Sen flera hundra kvinnor i tyska Köln, Hamburg och Stuttgart på nyårsnatten utsatts för rån, övergrepp och sexuella trakasserier av över tusen unga män, flertalet med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika, så vaknade i måndags morse ett yrvaket Sverige upp till samma slags verklighet som både polis, media och politiker under många år inte bara sopat under mattan utan till och med förnekat och förtigit, nämligen att även unga svenska kvinnor attackerats av män, inte sällan av utländskt ursprung, som trakasserat dem sexuellt.
Igår avslöjade Dagens Nyheter att polisen vägrat att rapportera om en lång rad sexuella trakasserier mot unga kvinnor som begick i samband med festivalen We are Stockholm i somras, alltså trakasserier som hade stora likheter med det som inträffade under nyårshelgen i Köln, Stuttgart, Helsingfors, Kalmar och på andra platser. Kvinnor som unga män kladdat på, tafsat på och klämt på brösten men som också blivit rånade på mobiltelefoner och handväskor. Istället för att informera om dessa allvarliga övergrepp hade polisen i Stockholm istället sagt att festligheterna hade gått lugnt till utan några allvarligare incidenter. Det var inte sant.
Polisen erkänner idag att man avstått från att göra sak av trakasserierna eftersom frågan var så känslig. Det fanns nämligen ett stort antal invandrarpojkar bland gärningsmännen. Att öppet tala om invandrares kriminalitet och brottsliga handlingar skulle enligt polisen bara gynna Sverigedemokraterna och öka rasismen och främlingsfientligheten i Sverige. Därför förtegs allt.
Men det är inte bara polisen som har undanhållit sanningen. Brottsförebyggandet rådet gör det, politiker gör det och massmedia gör det – varje dag. Rädslan för att tala högt om invandrares och flyktingars brottsliga gärningar har ofta fått gå före sanningen. Skulle brotten bland dessa grupper komma till allmänhetens kännedom skulle rasismen och främlingsfientligheten breda ut sig, har skälet varit. Och detta skulle bara gynna SD.
I själva verket har det blivit tvärtom. SD har kunnat växa som en cancersvulst på den svenska samhällskroppen just därför att media, myndigheter och politiker inte vågat tala om det mest förbjudna, det känsligaste av allt. Att SD idag balanserar kring 20-procentsgränsen i opinionsmätningarna är helt och hållet ett resultat av feghet och förljugenhet från ansvariga politikers och journalisters sida. Självcensuren har varit total. Jag vet det av egen erfarenhet. Jag har arbetat som journalist i 45 år och haft möjligheter att inifrån bevittna mediernas rädsla och frustration för att berätta hur saker och till egentligen förhåller sig.
Efter Dagens Nyheters avslöjande om polisens tystnad efter festivalen i Stockholm i somras har debattens vågor tack och lov gått höga när det gällt sexuella kränkningar av kvinnor. Denna debatt är viktigare än någonsin. Det är angeläget att ta kränkningar av kvinnor på allvar. Det är fullkomligt oacceptabelt att kvinnor inte ska kunna vistas i offentliga miljöer utan att riskera att trakasseras av män som anser sig ha en medfödd rätt till kvinnornas kroppar.
Men de två senaste dagarnas debatt har märkligt nog i n t e handlat om det som skandalerna i Köln gällde, nämligen att det varit flyktingar och asylsökande som stått för merparten av trakasserierna. Samma sak gällde ju även trakasserierna under festivalen We are Stockholm i somras. Plötsligt blev det knäpp tyst om detta. Debatten handlar nu enbart om kvinnornas rätt till sina egna kroppar – men inte om vilka grupper av män det är som förgripit sig på dem.
Självfallet är det inte bara invandrarpojkar som kränker kvinnor. Svenska män kan vara lika goda kålsupare. Men det är fel att förneka att det finns kulturella skillnader mellan vissa flyktinggruppers syn på kvinnor och s k etiskt svenska mäns syn på kvinnor. Dessa kulturkrockar måste vi våga tala högt om.
Jag vill i sammanhanget nämna morden på de två unga invandrarkvinnorna Pela och Fadime, två kvinnor som båda mördades av sina pappor eftersom flickorna ansetts ha kränkt familjernas heder. Pela Atroshi mördades av sin far i samband med ett besök i hemlandet Irak 1999. Fadime Sahindal mördades 2002, även hon av sin far, eftersom Fadime gått emot sin familjs vilja och valt en svensk pojkvän. Båda morden kallas hedersmord (vilken heder det nu kan ligga i att mörda).
Efter morden uppstod en livlig debatt i Sverige om det s k hedervåldet. Många trodde att politiker och myndigheter verkligen skulle agera så att hedersvåld försvann, att det inte skulle tillåtas i Sverige, att svensk lagstiftning skulle gälla alla oavsett härkomst. Istället lade sig sakta men säkert en märklig tystnad som en våt hand över hedersvåldsdebatten i Sverige. Plötsligt fick ingen prata om hedersmord längre. Det skulle bara öka rasimen och främlingsfientligheten. Detta förstod jag själv först i efterhand, när jag började fråga mig varför det hade blivit så tyst om hedersvåldet.
Så sent som i fjol erkände till och med Mona Sahlin, tidigare socialdemokratisk partiledare, att hon var en av dem som lade locket på i hedersvåldsdebatten – just av rädsla för ökad rasism.
Detta är en skandal utan like. Att tysta ner sanningen leder bara till ökad misstro mellan och inom olika samhällsgrupper och till ökat politikerförakt. Det är också vad som har skett.
Jag hoppas att händelserna i Köln och Stockholm, där kvinnor trakasserats av kåta män, inte kommer att sopas under mattan. Debatten måste hållas vi liv och allt måste kallas vid dess rätta namn. Annars tappar i alla fall jag allt förtroende både för media, kulturdebattörer och ansvariga politiker och myndigheter.