Jag har tittat på många skidtävlingar under mitt liv men aldrig har jag upplevt en tävling så fylld av dramatik som damernas 30 km i OS i Kina i morse svensk tid. Vädret såg vackert ut. Solen sken. Genom TV-apparaten kunde man inte alls uppfatta hur djävulusisk denna skidtävling var.

Det var inte bara den långa distansen, 30 km. Det var den bitande kylan, – 16 grader. Det var vinden som i stormbyarna uppnådde minst 25 meter i sekunden och hänsynslöst kastade sig mot de stackars tjejerna när dessa avverkade de Olympiska spelens sista skidtävling.

Det främsta svenska hoppet var naturligtvis Ebba Andersson. Hon hade fram till idag inte nått en bättre placering än sexa på något lopp i detta bistra, ogästvänliga och människofientliga Zhangjiakou. Många var förstås osäkra på hennes form. Skulle hon orka ge Therese Johaug en match? Det var tveksamt.

Det såg i alla fall bra ut under de första nio kilometrarna. Då hade Ebba Andersson gått loss från de övriga åkarna tillsammans med Therese Johaug och amerikanska Jessie Diggins. Franska Delphine Claudel hängde också med i denna utbrytning i några kilometer men pallade till slut inte för den höga farten och tvingades släppa.

Vid en vätskekontroll efter 7 kilometer ryckte Ebba till sig en välbehövlig mugg med sportdryck. Johaug avstod men gjorde istället det ryck som skulle komma att avgöra hela tävlingen. Ebba kom aldrig mer ikapp varken Johaug eller Diggins. Istället växte avståndet mellan de tre. Ändå kände man hela tiden att Ebba hade bronsmedaljen säkert i sin hand. De efterföljande åkarna låg långt bakom och innebar under större delen av loppet inget större hot mot Ebba Andersson.

Men så plötsligt någon kilometer från mål hände det som inte fick hända. Ebba hade fått information av svenska sekundanterna att den jagande klungen såg 15 sekunder bakom henne. Både hon och ledarna var övertygade om att hon skulle hinna gå i mål innan klungan kom ifatt. Efteråt berättar en djupt besviken Ebba Andersson, som mer eller mindre kollapsade när hon kom i mål:

”Det kom några hårda kastvindar i (den sista) utförskörningen. Jag försökte stå emot. Och så hade jag plötsligt hela klungan i ryggen. Utan förvarning. Jag förstår inte hur de kunde komma så snabbt.”

Hon hade inget att sätta emot när de blodstörstiga vargarna, bland dem även svenska Jonna Sundling, rusade emot henne.

Det var en orättvis tävling. Ebba Andersson (liksom både Johaug och Diggins) hade kört ensamma i mer än 20 kilometer. Ebba hade ensam fått ta all vind medan den jagande klungan kunde söka skydd bakom varandras ryggar när kastvindarna blev som värst. De kom därför ikapp Ebba med en betydligt högre fart än hon hade på slutet. De hade mer krafter kvar. Hon var totalt slut.

Hon hade, som det heter, gått ”på rött” länge. Hennes hjärta, lungor och muskler hade säkert skrikit åt henne: ”Stanna Ebba, vi orkar inte mer”. Men Ebba stannade inte. Hon skulle ha den där bronsmedaljen. Hon måste få visa att hon var klarade av det.

Det var Ebba Anderssons tyngsta dag under hela hennes framgångsrika skidkarriär. Bronsmedaljen gled henne ur händerna som en hal ål.

Däremot upplevde Jonna Sundling sin kanske lyckligaste stund som skidåkare. Hon spurtade i mål som fyra, bara 2 sekunder efter trean, finska Kerttu Niskanen. Jonna Sundling visade idag vilken komplett skidåkare hon är. Att bli fyra på 30 kilometer i ett Olympiskt spel under gruvliga yttre förhållanden är en bragd – särskilt med tanke på att Jonna Sundling egentligen är sprintåkare.

Det har under den här söndagen riktats hård kritik från många håll mot Ebba Anderssons taktik. Varför hängde hon på Therese Johaug när denna bestämde sig för att gå loss efter 7 kilometer? Varför låg hon inte kvar i klungan och tog det lite lugnt för att sen kunna rycka ifrån?

Bland andra var besserwissern Gunde Svan inte nådig mot Ebba i Discoverys studio. Men Ebba gav honom svar på tal efteråt. Det var bra gjort. Hur lätt är det inte att sitta i en varm TV-studio eller hemma i den mjuka TV-soffan och tala om för Ebba Andersson vilken taktik hon borde ha tillämpat? De var ju inte där. Det var hon ensam som fick göra loppet för att försöka ge Sverige en bronsmedalj. Man brukar säga att de bästa fotbollsspelarna sitter på läktaren. Detta gäller även längdskidåkning.

Jag tycker inte att Ebba gjorde några stora taktiska misstag. Vill man vara med och slåss om medaljerna så släpper man inte iväg sina värsta konkurrenter och placerar sig själv bekvämt nere i klungan. Vill man ta medalj måste man ta alla chanser att gå loss. Ebba Andersson är en usel spurtare. Hennes enda chans till en framskjuten placering är att gå loss från de mer spurtstarka konkurrenterna och gå ensam in i mål.

Hon kände säkert under det här loppet att hon inte skulle orka hålla Therese Johaugs besinningslösa tempo hela tiden men hon valde att hänga med så länge det gick. Och hon gjorde det bra. Även när hon blev ensam i spåret körde hon starkt. Hon tappade visserligen hela tiden sekunder på Therese Johaug men tog samtidigt då och då in på Jessie Diggins. Hon har själv förklarat att hon inte någon gång ”gick in i väggen”. Det var de där kastvindarna i utförsbacken som pressade tillbaka henne i spåret, som fick henne att tappa farten i den så viktiga utförslöpan och därmed bli ett lätt byte för den framrusande klungan.

I mål föll Ebba Andersson ihop och låg länge kvar på den iskalla snön. Men hon gjorde det inte på samma spektakulära sätt som landslagskompisen Frida Karlsson. Ebba är en återhållsam person. Hon gråter inte rakt ut i TV. Hon behåller alltid sitt lugn och sin sällsynta förmåga att analysera sig själv och sitt lopp.

Trots att hon tillsammans med Frida Karlsson är Sveriges största skiddrottning har hon alltid tvingats gå under radarn. Hon är den minst omskrivna av alla stjärnorna. Det beror naturligtvis på att hon inte är lika vacker som Frida Karlsson eller lika utåtagerande som Linn Svahn eller lika glädjestrålande som Jonna Sundling. Hon är bara en envis – men stark – arbetare i vingården. Därför förtjänar hon ett bättre öde.

Trots att hon misslyckades idag är hon fortfarande min stora hjältinna. Trots att hon bara blev åtta idag tog hon ändå en guldmedalj åt mig och säkert åt många andra, som stöttar Ebba Andersson.

Vi älskar dig, Ebba. Du kämpade för ditt liv idag. Du nådde inte ända fram men du försökte. Det finns ett talesätt som ursprungligen kommer från ett dikten Åkallan av Verner von Heidenstam från 1899. Talesättet lyder:

”Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”

Ebba spände sin båge idag men strängen brast tyvärr på slutet. Men nästa gång kanske den håller hela vägen in i mål.

Jag ska avslutningsvis nämna att de två andra svenska åkarna i dagens 3-mil förutom Ebba och Jonna var Emma Ribom och Charlotte Kalla. Ribom slutade på en 29:e plats och Kalla på en 35:e. Charlotte Kalla var 10 minuter efter Therese Johaug i mål och uttryckte efter loppet samma mantra som alltid, nämligen att hon inte förstod varför hon aldrig kunde uppamma samma goda känsla i kroppen på tävling som hon gjorde på träning.

Facit för svensk längdskidåkning i OS i Peking 2022 var det sämsta sedan det misslyckade OS:et i Salt Lake City 2022. Men bortsett från längdåkningen tog Sverige hem fler medaljer än i något tidigare OS, nämligen 18 stycken. Det var i vår paradgren längdskidåkning som strängen brast den här gången.

Landslagschefen Anders Byström sa i eftermiddags att han tyckte att det var skönt att OS är över och att han aldrig mer kommer att skicka någon landslagstrupp till skidtävlingar i Zhangjijkou i Kina. Jag håller med honom.

.