När coronapandemin började ta fart i Sverige i mitten av mars i år anklagade ett antal unga kvinnliga s k opinionsbildare samt några manliga skribenter oss 70-plussare för att ”inte förstå någonting”. Vi lyssnade inte på Folkhälsomyndighetens uppmaningar att skydda de äldre, att inte gå ut om man var äldre än 70 år och vara extra noggrann just därför att vi var 70-plussare.

Några av de kvinnliga opinionsbildare som anklagade de äldre för att inte förstå att skydda oss själva och det omgivande samhället mot smitta var Expressens krönikör Irena Pozar, Aftonbladets kolumnist Linda Skugge och Dagens nyheters ledarskribent Erik Helmersson för att ta några exempel.

De personer (kvinnor) som stod i fokus för kritiken var förra tidningschefen Amelia Adamo, skådespelerskan Marie Göranzon, Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall och Svenska Dagbladets medarbetare Karin Thunberg. Även jag själv fick vara med på ett hörn och överöstes med spottloskor.

Det dessa kvinnor (vi alltså) i inledningen av coronapandemin i Sverige hade gjort sig skyldiga till var att de hade sagt att de försökte leva ett så normalt liv som möjligt även under pandemin. De ville inte låsa in sig själva utan försöka vara ute och röra på sig så mycket som möjligt. Jag själv blev kölhalad på sociala medier eftersom min man och jag hade hade haft den dåliga smaken att åka till Spanien under pandemin men tvingats åka tillbaka till Sverige efter några dagar. Även jag hade skrivit på min blogg att jag ville försöka leva ett så normalt liv som möjligt under pandemin. Det försöker jag fortfarande göra – men jag ser till att hålla mig borta från andra människor.

Det skulle vi aldrig ha sagt. Invektiven vräktes över oss. ”Att dessa 70-plussare aldrig kan lära sig någonting”, var ett påstående. Jag ska citera några av invektiven. Erik Helmersson på DN kastade sig över Amelia Adamo och skrev så här:

”Snälla kända 40-talister: Kokettera inte med ert lättsinne inför coronaviruset. Andra gör stora uppoffringar inte minst för er skull”. Helmersson menade att sådana ”lättsinniga 40-talister som Amelia Adamo borde avskärma sig från det övriga samhället”.

Expressen-krönikören Irena Pozar kallade 40-talisternas beteende för ”respektlöst”. Hon skrev att hon i och för sig inte trodde att ”någon var dum, ville dö eller sprida en potentiellt farlig smitta. Men det faktum att det fanns en grupp i samhället, de äldre, som faktiskt måste börja lyssna, kvarstod”.

Hon konstaterade att ”gamlingarna” tog resurser från sjukvården, resurser som istället borde riktas mot dem som drabbades av hjärtinfarkter, bilolyckor och våldsbrott. ”Det sätter både larmoperatörer och läkare i en extra svår situation där de kan tvingas välja mellan vem som ska leva och vem som ska dö, eftersom alla intensivvårdsplatser kommer att vara upptagna av svårt coronasjuka människor”, skrev Pozar.

Linda Skugge tyckte att det var ansvarslöst av Marie Göranzon att strunta i de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten hade utfärdat om att 70-plussarna skulle hålla sig hemma för att inte bli smittade och belasta vården. Skugge menade att ”fler 40-talister borde börja ta ansvar och följa rekommendationerna”.

Till Aftonbladet sa Skugge efteråt att  ”de flesta 40-talister var hopplösa” och ”att de hade ett ansvar gentemot yngre generationer”. Hon jämförde 40-talisterna med tonåringar som gjorde uppror.

Redan då blev jag djupt upprörd över det hat och de direkta felaktigheter som kastades över oss äldre i samhället. Jag fick känslan att vi äldre var en belastning både för samhället och för sjukvården. Vi påstods vägra att inordna oss i ett mönster av försiktighet och återhållsamhet eftersom vi ”var som tonåringar”. Det var naturligtvis inte alls sant. Verkligen har visat något helt annat.

I ett inlägg här på min blogg konstaterade jag i slutet av mars att coronaepidemin inte bara hade drabbat oss i Sverige. Vi hade också helt oförskyllt blivit föremål för ett generationskrig där den yngre generationen beskyllde de äldre för ansvarslöshet och hänsynslöshet mot omgivningen.

Idag skriver vi den 10 maj. Pandemin plågar oss fortfarande. Även om det sägs att en nedgång skymtar i fjärran så har inget i grunden förändrats. Vi alla sitter fortfarande i våra karantäner och känner hur våren och tiden rinner iväg utan att vi kan använda den till något annat än att vänta. Att vänta på att allt ska bli som vanligt igen. 

Men det kommer att dröja.

Men generationskriget ser jag inte mycket av längre. Linda Skugge och Irena Pozar skriver om andra saker. De har glömt 70-plussarna. Kanske skäms de lite grand. Det visade sig ju att de hade fel, att det inte alls var kvinnor som Amelia Adamo, Barbro Hedvall eller fördensskull jag själv som var det stora problemet under den här pandemin.

DET STORA PROBLEMET har varit unga eller medelålders kvinnor och män som har arbetat på våra äldreboenden och som inte har brytt sig om att förse sig med skyddsutrustning. Istället har de medverkat till att sprida den fruktansvärda smitta som har drabbat de gamla på äldreboendena, inte minst i Stockholm, genom att inte bära skyddskläder, inte bära munskydd, gå till jobbet även om de själva kände sig sjuka och hej vilt blanda sig med friska och smittade patienter.

Huvudpunkten i den summering man idag kan göra av pandemins härjningar i Sverige är det katastrofala sätt på vilket pandemin har gått fram bland de gamla på äldreboendena. De gamla, som ofta redan var sjuka och svaga, smittades. De blev sjuka och de avled på löpande band.

Statsepidemiolog Anders Tegnell har med en dåres envishet från pandemins första dag betonat ”att vi måste skydda de äldre”. Men han har till stor del talat för döva öron. Istället har det varit de äldsta och svagaste som har drabbats på äldreboenden, sjukhus och via hemtjänsten. Dessa har inte blivit smittade av oss andra 70-plussare utan av ansvarslös vårdpersonal och hemtjänstpersonal och ansvarslösa och omdömeslösa arbetsgivare.

Självfallet är det inte bara personalen som ska skuldbeläggas. Även deras arbetsgivare ska i högsta gradskuldbeläggas. I många fall är arbetsgivarna identiska med riskkapitalister som har investerat i äldreboenden eftersom det har skapat klirr i kassan. Dessa riskkapitalister – men också slarviga kommuntjänstemän inom hemtjänst och äldreomsorg – har gjort de gamla till offer i denna farsot.

Det här betyder att det numera är klarlagt att det varken är Amelia Adamo eller Marie Göranzon som ska göras ansvariga för smittspridningen. Vi äldre håller oss fortfarande inne, både för att skydda oss själva och andra från att drabbas av smittan.

Jag tycker att det är på sin plats att de unga stjärnskribenterna ber oss 70-plussare om ursäkt.

Sedan hoppas jag vid gud att rättssamhället griper in och vidtar rättsliga åtgärder mot dem som med öppna ögon har låtit hemtjänstpersonal och personal på äldreboenden smitta de gamla. Anmälningar av detta slag har strömmat in till Inspektionen för vård och omsorg. Många anmälningar har också gjorts enligt arbetsmiljölagen eftersom personal har tvingats arbeta utan skyddsutrustning.

Men låt inte detta bli rättsfall enligt Arbetsmiljölagen. Sådana rättsfall leder aldrig till något annat än påpekanden. Vidta istället åtgärder mot de ansvariga inom hemtjänst och äldreomsorg enligt Brottsbalken. Tänkbara åtalspunkter kan vara ”vållande till annans död”, ”framkallande av fara”, ”grov oaktsamhet” med mera. Låt mig nämna några tänkbara lagparagrafer i Brottsbalken som skulle kunna tillämpas här. De lagparagrafer som är tillämpliga finns i Brottsbalkens  Andra avdelning, 3:e och 20:e kapitlet.

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

5 §   Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).

6 §   Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grov misshandel till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Är brottet att anse som synnerligen grovt, döms för synnerligen grov misshandel till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet. Lag (2017:332).

7 §   Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag

8 §   Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

9 §   Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.

10 §   Om brott, som i 7–9 §§ sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs. Lag (1991:679).

20 kap. Om tjänstefel m. m.

1 §   Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.

Det finns alltså något för landets jurister, poliser, åklagare och domare att fundera på när den här pandemin väl är över.

God natt!