”The winner takes it all”. Det är ett slitet uttryck men det stämmer verkligen väl in på resultatet av Eurovision song contest i Kiev igår kväll, lördag. Den 24-årige hjärtsjuke portugisiske sångaren Salvador Sobral vann överläget med 758 röster mot 615 före den 17-årige förhandsfavoriten och stortalangen Kristian Kostov från Bulgarien. Men ingen talar längre om Sobrals konkurrenter. Det är bara hans låt som gäller.

Robin Bengtsson och Sverige hamnade på femte plats med 344 röster, alltså nästan hälften så många som segraren tog hem. Robin Bengtsson ska dock vara tacksam över sin femteplats. Det hade kunnat gå mycket sämre – däremot knappast bättre. Låten är OK men oerhört konventionell. Sen förstår jag inte varför man måste släpa med sig fem löpband in i studion när det redan fanns ett fint studiogolv. Ja, ja, det kanske behövdes för att koreografin och dansarna skulle komma mer till sin rätt.

Trots Salvador Sobrals fantastiska, annorlunda och mycket originella och enkla kärleksvals som tog världen med storm så tycker jag faktiskt (förlåt mig om jag spottar i kyrkan) att det ändå inte var rätt låt som vann. Underbara Blanche från Belgien med den säregna, suggestiva och musikaliska ”City light” borde ha vunnit.

Nu kom Blanche bara fyra, en placering före Sverige. Hon förtjänade ett bättre öde. Enligt min mening fanns det igår kväll ingen låt som kom ens i närheten av den vackra och dramatiska belgiska sången.  Blanche´s egen utstrålning kanske lämnar en del övrigt att önska men låten var underbar. Lyssna en gång till på fina Blanche och hennes lite hesa röstr:

Visst älskade jag Salvador Sobral. Sällan har man upplevt en känslighet och en vilja till musikalisk innovation som hos Salvadors låt. Jag njöt när jag lyssnade på honom. Ändå tycker jag att ha borde ha blivit tvåa. Så här lät han om ni har glömt honom:

Det fanns flera bra låtar i gårdagens final. Jag verkligen älskade Alma och hennes ”Requiem” från Frankrike. Det var en typisk fransk svängig schlager men den gick hem hos mig. Särskilt glad blev jag över att Alma sjöng det mesta av låten på franska.

Det finns inget språk som låter så bra i sång som just franska. Alma kom bara på tolfte plats. Hon borde ha kommit betydligt högre. Kanske är det mitt frankofila läggning som får mig att skriva detta men låten var faktiskt bra.

Den brittiska låten framförd av duktiga Lucie Jones började väldigt men blev mer och mer hysterisk. Finalen var så glittrig att jag rodde att tusentals guldsmedsbutiker hade exploderat i luften. Det var too much, om man säger så.

Många hade tippat den italienska låten som vinnare av hela tävlingen. Men ack vad folk bedrog sig. När jag lyssnade på Francesco Gabbani och hans ”Occidentalis´ karma” så blev jag mycket besviken. Den lät som en helt vanlig discodänga utan större dragningskraft. När jag sen förstod att apan, som han enligt förhandsreklamen skulle ha med sig i studion, inte var en riktig apa utan bara var en vanlig människa utklädd i apdräkt, så blev jag riktigt besviken. Italien kom sexa. Tja, varför inte.

Och så tillbaka till Robin Bengtsson. När jag tittade på finalen i den svenska Melodifestivalen i mars blev jag synnerligen besviken när Robin Bengtsson (oväntat) vann tävlingen. Det kändes nästan riggat. Min stora favorit var istället Nano och hans fantastiska ”Hold on”. Lyssna en stund på den här! Visst skulle Nano ha klarat sig bra i konkurrensen med låtarna från Portugal och Belgien? Det var liksom samma genre.

Det var på många sätt en intressant Eurovisionfinal igår kväll eftersom de bästa låtarna var så annorlunda, så minimalistiska. Sobrals känsliga tolkning av ”Amar pelos dois” var så långt ifrån dunka-dunka, fyrverkerier, skrik och skrän, grälla färger, rökgasutveckling och allmän hysteri man kan komma. Det gäller också den belgiska låten liksom i viss mån Bulgariens bidrag.

Håller den europeiska musiksmaken på att förändras? Har folk tröttnat på det hysteriska glittret och den övertaggade sångarglädjen till förmån för en mera återhållen musikstil där det avskalade, minimalistiska och musikaliska har fått ersätta det svulstiga och överdrivna? Det vore bra i så fall.

Salvador Sobral sa själv igår kväll efter sin seger att Eurovision inte ska vara fyrverkerier i snabbmatsformat  utan musik och artisteri. Det hade han rätt i.

Så till sist några av gårdagens riktiga floppar.

Först till de ukrainska programledarna. Tre gubbar. Inte en kvinna så långt ögat nådde. Ändå var mottot för festivalen ”Delebrate diversity”, d v s  ”Hedra mångfalen”. Nej, det var ingen mångfald där inte, bara stinna muskler och töntiga scenkläder.

En av killarna hade dessutom ett par förskräckliga kostymbyxor på sig där grenen hängde nästan nere vid knäna. Det var inte snyggt.

Den andra floppen var (förstås) Spanien. Uttrycket ”vamos a la playa” har ni väl hört när ni har varit i Spanien, d v s ”nu går vi till stranden”. Så var det ungefär med unge Manel Navarros hysteriska 60-talsinspirerade ”Do it for your lover” också. Sällan har jag hört något så uselt. Varför kan Spanien aldrig leverera ett enda juste bidrag till Eurovision? Bottennapp. Men så blev Manel Navarro också sist i hela tävlingen, vilket var välförtjänt.

Sedan har jag börjat tröttna på den svenske kommentatorn Edward af Silléns ständiga bögskämt. Igår kväll levererade han som vanligt samma uttryck som alla andra år: ”I den här tävlingen är kön till herrtoaletten längre än kön till damtoaletten”. Ni förstår säkert vad han menade. Dessutom kallade han de tittare som kände igen den azerbajdzjanska sångerskan Dihaj för ”gravt homosexuella”. Ett mycket dumt skämt.

Måns Zelmerlöw, den andre kommentatorn, var däremot lysande, särskilt i instruktionsfilmen om hur man lär upp programledare i Eurovision song contest. Det var som en blandning av Stig Järrels lärare i den gamla 40-talsfilmen ”Hets” och en italiensk maffialedare. Kul.

Schlagerexpert: Elisabet Höglund