Jag ogillar regn och oväder, något som vi just nu har haft god tillgång till här i södra Spanien. Igår genomlevde vi ett av höstens värsta åsk- och regnväder.

Men det finns en bra ska med våldsamma oväder. Man kan ta så många fina bilder, särskilt när ovädret är på väg bort. Moln är något av det mest konstnärliga som finns, alla dessa formationer som kanske bara existerar i tio sekunder för att sen förändras och kanske försvinna helt.

 Prick klockan 11.00 i förmiddags begav jag mig ut på en efterlängtad cykelträning. Enligt väderprognosen skulle det vara uppehåll i två timmar. Det skulle räcka för mig att få till ett träningspass, även om jag visste att vägarna var blöta och risken för nya skurar överhängande.

Efter att ha kört 10 km kände jag hur bakhjulet började slå mot asfalten. Det lät konstigt. Bara jag inte har fått punktering, tänkte jag. Då skulle även det här träningspasset omintetgöras. Jag steg av cykeln.

Jodå mycket riktigt. Bakdäcket var tomt. Till råga på allt hade jag varken reservdäck eller cykelpump med mig. Det gällde att ta sig hem på annat sätt, d v s att leda cykeln i tio kilometer. Det skulle säkert gå. Jag ringde till Bosse och meddelade att jag hade fått punka och frågade om han ville komma och hämta mig med bilen.

Han hade precis varit i mataffären och kånkade uppför den branta backen med de tunga matpåsarna. Jag märkte att min telefonpåringning inte föll i god jord. Men han lovade att hämta mig – så småningom.

När jag hade promenerat med cykeln i ösregn i 2,3 kilometer dök han upp. Han var inte det minsta arg. Tvärtom var han glad över att kunna rädda sin kära hustru ur hennes predikament.

Medan jag stretade fram med cykeln passade jag på att ta lite bilder på himlen, havet och molnen. Även senare under eftermiddagen och kvällen tog jag ytterligare bilder. För nu började himlen visa sig från sin bästa sida.