(uppdaterad och rättad version)

Här står den nya borgerliga regeringen, på traditionellt vis fotograferad på Lejonbacken vid Kungliga slottet och med riksdagshuset som bakgrund. Detta är en mastodontregering. Det blir lätt så när flera partier slåss om poster i regeringen.  Alla partierna måste få sina statsråd, gärna många. Ofta blir de små partierna överrepresenterade i regeringar.

Så också den här gången. Pyttelilla liberalerna under ledning av Johan Pehrson med sina blott 4,6 procent av rösterna i valet fick hela 5 statsrådsposter vilket är ovanligt mycket …

… medan Kristdemokraterna och Ebba Busch med 5,3 procent av rösterna i valet lyckades förhandla till sig 6 ministerposter i Kristerssons regering. Inte dåligt.

Så man kan säga att KD och L har fått ett oproportionerligt stort inflytande i regeringen med tanke på partiernas storlek men det gäller ju för Ulf Kristersson att hålla sina koalitionsvänner på gott humör. Han ser samtidigt självklart till att hans eget parti, Moderaterna, får så många statsrådsposter som möjligt. Det sker enklast genom att göra regeringen större.

Det var klockan halv tio i morse som Ulf Kristersson äntrade riksdagens talarstol och läste upp sin 50 minuter (!) långa regeringsförklaring, som var så detaljerad att jag nästan blev rädd. Hur vågar han? tänkte jag. Ju fler detaljlöften han lämnar i regeringsdeklarationen desto mer surrar han fast sig vid masten. Det tvingar honom att genomföra alla dessa detaljreformer eftersom han nu högtidligt har lovat det. Det gäller ju att visa smarthet och inte binda upp sig i förtid.

Eller också sviker han alla löftena. Det kommer inte väljarna att gilla.

Det kommer att bli svårt ändå för Kristersson att genomföra den tuffa politik han har utlovat utan att han ska lägga ytterligare bördor på sig själv och sin regering. Svikna löften kommer att bli resultatet av detta. Var så säker.

Man kan verkligen säga att den här regeringen gör en rejäl U-sväng på stora områden i politiken, på asyl- och migrationsområdet, i kriminalpolitiken, när det gäller kärnkraften med mera. Och U-svängar låter sig inte göras så lätt i Konungariket Sverige, där vi svenskar är ganska bekväma av oss och innerst inne inte vill ha några förändringar, i varje fall inte om förändringarna drabbar dem själva. Kristersson hotade med att det nu blir tuffa tider. Som om det inte har varit det länge.

Kristerssons politik har redan blivit utskåpad från så många håll att jag faktiskt tänkte vara lite snäll mot honom idag. Jag måste erkänna att det är modigt av honom att lova att på bara några år avskaffa gängkriminaliteten, utestänga eller utvisa invandrare som regeringen inte anser passar i Sverige och börja ställa krav på folk att arbeta istället för att leva på bidrag för att ta några exempel. Lyckas han med det så ligger Nobelpriset i politik nära till hands. Men först måste det instiftas. Dock misstänker jag att det blir problem när politiken verkligen ska börja genomföras.

Men även socialdemokraterna har länge känt att något måste hända för att Sverige inte ska bli ett kriminalitetens och slapphetens u-land. För det håller Sverige på att bli. Att vara det land i Europa där det begås i särklass flest mord per capita är inget bra betyg åt dem som har styrt landet.

Politiken har varit alldeles för slapp. Politikerna har släppt igenom en alldeles för stor flyktinginvandring utan att veta hur man ska ta hand om flyktingarna och ntegrera dem i samhället. Samtidigt har man tillåtit en segregation som har varit en bördig grogrunden för gängkriminaliteten, klansamhällena och utanförskapet.  Det har bara varit prat, prat, prat men väldigt lite verkstad.

Detta vet Magdalena Andersson om och hon är förmodligen innerst inne glad över att hon själv slipper gira sig igenom de här U-svängarna utan låter gärna Ulf Kristersson manövrera sig fram i det moras det handlar om när man ska sopa upp efter år av försummelser, missbedömningar, slapphet, rädsla, politisk korrekthet, feghet, brist på handlingskraft, beröringsskräck och dövhet och blindhet inför kritiken och den allmänna opinionen. De tidigare regeringarna har ju varit livrädda för att bli kallade rasistiska – kanske rentav nazistiska. Därför har handlingsförlamningen fått ersätta handlingskraften. Det tycks vara bättre att inte göra något alls än att göra något som väcker kritik och förstör chanserna att förlora nästa val.

Det blir en stor sopkvast som den småväxte Ulf Kristersson har att härbärgera.

Klarar han det? Nja, det vete tusan. Det kommer i alla fall att ta många år. Det är nämligen ett högriskprojekt han nu har satt i sjön. Han är säkert medveten om alla de opinionsstormar som kommer att piskas upp i sociala medier, när personer ska utvisas som inte visat prov på ”god vandel”, när oskyldiga personer ska stoppas för att visiteras utan förvarning, när straffen ska skärpas utan att det finns ett tillräckligt antal fängelseplatser etc. Vänsterpartiet, miljöpartiet och vänsterorienterade socialdemokrater kommer att syna Ulf Kristerssons förslag och åtgärder med lupp. Tro inte annat. Kritiken kommer att bli skoningslös.

Jag undrar om Kristersson verkligen är medveten om detta. Idag verkade han i alla fall vara glad. Men man ska kanske inte ta ut sorgerna och motgångarna i förväg.

Sen till den mera folkliga delen av dagens händelser i riksdagen, nämligen Kristerssons presentation av den tjugofyra namn långa ministerlistan. Det var ganska få journalister, inklusive jag själv, som fick särskilt många rätt när det gällde spekulationerna om vilka som skulle bli ministrar. Jag hade rätt när det gällde flera namn och på vilka poster de skulle hamna. I vissa fall gav jag dem tyvärr ”fel” ministerpost. I många fall hade varken jag eller någon annan kunnat förutse att den eller den personen skulle bli utsedd till statsråd.

Det fanns alltså ganska många överraskningar och ganska många oväntade namn. Jag ska inte räkna upp alla men jag har redan utsett tre ministrar som jag tycker höjer sig över mängden – om vi bortser från statsministern själv. Det är justitieminister Gunnar Strömmer (M), sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) och Maria Malmer Stenergard (M) som blev migrationsminister.

Gunnar Strömmer känns som lugnet och tryggheteb själv, en man med pondus, karisma och gedigna kunskaper i juridik. Acko Ankarberg Johansson känner jag sen tidigare som en mycket klok och dessutom sympatisk politiker. Maria Malmer Stenergard är redan känd för sina hårda nypor.

Däremot finns det några riktiga floppar i ministerlistan. Varför gör Ulf Kristersson Liberala ungdomsförbundets ordförande Romina Pourmokhtari till miljö- och klimatminister. Hon är bara 26 år och det yngsta statsrådet någonsin. Hon har varken regerings- eller riksdagserfarenhet. Det visar på flera saker: a) Kristersson är inte intresserad av klimat och miljö. b) Han är livrädd för att regeringen ska bli för ”gubbig” och då tar han in den yngsta han kan hitta. c) Det gäller samtidigt att flirta med det uppväxande släktet och d) dessutom se till att det finns tillräckligt många kvinnor och tillräckligt många med invandrarbakgrund i regeringen.

Sen är jag mycket besviken på att Kristersson gör Tobias Billström till utrikesminister. Billström är visserligen oerhört politiskt erfaren och var minister i Fredrik Reinfeldts regeringar. Men utrikesminister??? Fanns det ingen annan? En utrikesminister ska ju representera Sverige utomlands. Han eller hon bör ha en alldeles särskild pondus och en alldeles speciell utstrålning för att kunna göra avtryck. Han eller hon måste dessutom helst redan ha breda internationella kontakter och en bred internationell erfarenhet. Jag tycker inte att Billström lever upp till detta.

Däremot har han redan sagt att regeringen Kristersson genom att utse honom själv till utrikesminister nu har avskaffat den feministiska utrikespolitiken, vad nu detta är för något.

Carl Bildt berättade i Sveriges Radio idag att han hade blivit tillfrågad om att bli utrikesminister men att han hade tackat nej. ”Jag har som princip att inte göra samma sak två gånger”, hade Bildt motiverat sitt nej med. Bildt var min egen favorit – men också många andras favorit.

Samtidigt kan jag förstå honom. Han är 73 år och klarar sig utmärkt som fri debattör som folk lyssnar på. Han har slitit hårt i politiken och vill nu njuta sitt otium cum dignitate. Det brukar på svenska kallas ett lugnt och hedersamt privatliv efter ett väl förrättat livsverk.

 

Jag ska inte gå in på de övriga ministrarna. De får själva visa vad de går för. Jag är dock aningen förvånad att Ebba Busch valde att bli energi- och näringsminister och inte socialminister. Näringsminister är ju det luddigaste som finns. Vad gör en näringsminister egentligen? Lagar näringsriktig mat? Nej, jag skojar.

Att hon vill bli energiminister kan jag förstå bättre. Hon vill ju fräscha upp kärnkraften i Sverige och det tycker jag att vi ska låta henne göra. Dessutom ska tydligen klimatfrågorna ligga under näringsdepartementet, som alltså kommer att bli en riktig diversehandel. Nu får Busch chansen att visa om hon kan göra något annat än att prata mycket. Det ska bli spännande att se.