Coronadepressionen har återigen tagit över både Bosses och mitt liv. Jag tyckte att det kändes lite lättare att leva för några veckor sen men så är det inte längre. Osäkerheten kring vaccinationerna har skapat nya frustrationer och tristessen har kommit tillbaka med förnyad kraft. Rädslan inför en tredje våg har inte minskat oron.

Själv är jag dessutom just nu djupt olycklig över att jag i onsdags ramlade i skidspåret och skadade högerbenet och höger sida av kroppen. Fram till i onsdags hade jag njutit i flera dagar av att äntligen få åka skidor igen på fina skidspår i härligt vinterväder. Men i onsdags när Bosse och jag var på väg till spåret råkade jag slinta med ena skidan och föll pladask och slog i hela högersidan, höften och högerbenet i den hårda snön.

Eftersom jag sen 2011 har en titanprotes på höger höftled är jag särskilt orolig för att ramla. Det gjorde fruktansvärt ont. Ändå tog jag mig runt banan två varv à 3,5 km (7 km) men det var inte roligt efteråt.

Sen dess har jag tvingats gå med en krycka hemma. Högerbenet har inte gått att stödja på. Jag har heller inte kunnat träna. Även om värken verkar ha släppt något så är jag osäker på när jag kan träna igen. Så länge värktabletterna är i funktion känns det ganska bra men när effekten av medicinen börjar ebba ut kommer värken tillbaka.

Jag hade tänkt ge mig ut i spåret i morgon, söndag, igen, men jag vet inte om jag vågar. Kanske har jag brutit något ben i låret eller vaden. Något konstigt är det. Värken vill liksom inte släppa. Det gör mig ännu mer förtvivlad och ännu mer deprimerad.

Fy fan!

Hur som helst är måleriet en tröst i bedrövelsen. Häromdagen lade jag sista handen vid min senaste tavla. Det är ett höstmotiv hämtat från skogarna runt vårt hus. Trots att den dag då jag hittade motivet var gråmulen så var ändå marken fylld av starka färger. Se själva.