Anna Kinberg Batra har nu varit partiledare för moderaterna i drygt två år. Till att börja med uppträdde hon som en blyg viol. Hon syntes knappast. Man riktigt kände hur nervosititeten bubblade inom henne. Hon var tyst, uttalade mest plattityder och kändes inte som en framtida ledare för Sveriges näst största parti, ibland till och med största i vissa opinionsmätningar.

Med tiden har hon karskat upp sig – men knappast på rätt sätt. Man har känt att hennes ínneboende svagheter har fått de övriga allianspartierna att börja svikta i sin övertygelse om att alliansen är det bästa som Gud skapat. Det stretas åt alla håll. Opinionssiffrorna för t ex KD dalar och har nu länge legat under riksdagsspärren. Det krävs verkligen en ”Kamrat 4 procent” för att KD Ebba Busch Thor ska kunna klamra sig fast vid spärren.

Den enda som hittills har klarat sig med bravur är Annie Lööf och centern. I den senaste opinionsmätningen fick centern 9.4 procent – det bästa på 27 år. Vad har då centern som lockar så många? Ja, egentligen bara en trevlig och skicklig partiledare. Men centerns politik känns innehållslös och ideologifattig. Om jag skulle bli tillfrågad skulle jag knappast kunna svara på vad centerns politik handlar om idag. Så konturlös är den. Partiet har t ex för längesen tappat sin förankring i landsbygden. Inte ens miljön verkar vara en hjärtefråga för centern längre.

Vilka är det då som dras till centern idag? Jo, det verkar vara storstadsväljare som tröttnat på Anna Kinberg Batra och som nu börjat snegla åt Annie Lööf, helt enkelt därför att hon är häftigare och kaxigare – och dessutom tillräckligt konservativ . Men någon sammanhängande politik har hon inte.

Så tillbaka till moderaterna. Sitt livs största blunder gjorde Kinberg Batra när hon för en tid sen via ett SMS till de övriga alliansledarna förkunnade att hon tänkte göra upp med Sverigedemokraterna för att kunna regera under nästa valperiod, ja kanske rentav störta regeringen Löfven redan under den här mandatperioden.

Lööf, Björklund och Busch Thor blev förstås tagna på sängen och djupt upprörda över Kinberg Batras chockterapi. Sen började den vanliga (oklara) visan om huruvida dessa partier själva kunde tänka sig att ta emot passivt – eller aktivt – stöd av SD i riksdagens utskott. Bilden är högst oklar och den kommer sannerligen inte att klarna längre fram heller, eftersom alla vet att alliansen inget högre önskar än att få regera Sverige igen. Då kan Sverigedemokraterna vara bra att ha.

Samtidigt har moderaterna på tjänstemannanivå och på riksdagsmannanivå haft konkreta överläggningar med Sverigedemokraterna. Detta är unikt. Partiet har alltså gått vidare på den inslagna vägen, nämligen att acceptera att SD finns och att man på olika sätt borde utnyttja detta för att få tillbaka makten. Att ha med SD i en regeringskoalition tror jag dock fortfarande ligger väldigt långt fram i tiden för de borgerliga.

Summan av kardemumman är att Kinberg Batras märkliga politiska saltomortaler inte har ingett något förtroende vare sig hos väljarna eller hos de övriga allianspartierna. Till skillnad från Fredrik Reinfeldt har Batra heller ingen klar politisk linje, inget politiskt mål annat än att få regera. Som medborgare riktigt drömmer jag mig tillbaka till Reinfeldts första mandatperiod när det åtminstone fanns politiker i Sverige som ”ville något” oavsett om Reinfeldts politik var djupt impopulär i de djupa leden. Anna Kinberg Batra vill uppenbarligen ingenting. Då borde man inte ägna sig åt politik, tycker jag.

Vad är då min slutsats av detta? Jo, att moderaterna så fort som möjligt borde byta partiledare. Anna Kinberg Batra har haft två år på sig att visa att hon duger. Det gör hon inte. Detta stora parti behöver en genuin kraft i sin ledning. En sådan kraft är inte Kinberg Batra.

Jag vet naturligtvis att jag inte kan avsätta eller tillsätta partiledare – men jag kan få ha åsikter om de duger eller inte. Kinberg Batra duger inte, vare sig för alliansen eller för Sverige.

Idag skrev den förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg en mycket intressant artikel på DN Debatt där han bad sitt parti att byta politiska samarbetspartners. Det var framförallt moderaternas ohöljda flirt med Sverigedemokraterna som retat upp honom. Han ville till varje pris inte se SD som ett regeringsunderlag för moderaterna och för alliansen som helhet.

Istället förordade han ett helt nytt regeringssamarbete mellan socialdemokraterna och moderaterna. Det är en idé som då och då framförs av politiska tyckare men som alltid avfärdas som omöjlig. Hur ska huvudfienderna kunna regera tillsammans? Men där ger Mikael Odenberg ett svar: Han anser att både centern och kristdemokraterna står till höger om moderaterna. Därför borde det inte vara politiskt ogenomförbart att bilda en S-M-regering. Han hänvisar till Tyskland och Finland. Finland har under stora delar av efterkrigstiden visat att samlingspartiet (den finska högern) och socialdemokraterna med stor framgång kunnat regera landet tillsammans. Detsamma gäller Tyskland.

Låt den tanken mogna hos svenska folket. Det ligger mycket i vad Odenberg säger. När den politiska debatten i Sverige år efter år står och stampar på samma fläck, när inget nytänkande eller fruktbart kommer ut ur denna debatt, så varför inte. Varför inte pröva nya okonventionella idéer? Sverige kommer inte att förlora på detta. Möjligen kommer en del av de politiska partierna att förlora men det är trots allt Sverige som räknas. De politiska partierna är inget självändamål. De är till enbart för att tjäna folket.

Men börja med att byta ut Anna Kinberg Batra mot en mer kraftfull partiledare med en bättre inställd politisk kompass. Varför inte Mikael Odenberg själv? Det vore inget dåligt val. Han har visat sig vara en karl med civilkurage. Han har stora kunskaper om samhället som avgående generaldirektör för Svenska Kraftnät och som nytillträdd ordförande för det djupt sargade Karolinska Institutet.

Odenberg har varit egen företagare i 17 år. I riksdagen har han arbetat med sjukvårdsfrågor, bostadspolitik, energipolitik, näringspolitik, arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik. Han har även militär bakgrund. Mellan 2006 och 2007 var han försvarsminister i regeringen Reinfeldt 1 men hoppade efter ett år av i protest sen han inte fått igenom sina krav på mer resurser till försvaret. Hade han fått igenom dessa krav kanske det hade varit lite bättre ställt med det svenska försvaret idag.

Mikael Odenberg har med andra ord gedigna kunskaper och erfarenheter på de flesta samhällsområden. Han är inte bara en politisk broiler som Anna Kinberg Batra och Annie Lööf.

Jag sätter en slant på Mikael Odenberg, en bullrig, lite sträv men ganska gemytlig person. Han har visserligen fyllt 63 år – men Donald Trump är 70. Inga jämförelser i övrigt.