De senaste veckorna har präglats av en senkommen självrannsakan hos svenska politiker, journalister, jurister och andra berörda yrkesgrupper över att de inte förstod eller ville förstå de övergrepp mot det svenska rättssamhället som vissa kriminella invandrargrupper har begått i Sverige under de senaste decennierna. 

…

”Vi såg inte detta komma”, har redan blivit ett slitet uttryck i denna självrannsakan, ett uttryck som vi har hört både från statsminister Stefan Löfven och justitieminister Morgan Johansson.

”Vi såg inte detta komma”. Nej, väljer man att vara blind, så ser man inget. Som jag skrev häromdagen här på min blogg har det i Sverige under årtionden rått en förnekelse- och tystnadskultur när det har gällt kriminaliteten bland flyktingar och invandrare. En förnekelsekultur som har fått långtgående och kanske irreparabla konsekvenser för det svenska samhället.

Tystnadskulturen har varit särskilt framträdande hos socialdemokrater och vänsterpartister men även borgerliga politiker har varit ängsliga för att hävda att invandrare är överrepresenterade när det handlat om grova brott och mord men också bidragsfusk. Ängsligheten har delvis haft sin grund i rädslan att förlora viktiga röster i de täta invandrarområdena, delvis i att den så kallade sanningen skulle kunna leda till främlingsfientlighet och rasism hos svenska folket. Det ville ju ingen ha. 

,

Istället teg alla och hoppades att den här sortens kriminalitet var av tillräckligt liten omfattning för att kunna ignoreras.

…

Men nu ignoreras den inte längre. Nu försöker istället partier och politiker överträffa varandra när det gäller hårda angrepp på klankriminalitet och gängmord bland invandrare. Slagsidan åt andra hållet är överraskande – men också skrattretande, även om de här problemen egentligen är för allvarliga för att skrattas åt. 

Det är genant att åse dessa hundraåttiograderssvängar som är så häftiga att de borde leda till grav yrsel hos dem som svänger. Det är inte så att politikerna och ledarskribenterna har fel i sak. Vad jag vänder mig emot är att de reagerar först nu när det kanske redan är för sent. Istället teg de när de verkligen hade möjligheter göra något åt problemen.

.

Nej, på den tiden var det inte politiskt korrekt att peka ut en viss samhällsgrupp som mer kriminell än andra, särskilt inte invandrare. Det var lättare att förklara bort fenomenet med retorik om socialt utanförskap, brist på integration, trångboddhet, dåliga språkkunskaper, problem i skolan och arbetslöshet.

Idag vill jag göra mina läsare uppmärksamma på ett annat fenomen i samma genre där tystnaden på den tiden var minst lika upprörande. Det handlar om de så kallade hedersmorden och hederskulturen, där pappor och bröder i Sverige har dödat sina döttrar och systrar när dessa har försökt leva ett normalt svenskt liv istället för att giftas bort med någon man som föräldrarna för längesen har utsett till svärson.

Även i denna fråga svek våra kära politiker när de hade chansen att göra något. Jag vill särskilt peka ut Mona Sahlin som den kanske största förnekaren. Jag återkommer till detta. Låt mig först ta några exempel på hedersmord och hedersvåld som inte är helt obekanta för någon svensk:

.

Det mest kända är den då 26-åriga Fadime Sahindal. Hon mördades den 21 januari 2002 av sin pappa och bror i ett så kallat ”hedersmord”. Som sjuåring kom Fadime till Sverige  med sin familj från turkiska Kurdistan. I Sverige kom Fadime att slitas mellan två kulturer, den frihetliga svenska kulturen och den bestraffande kurdiska.

…

Fadime ville frigöra sig från familjens hårda band. Hon tog studenten och började läsa till socionom. Hon valde att lämna den stränga hederskulturen i sin kurdiska familj för att istället träffa en svensk pojkvän.

Familjen protesterade mot dotterns frigörelse. De hade nämligen redan bestämt att Fadime skulle åka tillbaka till Turkiet och gifta sig med en äldre kusin, allt för att hålla släkten och klanen stark och intakt. Detta vägrade Fadime göra.

..

När familjen förstod att hon hade brutit upp låset till sitt fängelserum och istället valt att träffa en svensk man och starta en svensk yrkeskarriär började de hota henne. Hoten trappades upp. Fadime polisanmälde hoten utan att något hände.

Och så i slutet av januari 2002 arrangerade hennes familj ett bakhåll. I hemlighet väntade pappan och brodern på Fadime utanför hennes lägenhet i Uppsala. När Fadime dök upp  sköt de ihjäl henne på nära håll med flera skott i huvudet. Fadime dog omedelbart.

…

Tragedin – och skandalen – blev oerhört uppmärksammad i Sverige. Fadime Sahindal blev efter sin död frontfiguren för kampen mot hedersförtryck i invandrarfamiljer. Det här och flera andra hedersmord blev inledningen till en intensiv debatt om hedersvåld i Sverige, en debatt som dessvärre snabbt kantrade åt helt fel håll. 

Det andra kända exemplet på hedersmord är Pela Aroshi. Hon kom från Irak men bodde i Sverige med sin familj. Sommaren 1999 åkte hon på besök till barndomsbyn i Irak för att hälsa på sina släktingar. Hon kom aldrig tillbaka. Istället mördades hon i Irak av två av sina farbröder eftersom hon ansågs bryta mot släktens och familjens hederskultur. Pelas liv var mindre viktigt än klanens.

. 

Hennes farbröder dömdes till livstids fängelse. Straffet skulle avtjänas i Sverige. Men det verkställdes aldrig eftersom Pelas far tog på sig hela skulden för mordet. Han dömdes till ett kort straff i Irak. Sen var den saken ur världen.

Ännu ett skakande exempel är hedersmordet på den 20-årige exafghanen Abbas Rezai i Högsby i Småland 2005. Under tortyrliknande former mördades Abbas Rezai i sin 16-åriga flickväns lägenhet av en eller flera av flickvännens familjemedlemmar. Föräldrarna hade bestämt att dottern skulle gifta sig med en äldre kusin som bodde i Danmark. Dottern vägrade och rymde till Skellefteå för att förlova sig med Abbas. 

Abbas Rezai torterades och misshandlades till döds med knivhugg och slag. En av flickvännens familjemedlemmar hällde dessutom kokande olja över hans kropp. Detta så kallade hedersmord var ett av det mera brutala och hänsynslösa i sitt slag.

 

Det här är bara några exempel på de hedersmord som har begåtts i Sverige under de senaste tjugo åren. Det finns fler fall men jag stannar här.

De som trodde att dessa fasansfulla familjemord, där unga flickors och pojkars liv offras för att återupprätta familjehedern, skulle leda till kraftfulla åtgärder i Sverige blev dock djupt besvikna. Visserligen blev debatten om hedersvåldet livlig och engagerad. Men politiskt korrekta socialdemokratiska statsråd och andra politiker såg till att helt enkelt definiera bort begreppet ”hedersmord” och ”hedersvåld” ur det gängse språkbruket. 

I en debattartikel i Dagens Nyheter år 2000, undertecknad av dåvarande integrationsministern Mona Sahlin och ministerkollegan Margareta Winberg, hävdade de båda socialdemokratiska toppolitikerna att det inte förekom något hedersvåld eller några hedersmord i Sverige. Hur de kunde komma fram till den slutsatsen är obegripligt.

..

”Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor,” skrev Sahlin-Winberg i debattartikeln och fortsatte:

”När en ung flicka mördas på detta sätt är det fråga om några mäns förvridna attityder och människosyn.”

Så lätt viftades alltså hederskulturen bort. Det var bara män som i största allmänhet var våldsamma mot kvinnor som låg bakom de här morden. Det handlade inte om att återupprätta någon slags heder. Det handlade inte om någon särskild ”invandrarkultur”. Det förekom med andra ord enligt Sahlin/Winberg ”inga hedersmord i Sverige”. Visst förekom det mord men dessa mord begicks av män som var våldsamma till sin läggning och tyckte om att bestraffa kvinnor. Det handlade således inte om någon familjeheder. Simsalabim, så var det problemet ur världen

Mona Sahlin, då ansvarig för integrationsfrågorna i den socialdemokratiska regeringen, var den som bar den största skulden till att hedersmorden viftades bort och begravdes djupt på den politiska sanningskyrkogården. Ingen har sagt det uttryckligen men jag tror att de socialdemokratiska politikernas ovilja att erkänna hederskulturen bland vissa invandrargrupper berodde på att kurderna i Sverige var en stark stödtrupp till det socialdemokratiska partiet. Och hederskulturen var starkt utbredd bland just kurder. Det finns förstås kulturella förklaringar till detta – men dessa förklaringar väger lätt när de konfronteras med det svenska rättssamhället.

Men det fanns också andra inflytelserika personer som på de tiden stod för samma förnekelse som Mona Sahlin. Ingegerd Sahlström, riksdagsledamot för socialdemokraterna och projektledare för Nationellt råd för kvinnofrid, uttryckte sig kort tid efter Sahlins och Winbergs debattartikel på samma förödande sätt:

”Jag är rädd för att peka ut de invandrade männen. Mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över.”

Men det var inte bara socialdemokrater som förnekade hederskulturen. Vänsterpartiet var lika goda kålsupare. Så här sa till exempel tidigare vänsterledaren Gudrun Schyman efter mordet på Fadime Shahindal.

”Fadime Sahindal som mördades av sin far föll inte offer för den kurdiska kulturen utan för den ordning där män förtrycker kvinnor, en ordning som finns överallt.”

Därmed bidrog även Schyman till att bagatellisera hedersmorden samtidigt som det uppstod en djup klyfta inom vänsterpartiet i hedersfrågan. Det fanns nämligen mindre ideologiskt sinnade vänsterpartister som insåg att hedersmorden var precis som de lät, nämligen hedersmord.

Sent ska syndaren vakna, heter det. Ni tror väl inte att Mona Sahlin fortfarande hävdar att det inte finns någon hederskultur eller något hedersförtryck i Sverige?  Nej då, hon har gjort avbön. Hon har tagit tillbaka alltsammans. I en intervju i Dagens Nyheter den 1 februari 2018 gjorde hon en rejäl pudel. Hon ångrade då djupt att hon hade förnekat hederskulturen.

”Jag var en del av maktens tystnadskultur”, sa hon i DN-artikeln. ”Makten lyssnade mer på männen än på kvinnorna. Jag ångrar djupt att jag inte tidigare såg hur unga flickor och kvinnor blev offer för hedersförtryck och hedersvåld. Jag ångrar också att jag inte talade ut om detta tidigare.”

Sahlin skyller på att hon hade för få människor omkring som som kunde förklara för henne  den verklighet som hon själv inte lyckades se.

Ja, titta bort och skyll på andra. Det är enklast så. Mona Sahlin var redan i början av 2000-talet en erfaren och fingerfärdig politiker. Hon hade gjort sig känd för sin frispråkighet och sitt originella och fördomsfria sätt att hantera känsliga politiska frågor. Men när hon hamnade för långt ner i maktens grytor kunde hon inte längre se upp över kanten och upptäcka hur den ”riktiga” verkligheten såg ut, inte bara den politiska.

Det är så dags nu för Mona Sahlin och andra att ångra att de valde tystnadskulturen framför sanningen när de själva faktiskt hade makten att påverka. Nu är det dessutom helt ofarligt att ångra sig. Detta är fegt och oanständigt. Sådana politiker behöver vi inte i Sverige. Mona Sahlin är visserligen förpassad till kulisserna men risken finns att när valet väl närmar sig och det handlar om att slåss om viktiga invandrarröster så kan både den ene och den andre politikern återigen få kalla fötter och återgå till den bekväma förnekelsen.

Hanteringen av hederskulturen och hedersmorden är något av det mest skandalösa som har hänt i svensk politik under de senaste tjugo åren. Det ligger väl i nivå med frågan om de apatiska flyktingbarnen där politiker och tongivande journalister gick på myten att dessa barn verkligen var sjuka. Istället var de i många fall manipulerade av sina föräldrar för att familjerna skulle få stanna i Sverige.

Även här håller proportionerna på att återställas till en mera korrekt verklighet.