Innan jag börjar skriva det som det här blogginlägget egentligen ska handla om vill jag först uttrycka den känsla av skam jag upplevde när jag såg att Sverigedemokraten Björn Söder, tillika andre vice talman i Sveriges Riksdag, gått ut på Facebook och försökt göra partipolitik av det tragiska dubbelmordet på Ikea i Västerås. På ett försåtligt sätt angrep han invandringspolitiken genom att håna Fredrik Reinfeldt som för ett år sen uppmanade svenska folket att "öppna sina hjärtan" för människor i vår omvärld som har det svårt och söker trygghet i ett annat land.

Det är ett lågvattenmärke att använda den tragiska händelsen – eller vansinnesdådet, om man hellre vill kalla det så – som ett sätt för Björn Söder att värva röster till Sverigedemokraterna. Dubbelmordet är fasansfullt nog som det är. Björn Söder borde i sin egenskap av riksdagens andre vice talman visa bättre omdöme än så. Ansvarslöst är ordet.

Så till dagens huvudämne. Mona Sahlin, som sen ett år och en månad tillbaka, är nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, föreslår nu att det inrättas en "hjälptelefon", stationerad hos en frivilligorganisation, dit anhöriga kan ringa när de oroas av att deras söner (eller döttrar) visat tecken på ökad radikalisering. Det kan handla om unga muslimska killar i Sverige som fascinerats av ideologin bakom IS, den islamiska staten, och vill åka till Syrien för att slåss på IS´ sida. Det kan också handla om dragning till annan våldsextremism.

En hjälptelefon är säkert bra. Men med tanke på att Mona Sahlin bara har elva månader på sig innan hennes uppdrag ska vara slutfört, så måste man säga att insatserna hittills har varit påfallande bleka, ja i princip osynliga. Utåt har man inte sett något av hennes arbete som nationell samordnare med undantag för några debattartiklar, förrän förslaget om hjälptelefonen kom idag.

Med tanke på att Mona Sahlin har ett helt kansli till sitt förfogande är det minst sagt överraskande att så lite har hänt i kampen mot den våldsbejakande extremismen. Jag är medveten om att det är en svår uppgift att stoppa
våldsbejakande extremism men förslaget om en hjälptelefon för anhöriga känns nästan lite löjeväckande just med tanke på att problemet är så akut. Därför måste något hända.

När förra demokratiministern Birgitta Ohlsson (FP) I juli förra året utsåg Mona Sahlin till nationell samordnare så beskrev Ohlsson detta som det viktigaste beslutet under hennes tid som minister i alliansregeringen. Själv kände jag då att detta mest var ett sätt att visa handlingskraft i en fråga där det krävs så mycket mer än bara en "nationell samordnare". Ett kraftfullt slag i luften brukar man kalla sådana initiativ.

Kampen mot terrorismen är hela det svenska samhällets uppgift. Det är polisens uppgift, Det är säkerhetspolisens uppgift. Det är de sociala myndigheternas uppgift. Det är också politikernas uppgift liksom myndigheternas. Jag vet inte hur mycket Sahlin har uträttat i det fördolda men det finns betydligt kraftfullare åtgärder att vidta än de hon hittills har visat upp.

Samla till exempel landets imamer till ett stort möte. Diskutera den muslimska radikaliseringen inom vissa grupper med dem. Jag tror att de flesta imamer gärna vill samarbeta om detta. Låt socialtjänsten bedriva uppsökande verksamhet i kommuner där det finns risk att den här sortens politiska ideologier kan frodas. Stäm i bäcken. Gå ut på gator och torg och skrik ut att vi i Sverige har nolltolerans mot terrorism och att vi måste göra det med gemensamma krafter. Låt t ex frivilligorganisationer som t ex Bris bedriva aktiv verksamhet på gräsrotsnivå för att stävja politisk radikalisering.

Det är bråttom nu. Tiden rinner ifrån oss. Det räcker inte med en hjälptelefon. Det är aktiva, konkreta åtgärder ute i samhället som krävs.