Som jag berättade igår blev jag utsatt för ett skändligt rån mitt utanför mina svenska vänners port i Cancelada i Estepona vid cirka 17.50-tiden i lördags kväll. Två svartmuskiga män utsatte Bosse och mig för en set-up-kupp. Medan den ene mannen distraherade mig genom att ställa en massa konstiga frågor passade hans kumpan på att slita upp bakdörren på min hyrbil och dra åt sig min handväska som låg i baksätet. Allt var över på några sekunder. Ingen av oss hann uppfatta vad som hade hänt förrän jag upptäckte att väskan var borta.

Hela helgen har jag tvingats använda till att skrapa ihop resterna av mig själv och försöka minimera de värsta skadorna genom att spärra alla kort jag har inklusive simkortet på min Iphone. Eftersom det var söndag igår försköts flera av dessa viktiga åtgärder med ett dygn. Ingen jobbar ju på söndagarna.

Därför kunde jag först i morse ta kontakt med American Express i Stockholm. Ett av mina stulna kreditkort var ju ett kort utställt av American Express. Det andra stulna kortet var ett betalkort från Handelsbanken.

Jag hade redan under natten mellan lördag och söndag skickat en e-post till American Express och förklarat vad som hade hänt. När jag ringde upp dem i morse visste därför den vänliga damen redan vad mitt ärende gällde: Bedrägerier med mitt Amex-kort. Jag trodde själv att rånarna bara hade gjort ett försök att få ut pengar på Amex-kortet men det visade sig vara helt fel.

När jag senare blev kopplad till en man på American Express juridiska avdelning avslöjade han att rånarna mellan klockan 18.00 och 19.00 i lördags kväll hade gjort inte mindre än sju bedrägeriförsök med mitt kort. Och det värsta var att två av dessa sju försök hade lyckats och godkänts av American Express!

Genom de två ”lyckade” försöken hade rånarna lyckats ta ut 804 Euro med mitt kort, motsvarande cirka 8.580 svenska kronor!

Självklart betonade mannen på American Express att jag själv skulle hållas skadeslös för dessa bedrägerier men jag kan inte förstå hur det kan vara möjligt att få ut så mycket pengar från ett American Express-kort när man inte har tillgång till koden. För det hade rånarna inte. Hur de bar sig åt har jag ingen aning om men de måste ha gått från den ena bankomaten till den andra för att till sist hitta en som spottade ut eurosedlar.

Av det här skälet ställer jag mig följande fråga: Hur är det egentligen ställt med säkerheten hos American Express?  Ska det verkligen vara möjligt att få ut pengar på ett stulet kort utan att ha tillgång till den rätta koden?

Rånarna gjorde sju bedrägeriförsök med kortet inom loppet av en timma. Fem gånger stoppades deras försök att få ut pengar – men två gånger lyckades de. Varför spärras inte kortet automatiskt när någon försöker stjäla pengar via kortet och blir avvisad. Det ska väl för tusan inte vara möjligt att två av sju bedrägeriförsök med ett stulet American Express-kort ska lyckas?

Sent i lördags kväll försökte jag spärra mitt American Express-kort genom att logga in på deras sajt via min dator men det gick inte att spärra kortet. Istället uppmanades jag att ladda ner ett American Express-app på mobilen och chatta med företaget den vägen. Men det var ju inte möjligt för mig. Min Iphone var ju också stulen!!!

Hur kan ett stort och mäktigt finansföretag, som dessutom är world-wide, ha ett så ömkligt säkerhetstänkande? Som kund hos Amex ska jag naturligtvis kunna spärra kortet via datorn hur lätt som helst utan att behöva ladda ner en särskild app i mobilen. Detta är bara en jätteskandal.

Rånarna försökte också få ut pengar på mitt kort hos Handelsbanken men lyckades inte. Kortet hade nämligen spärrats automatiskt sen de hade gjort för många bedrägeriförsök. Handelsbanken är alltså en säkrare bank än American Express! Nu hade det inte spelat så stor roll om rånarna hade fått tillgång till mitt konto i Handelsbanken eftersom jag just nu bara har 494 kronor på det kontot. Men ändå …!

Och nu till Bosses och mitt stulna pass, som också låg i min handväska. Trots att Sverige ingår i Schengensamarbetet, där det ju ska råda passfrihet, så gäller inte denna passfrihet i praktiken – bara på papperet. När man åker från ett annat EU-land till Sverige måste man visa upp sitt pass (eller ett svenskt ID-kort) för att överhuvudtaget komma med ett plan. Utan pass skulle Bosse och jag inte kunna resa till Sverige från Malaga nu på torsdag trots att resan är bokad och klar. Bosse skulle inte ens kunna identifiera sig med sitt svenska körkort (mitt körkort blev ju också stulet) eftersom ett svenskt körkort inte visar att man är svensk medborgare. Bara ett svenskt pass eller ett svenskt ID-kort visar medborgarskapet.

För att kunna flyga hem till Sverige på torsdag måste Bosse och jag därför skaffa provisoriska pass. Sådana utfärdas till en ganska hög kostnad (1.750 kronor per pass) av det svenska konsulatet i Malaga. Tidigt i morse ringde jag dit. Även det ärendet hade jag förberett när jag natten mellan lördag och söndag hade skickat en e-post till konsulatet. I mejlet hade jag beskrivit att jag hade blivit utsatt för ett rån, att min mans och mitt pass var stulna och att vi snarast måste få provisoriska pass för att kunna ta oss hem till Sverige.

En mycket vänlig dam på konsulatet i Malaga visste därför redan när jag presenterade mig vad ärendet gällde. Hon var mycket hjälpsam. Klockan 12.30 på onsdag kommer vi att infinna oss på svenska konsulatet i Malaga för att hämta ut de provisoriska passen.

Eget beröm luktar illa, men jag tycker själv att jag har varit väldigt duktig under de gångna dygnen efter rånet genom att se till att spärra alla kort, beställa nya kort med nya koder, beställa provisoriska pass och spärra simkortet på mobilen. Jag har försökt minimera skadorna av de kriminella handlingar jag utsattes för i lördags kväll. Men när vi kommer tillbaka till Sverige måste vi beställa nya pass samtidigt som jag måste beställa ett nytt körkort.

Jag kan inte säga att den här korta resan till Spanien har varit särskilt minnesvärd. Tvärtom. Men som jag skrev i mitt förra inlägg har jag förmodligen lärt mig en del av de skändligheter som min man och jag utsattes för. Det gäller att i varje ögonblick sätta säkerheten främst, att inte gå omkring med värdehandlingar i handväskan om jag inte behöver dem just då, att inte ha bilnycklar och annat i väskan som jag heller inte behöver just då.

Nyckeln till min Audi, som står parkerad på Arlanda, låg också i den stulna handväskan. Även det skulle komma att ställa till problem för oss. Vi skulle tvingas åka taxi från Arlanda till huset i Tungelsta (10 mil) för att hämta reservnyckeln och sedan åka tillbaka till Arlanda igen (+ 10 mil) med samma taxi för att kunna hämta ut bilen.

Nu behövs inte detta eftersom Bosse av någon oförklarlig anledning  – eller genom ett gudomligt ingripande – hade stoppat ner reservnyckeln till Audin i sin resväska innan vi åkte hemifrån i måndags morse. I förmiddags hittade han nyckeln! Något som skulle komma att bespara mig stora pengar, mycket tid och minst lika mycket onödig stress.

Ibland tror jag att jag trots allt har en skyddsängel som vakar över mig och som ser till att i någon mån förebygga de skador som går att förebygga. Men oftast får jag klara mig utan skyddsänglar.