigantisk och skrämmande. Var tredje svensk kommer i framtiden att någon gång drabbas av cancer. Jag själv är en av dem som redan har drabbats. Min mor drabbades. Flera släktingar till mig har avlidit i olika cancersjukdomar. Ingen går fri.

När detta är sagt ska jag säga det jag verkligen vill ha sagt om den här cancerkampanjen. Cancerfondens budskap är för en f d cancersjuk person som jag själv kränkande. Lika kränkande är det för alla andra som drabbas av cancer.

Budskapet i kampanjen är nämligen att cancern ska bekämpas med ”en bättre livsstil”. Man ska sluta äta rött kött. Man ska undvika alkohol. Man ska sluta röka och man ska vara försiktig med solbad. Flera av dessa dåliga vanor vet vi sen lång tid tillbaka är cancerframkallande. Det gäller intensivt solbadande och rökning. Redan på 50-talet konstaterade amerikanska cancerforskare att det fanns ett samband mellan rökning och lungcancer. Vi vet också att omåttligt solande kan ge upphov till malignt melanom, alltså hudcancer.

Men de andra faktorerna då? Finns det överhuvudtaget några vetenskapliga bevis som säger att rött kött är cancerframkallande? Nej. Skulle en middag med stekt oxfilé vara orsaken till att jag 2011 fick cancer på bukspottkörteln. Absolut inte.

Alkohol är skadligt på många sätt. Det vet vi. Självklart ska man vara måttlig med alkohol. Men om alkohol skulle vara cancerframkallande i sig har jag svårt att tro. Jag har i alla fall aldrig sett några sådana bevis.

Summa summarum av detta är att Cancerfonden med sin kampanj skuldbelägger människor som redan har drabbats av cancer eller kommer att drabbas i framtiden. Det är deras eget fel att cancern har slagit sina klor i deras kroppar. De har inte levt tillräckligt sunt. De har ätit för mycket oxkött och tagit ett glas rödvin för mycket.

Kära Cancerfonden – och framförallt de kampanjmakare som kommit på alla dessa dumheter  – låt bli att göra den enskilda patienten (med vissa undantag) skyldig till sin egen cancer. Det finns inte några sådana enkla samband. Frågan varför människans celler plötsligt börjar dela sig okontrollerat är fortfarande obesvarad. Läkare och forskare vrider sina händer i förtvivlan.

Därför inriktar sig forskningen idag i första hand på att försöka bota cancer – eller att i varje fall förlänga livet – att få fram bättre cellgifter som inte skadar hela celluppbyggnaden, att hitta bättre och skonsammare operationsmetoder, att upptäcka cancern tidigare  etc. Men cancerns verkliga gåta är inte löst.

Ärftliga faktorer åberopas ofta som orsak till cancer. Det gäller alltså att välja rätt föräldrar. Hur ska man göra det?

Därför ska en så trovärdig, mäktig och rik organisation som Cancerfonden i sina kampanjer inte gå ut med förvillande och ovetenskapliga budskap som syftar till att få oss att tro att det är vårt eget fel att vi fått cancer.

Jag fick cancer trots att jag levt ett sunt liv och tränat nästan varje dag, aldrig rökt, varit ytterst måttlig med alkohol och ätit mycket frukt och grönt. Men jag har ätit rött kött. Det kan jag erkänna. Men jag tror inte att min Neuroendokrina tumör på bukspottkörteln berodde på en eller annan oxfilé som jag tuggat i mig under min livsresa.

Däremot är jag övertygad om att gifter i vår miljö, t ex bly, kadmium, DDT, arsenik, radioaktivitet, uran, plutonium, amalgam, ja många fler ämnen, påverkar vår arvsmassa och de mänskliga cellerna, skapar mutationer i cellerna och får cancersvulsterna att växa. Men att vi enskilda vanliga människor, som varit offer för en livsfarlig miljö, själva skulle vara skyldiga till vår cancer, det vägrar jag att tro på.

Tänk på det när ni planerar er nästa kampanj, Cancerfonden!

Till dem som nu tror att jag är fientligt inställd till en sund livsstil vill jag säga: Nej, det är jag inte alls. Jag är själv ett levande bevis på detta. En god livsstil är bra – för allt och för alla.