Det ska inte löna sig att använda sig av dopingklassade läkemedel. Det framkom med all önskvärd tydlighet idag när idrottens skiljedomstol Cas efter en långt utdragen väntan äntligen kom med sin slutliga dom mot norska skidstjärnan Therese Johaug.

Johaug stängs av i 18 månader för doping. Det betyder att hon missar OS i Sydkorea i februari och att hon inte får tävla på skidor förrän den 18 april nästa år. Det innebär i klartext att hela tävlingssäsongen 2017/2018 är spolierad för Therese Johaugs del.

Det betyder också att hon i praktiken är och blir avstängd under två hela skidsäsonger eftersom hon inte tävlade under den gångna säsongen heller.

Den här domen kommer som ett dråpslag för Therese Johaug – men också för norsk längdskidåkning. Cas har inte lagt fingrarna emellan utan har till slut kommit fram till en dom som verkligen känns inpå bara kroppen för Therese Johaug. Enligt Cas säger reglerna att en idrottare som gjort sig skyldig till den här sortens förseelse kan bli avstäng mellan 14 och 24 månader och att 18 månaders avstängning var en lämplig avvägning.

Jag förstår att Johaug idag är förtvivlad. Hon tycker att domen är orättvis och alldeles för hård. Hon har alltid hävdat att hon har varit oskyldig. Hon verkar hela tiden ha bagatelliserat det faktum att hon i september månad 2016 i samband med ett träningsläger i Italien använde sig av den dopingklassade hudsalvan Trofodermin, som det norska skidlandslagets läkare Fredrik Bendiksen skaffade åt henne på ett apotek i italienska Livigno.

Trofodermin innehåller den anabola steroiden Clostebol. Men enligt Johaug hade hon inte en aning om att hon strök in sina läppar med en anabol steroid – trots att det klart framgick av förpackningen att det rörde ett preparat som var klassificerat som doping. Johaug hade enligt egna uppgifter tagit ut tuben ur förpackningen och kastat denna i papperskorgen utan att titta efter vad som stod på förpackningen. Inte heller hade hon läst vilka substanser som salvan innehöll.

Dessvärre råkade Johaug kort tid senare hamna i en dopingkontroll. Då avslöjades det att hon hade Clostebol i kroppen och att steroiden kom från läppsalvan Trofodermin.

Men inget av detta hade Johaug förstått,  trots att hon har åkt skidor på yppersta elitnivå i så många år och trots att inte heller hon borde ha undgått diskussionen om doping.

Johaug tog inte något eget ansvar för sina handlingar. Hon har framhärdat i total förnekelse och hävdat sin oskuld samtidigt som hon har skyllt på landslagsläkaren. Ack, så vanligt!

Hur korkad får man vara? Är det något som världens bästa kvinnliga skidåkare bör ge akt på så är det vilka kemiska preparat hon eller han får i sig – för en vacker dag avslöjas det.

Visst är domen mot Johaug grym, mycket grym. Visst kan man tycka att hon har lidit tillräckligt. Visst kan man tycka att hon har fått vänta alldeles för länge på det här beskedet. Visst kan man tycka synd om en tjej som lever för sin idrott och som idag uppenbarligen är starkare än någonsin.

Visst är det synd att Johaug inte får visa detta i OS i Pyeongchang i februari. Vi som älskar längdskidåkningen hade naturligtvis helst sett att Johaug hade fått vara med i OS och ge den övriga världseliten en match. Så blir det nu inte.

Även om domen mot Johaug är hård och grym så är den faktiskt rättvis. Cas har med den här domen velat statuera ett exempel. Norska skidåkare ska inte särbehandlas. En dopingdom ska inte vara mildare därför att man heter Therese Johaug.

Samtidigt präntar Cas med frenesi in budskapet att det inte ska löna sig att dopa sig. Budskapet är också att varje idrottsman och idrottskvinna själv måste ta ansvar för de preparat de får i sig. Det gäller även den mest banala typen av läppsalva.

Man ska inte som idrottare bara kunna skylla på sin läkare eller tränare. I vår upplysta värld, där dopingproblemet debatteras i princip dagligen ska varje elitidrottare själva se till att deras kroppar inte tillförs förbjudna preparat. De är ju inte några omyndigförklarade barn!

Domen mot Johaug kan bara tolkas så att det inte ska löna sig att dopa sig. Om detta sedan får avsedd effekt på andra idrottare återstår att se.

Sedan får man innerligt hoppas att Cas och andra antidopingorganisationer inte bara silar mygg och sväljer kameler. De är nu upp till bevis för att kampen mot alla sorters doping inom idrotten intensifieras på alla nivåer – inte bara på Therese Johaug-nivå.