Jag sitter i sangen i mitt sovrum i lagenheten i Estepona i Spanien. Jag haller pa att konfigurera en ny dator som jag blev tvungen att kopa nar jag kom hit samtidigt som jag forsoker skriva ett blogginlagg. Jag ska beratta senare varfor jag kopte datorn.

Bosse pysslar som vanligt i koket. Vi ska dricka kaffe om en liten stund. Ute oser regnet ner. Jag visste att det skulle bli regn och kallt. Det ar inte alls synd om mig just nu men det var lite synd om mig for nagra dagar sen.

Vart flyg till Malaga (ja, vi flog ner aven om detta naturligtvis ar djupt omoraliskt) avgick fran Arlanda klockan 07.00 i mandags morse den 15 november. Eftersom vi bor 9 mil fràn Arlanda maste vi ga upp tidigt. Jag hade satt vackarklockan pa ringning klockan halv 3 pa mandag morgon, en okristlig tid att stiga upp pà.

Klockan atta i sondags kvall slackte jag lampan for att sova –  men det gick inte. Efter att ha legat och vridit mig i sangen i en timma slumrade jag antligen in men vaknade redan klockan 24.00. Darefter lag jag vaken tills klockan ringde halv tre. Det blev till slut knappt tre timmars somn.

Jag var helt utmattad nar jag gick upp. Hur skulle jag orka med alla strapatser som vantade mig under dagen? Bosse och jag at frukost. Alla vaskor var redan fardigpackade och Bosse borjade bara ut vaskorna till bilen. Jag tog min handvaska och den stora roda resvaskan, laste ytterdorren och lamnade huset i tron att Bosse hade tagit ut alla de andra vaskorna till bilen, inklusive min rosa ryggsack.

Klockan var halv fyra nar akte ivag till Arlanda. Dar parkerade vi bilen pa en av langtidsparkeringarna. Vi borjade plocka ut vara vaskor ur bilen. Det var Bosses bagage, min handvaska, min stora resvaska … men var fanns min rosa ryggsack???? Den viktigaste vaskan av alla! I ryggsacken hade jag stuvat mer min Mac laptop, datormusen, alla mobilladdare, min bank-ID-dosa, mina bocker, min kalender dar all viktig information finns, tva smargaspaket med stekta agg pa som vi skulle ata pa planet, nagra bananer etc etc.

Men det viktigaste som lag i ryggsacken var en fullmakt fran Bosse som gallde forsaljningen av min gamla, for langesen salda lagenhet i San Luis de Sabinillas som min ekonomkonsult i Malaga maste ha. De nya innehavara av lagenheten hade inte kunnat gora nagon inregistrering av bostaden hos myndigheterna eftersom det tydligen fattades ett papper. Affaren avslutades redan i juli i àr och jag utgick ifran att alla papper var klara. Men si, det var de inte.

I fullmakten garanterade Bosse att han inte tankte gora anspràk pa min salda lagenhet. ??? I Spanien kan en kvinna namligen inte kopa eller salja fast egendom utan att hennes man godkanner det. Bosse och jag har aktenskapsforord sà detta skulle aldrig kunna bli aktuellt men ett svenskt aktenskapsforord ar tydligen inte nog for det superbyrakratiska maskineriet i det har landet. Fullmakten maste dessutom godkannas, stamplas och bli dekoreras med guldsigill av Notarius Publicus i Stockholm for att bli giltig. Bara att fa detta gjort tog oss en hel dag.

Sa dar stod vi i morkret klockan halv fem pà morgonen, tva olyckliga, uttrottade och fortvivlade manniskor pa den odsliga langtidsparkeringen utan att ha fàtt med oss det viktigaste. Ska vi aka hem och hamta ryggsacken? undrade Bosse. Nej, sa jag. Det hinner vi inte. Da missar vi planet. Vi gralade en stund om vems felet var att ryggsacken aldrig kom med, Sen steg vi pa bussen till terminalen.

Det var ingen bra start pà den resa som vi hade sett fram emot sa mycket efter alla bekymmer och sjukdomar under hosten. Utan dator och bank-ID kande jag mig helt naken. Men det fanns inget att gora at saken just da. Ar man slarvig och uytrottad och inte kollar i upp att allt bagage ar med sa far man skylla sig sjalv.

Men mobiltelefonerna, passen, covidpassen och inreseintygen for covid-19 till Spanien hade vi i alla fall med oss. De lag tack och lov i min handvaska – men de hade lika garna kunnat ligga i ryggsacken. Darfar kunde vi i alla fall bade resa ut ur Sverige och in i Spanien utan problem.

Nar vi landade i Malaga bestamde jag mig for att forsoka hitta en billig dator eller en surfplatta. Nya mobilladdare màste vi ocksa ha liksom en ny datormus. Problemet med fullmakten fick jag forsoka ombesorja pa annat satt. Allt gar ju faktiskt att losa.

Sagt och gjort. Pa kopcentrat Carrefour i Estepona, dar vi brukar handla mat, hittade jag en ganska omodern laptop, en HP (Hewlett Packard). Det var en PC och ingen Mac som jag annars alltid anvander. HP:n kostade 319€. Det kan tyckas mycket men en Mac kostar det fyrdubbla och jag behovde en dator. Idag ar en dator lika viktig att ha med sig pa resa som bàde pass, planbok och kreditkort – och bank-ID.

Det har ar en spansk dator. Darfor saknas det prickar over a, a och o, vilket som ni ser gor min text svarlast. Jag ber om ursakt for det.

I tre dagar har jag suttit och forsokt lara mig hur den har pc:n fungerar. Det gar langsamt. Jag kan skriva pa bloggen men jag kan inte ladda ner nagra bilder. Kanske gar det sa smaningom.

Vad hande da med den rosa ryggsacken? undrar ni forstas. Jag visste ju inte ens var den fanns. Stod den kvar ute pa tomten dar bilen hade varit parkerad? Eller stod den pa verandatrappan? Eller stod den inne pa verandan? Eller hade vi rentav glomt den inne i huset?

Jag kom bara pa en enda losning pa detta. Det var att sms:a till var nya trevliga grannfru och be henne ga och leta efter ryggsacken utanfor huset och inne i huset. Det gjorde hon. Den rosa ryggsacken med allt sitt vardefulla innehall visade sig sta ensam kvar pa verandan dar vem som helst hade kunnat stjala den. Grannfrun placerade ryggsacken i en rod sammetsfatolj inne i vardagsrummet. Dar star den fortfarande – hoppas jag …

Men vad skulle vi gora med brevet med den viktiga fullmakten? Det brevet lag ju ocksa i ryggan. Jag tog aterigen kontakt med var grannfru och undrade om hon kunde hamta brevet med fullmakten, skriva adressen till min ekonomikonsult i Malaga pa kuvertet och frankera det med tillrackligt manga frimarken for att brevet skulle kunna na anda till Spanien.

Det gjorde hon. Igar morse gick brevet ivag. Gud vet nar det kommer fram – om det nagonsin kommer fram. Man borde ju ha rekommenderat ett sa har vardefullt brev. Men jag ville inte gora det annu krangligare for var kara grannfru. Hon hade stallt upp tillrackligt mycket redan.

I morse blommograferade jag en vacker blombukett till henne som tack for hjalpen.

Ni tror val inte att alla olyckor upphorde i och med den glomda ryggsacken? Nej, da. Olyckorna fortsatte redan dagen darpa, i tisdags alltsà. Dà akte jag ut pa mitt forsta traningspass pa racercykeln. Vadret var underbart, over 20 grader varmt och en harlig medvind. Jag kande mig stark och lycklig for forsta gangen pa flera manader.

Men lyckan varade inte sarskilt lange. Nar jag hade vant och var pa vag hem markte jag plotsligt att nagot konstigt hade hant med bakhjulet. Det slog sa hart i asfalten. Jag visste forstas genast vad det handlade om: Bakhjulspunktering! Inget reservdack! Ingen cykelpump! Jag befann mig dessutom nio  kilometer hemifràn!  Jag forsokte fortsatta att cykla med det trasiga bakdacket men det gar inte hur lange som helst.

Till slut tvingades jag hoppa av cykeln. Jag var da inne i min gamla by San Luis de Sabinillas. Ledande min odugliga racercykel borjade jag gà gata upp och gata ner for att mojligen hitta en cykelaffar. Det fanns ingen, bara apotek, harfrisyrer, cafeer och kladbutiker. Till slut blev jag anvisad att ta mig till en bilverkstad i narheten. De kunde kanske hjalpa mig dar.

Efter mycket letande hittade jag bilverkstan. Forst verkade den helt folktom men i morkret upptackte jag en figur. Jag ropade ”¿Hola, puedes auydarme?” (”Hej, skulle du kunna hjalpa mig?”) Kroppen av en lang, mager ung man utvecklade sig i morkret. Jag forklarade att jag mycket val visste att det har var en bilverkstad och ingen cykelverkstad men att han kanske kunde hjalpa mig andà. Han plockade fram nagra sadana dar grova pumpar som man anvander for att pumpa upp bildack med. De funkade inte alls. Luften gick ur dacket lika fort som den hade kommit in. Mannen upptackte tre parallella skarsar i dacket. Nagon pyspunka handlade det alltsa inte om.

Jag undrade da om han mojligen mot en smarre ersattning kunde kora mig till den plats atta kilometer darifràn dar jag hade parkerat min egen bil. Nej, svarade han, jag har ingen bil. Jag har bara en san dar. Han pekade pa en elsparkcykel som stod parkerad inne i verkstan.

”Du far ta en taxi”, sa mannen och forklarade var narmaste taxistation làg. Det var inget bra forslag, tankte jag. Jag hade ju inga pengar med mig, bara mobiltelefonen med en swishapp som inte fungerade just da.

Men noden har ingen lag. Jag maste ta en taxi. Bosse kunde heller inte komma och hamta mig eftersom jag hade tagit bilen och parkerat den pa en plats langt ifran var lagenhet. Jag brukar namligen alltid borja cykla darifran for att undvika trafiken inne i stan.

Jag var strandsatt i ordets alla bemarkelser. Det var for ovrigt bara 200 meter till stranden.

En taxibil stod inne pa taxistationen. En ung man med trevligt utseende satt i forarsatet och vantade pa kunder. Jag gick fram till honom ledande min trasiga racercykel. Jag forklarade att jag hade fatt bakhjulspunktering och att kag inte kunde komma hem. Jag bodde i Estepona som lag nastan en mil bort.

”Javisst”, svarade han och kastade in min cykel i bagageutrymmet pa taxin. Jag satte mig i framsatet men talade inte om att jag inte hade nagra pengar att betala med. Den konflikten fick vi ta nar han hade kort mig dit jag ville.

Nar vi kom fram till den parkeringsplats i utkanterna av Estepona dar jag hade parkerat min hyrbil  forklarade jag med viss vanda att jag inte hade nagra pengar att betala taxiresan med. Den hjalpsamme taxichaufforen blev med ens alldeles svart i ansiktet:

”Varfor sa du inte det fran borjan?” fraste han.

Jag visste inte vad jag skulle svara pa det. Hade jag fran borjan talat om att jag inte kunde betala for resan sà hade han ju aldrig tagit korningen. En stunds pressande tystnad uppstod – tills han sjalv kom pa den sjalvklara iden att jag kunde kora min bil hem sà kunde han folja efter mig med taxin. Jag ringde Bosse och bad honom att komma ner pa gatan med min handvaska sà att jag kunde betala taxichaufforen med mitt kreditkort som lag i planboken. Sagt och gjort. Sa fick det bli.

Val hemma kunde jag betala honom de 25 € (ca 250 kronor) som han begarde for resan. Det var faktiskt ett overkomligt pris med tanke pa det dilemma jag hade hamnat i.

Darmed var alla parter nojda. Taxichaufforen fick betalt for resan och jag kom hem med min punkterade cykel. Igar (dagen darpà) akte jag till cykelaffaren och fick ett nytt dack pa bakhjulet.

Men idag kom ovadret in over sodra Spanien. Det har regnat hela dagen och blast styv kuling, Det gick inte att ge sig ut och cykla. Och vadret blir tyvarr inte battre i morgon.

En olycka kommer alltsà sallan ensam, framforallt inte for mig. Varje gang jag ar har nere sa hander det sa konstiga saker.