Leif GW Persson är en av mina absoluta favoriter. Han är en av Sveriges allra största TV-personligheter. Hans författarskap går heller inte av för hackor. Dessutom är hans hjärna briljant. Han har humor. Hans utläggningar är ofta kryddade med en knivskarp ironi. Ja, han har allt.

Jag är naturligtvis inte ensam om att tycka så här. Risken är liten att jag skulle få ha GW för mig själv. Hursomhelst är han min stora idol, inte minst därför att han är så annorlunda. Han utmanar alla föreställningar om hur man ska vara. Ibland är han rent asocial. Han gör som han vill. Det gör han rätt i. Han är stor i alla fall.
Nog med alla hyllningar, för orsaken till att dagens blogg handlar om GW är inte bara att han är fantastisk. Han tar sig som skribent också friheter som ingen annan skulle göra. Igår, söndag, skrev han en krönika i Expressen under rubriken "Det (o)nyktra uppvaknandet". Krönikan handlade om hur han i fredags hade jagat and med sina jaktkamrater i Sörmland. Efter andjakten vidtog en lunch som uppenbarligen inte bara var lång utan dessutom våt i ordets sanna bemärkelse.

GW blev med andra ord asfull och glömde helt och hållet bort att han dagen därpå, i lördags, skulle leverera en krönika till Expressen. Istället hade han supit sig full så till den grad att han dagen därpå knappast var i stånd att skriva den där krönikan. Han förbannade naturligtvis sig själv och beskrev hur omöjligt det var för honom att skriva en briljant text i sitt gravt bakfulla tillstånd. Det märktes också på texten. Den handlade mest om vilka problem han hade att komma på vad han skulle skriva om.

En oskriven lag säger att en journalist aldrig får berätta för sina läsare/tittare/lyssnare vilka fruktansvärda problem och vedermödor man som reporter har haft för att kunna skriva just den här artikeln eller göra just det där inslaget. Många reportrar tror att ju mer de berättar om sina motgångar och svårigheter, desto mera uppskattas de av sina läsare/tittare. Det är kvalificerad smörja. Läsarna och tittarna skiter fullständigt i reporterns alla vedermödor. De är bara intresserade av det resultat som kommer ut i andra ändan av de där vedermödorna, nämligen TV-inslaget eller artikeln.
Detsamma gäller för GW. Krönikan var med andra ord inte det mest lysande han skrivit – även om det var ganska underhållande att höra en man berätta om sin bakfylla.

Nu är jag framme vid mitt budskap: SKULLE NI KUNNA TÄNKA ER EN KVINNA SKRIVA PÅ DET HÄR SÄTTET? Naturligtvis inte. Kvinnors fylleri och efterföljande uppkastningar väcker bara äckel och förakt. Kvinnor får inte supa sig fulla. Framförallt får de inte skriva om det.
För samma regler gäller inte för kvinnor som för män. En manlig skribent kan vältra sig i sina fyllor och ändå fortsätta att bli älskad av sina läsare. En kvinnlig skribent skulle få sparken. Jag lovar.

Det är ännu ett exempel på den bristande jämställdheten i samhället, även om jag inte tycker att rätten att bli full är den viktigaste jämställdhetsfrågan. Ingen av dem ska vara fulla eller bakfulla – framförallt inte när de ska skriva sina texter. Men som sagt: allt är tillåtet för män men kvinnor ska vara till behag, göra allt rätt, inte visa svaghet och framförallt inte tala om att de super. Det skulle väcka skandal. Leif GW Persson och andra män går däremot stärka ur sin bakfylla. En karl ska ju kunna ta sig ett järn…eller två…eller tre…eller några till.